Pjessica, fy f*n vad jobbigt det måste kännas! Förstår hur du känner dig...
Min mormors styvmammas man dog förra våren, det var ganska sorgligt :(.
Sen hade jag en jättekelig katt som hette Helmer, som avlivades för två år sen. Vi märkte att han luktade asilla ur munnen, och tog honom till veterinären (eller ja, pappa gjorde det). Där fick han reda på att Helmer hade en relativt vanlig sjukdom bland katter, som de får när de föds. Så han var tvungen att avlivas :(:(. Men pappa fick också reda på en sak som gjorde mej glad, och det var att det var bättre för Helmer att dö på det sättet, eftersom att han ändå avlidit under samma helg. Han slapp lida :).
När jag var jätteliten (ja, verkligen liten, för jag minns inte den katten), så hade vi en om möjligt ÄNNU keligare katt, som hette Holger. Han var en jätte sällskaplig katt, och kom fram till en så fort man var i närheten. En dag var han helt plötsligt borta. Han var borta i flera dagar, pappa gick ut och letade efter honom i skogen, men hittade honom inte. En dag kom Holger tillbaka igen, fast han såg helt halvdöd ut. Han haltade fram, och kunde knappt gå, han hade antagligen blivit över/påkörd av en cykel eller möjligtvis bil. Det var på morgonen, så när pappa kom hem, hade mamma varit hos vetrinären och Holger hade blivit avlivad (pappa fick en ordentlig chock). Men precis som med Helmer, är jag glad att Holger slapp lida :). Han hade antagligen dött inom en snar framtid i alla fall.
Jag vill helst inte ta emot frågor om dessa tre saker, för jag blir ledsen så fort jag tänker på de (även fast det fanns bra saker också).
