Jag är en väldigt fundersam person som frågar mig själv mycket om livet.
Tyvärr kan jag inte svara på dessa svåra frågor, men denna fråga frågar jag mig själv mycket och ibland gråter över.
Vad tror du är evig lycka?
Ett lyckligt liv kan man säga som evig lycka, men bara kärlek och vänskap blir inte evig lycka.
Ibland undrar jag mig själv om jag aldrig kommer bli känd, älskad och skaffar en förmögenhet.
Dessa frågor tolkar jag som livets mening, vad kommer hända med oss om vi inte lyckas i livet.
Man kommer ihåg att min döda mamma har sagt att jag kommer bli en bra man, men jag börjar känna mig osäker.
Varje gång jag hör nyheter om kändisar, känns det som jag lever i omvärlden.
I rika städer och områden lever man i evig lycka, i rampljus.
Isolerad från allt levande, det känns som man kommer att ruttna bort och ingen kommer ihåg en.
Jag vill bli ihågkommen som en ... snäll person och en höjding.
Det vill nog alla egentligen, har kompisar som redan skaffat jobb och flyttat runt i världen.
Är det inte dags snart för mig att visa mitt krut istället för att bo hos pappa i Järfälla...
Men det känns som livet inte kommer någonvart, att man börjar på samma plats om och om igen.
Även om man skaffar ett jobb & bli lite gladare, vill man ändå bli en höjding.
Jag vill gärna inte ha några svar från omogna människor(unga barn) om att snacka om detta, det är vi äldre som bör tänka på detta som en åtgärd.