Lite Små Relationsproblem

Jag känner att du är lite kluven över vart du lägger din omsorg. Är du ihop med henne för att du älskar henne eller för att du älskar dig själv? Alltså... Är det viktigare att hon är ihop med dig än att du är ihop med henne? Vad jag menar är för att vara kall och rak på sak: Är du där för henne eller vill du att hon ska vara där för dig? Vem prioriterar du?

För som jag ser på kärlek så handlar det om att vara extensionell. Man har ju träffat en person som på något sätt är mer än en själv, och om känslorna är besvarade så är man själv någon som är mer än ens partner. Så om du verkligen älskar henne så borde ju vara extentionell för henne. Om du älskar henne borde din lycka vara hennes lycka. Även om man ska hård dra det säga att hon hittar någon annan som hon blir kär i så har du ju misslyckats att möta hennes behov, och om hon då blir lyckligare av något annat så borde ju du stå bakom det, om det inte är nu för att du älskar dig själv för mycket och ser din flickvän som en ägodel och något som identifierar dig.

Det verkar som om du har stoppat en del av din personlighet i henne och det är farligt.

Dave, resonemanget "om du älskar henne så borde du vara glad om det bästa för henne är att vara utan dig (eller t.o.m. med någon annan)" funkar verkligen inte. Hur logiskt det än låter så funkar det absolut inte och vem som helst som har varit kär i någon vet det.

Dave, rationell som vanligt. :)

Du har rätt men ändå inte. Jag vill vara där för henne, och det är det som är det jobbiga. Det känns som om hon börjar låsa mig ute, och det är väldigt jobbigt eftersom att jag väldigt gärna vill ta hand om henne, eftersom att jag bryr mig så mycket. Om något allvarligt händer kommer jag troligen alltid finnas där för henne, oavsett om vi är tillsammans eller inte, så länge hon inte sårar mig för allvarligt, för jag måste ju ha lite självbevarelsedrift också...

Jag verkligen älskar att göra henne glad och få henne att skratta, det är det bästa jag vet. Det som sårar är att det inte känns som jag kan göra det på riktigt samma sätt längre.

Jag tror inte det är så att hon behöver någon annan specifikt, utan mer att hon känner att hon inte vill ha den typen av kärlek jag kan ge henne just nu. Hon vill vara ung, bli förälskad om och om igen och vara fri, vill få uppmärksamhet och bygga upp sitt självförtroende.

Det vill egentligen jag också, men sedan allt det här började har jag varit alldeles för upptagen med att oroa mig för hennes känslor och alla andra tankar har prioriterats bort.

Jag mår fortfarande jättebra när jag är med henne, men om inte hon känner samma sak för mig efter vår resa kommer jag göra slut, som sagt, för hennes skull, för jag kan inte slappna av när jag inte är säker på att hon verkligen vill ha mig där.

Att jag är kär är det ingen tvekan om, frågan är snarare hur jag ska komma ur det här utan att såra mig själv för mycket.

Du sårar dig själv när du tror att dina projektioner av verkligheten är sanningen. Det konceptet är skitsvårt att förstå och det tar lång tid att inse vad det innebär.

Jag kan inte säga det bättre än Jacque Fresco:

Se videon, jag tror den kommer hjälpa dig och du kanske klarar dig igenom vad som än nu händer i framtiden lite bättre.

Det har du fullkomligt rätt i.

Egentligen tror jag att jag och min fllickvän känner ungefär samma sak för varandra, men i och med det som hänt har vi fått helt olika uppfattningar av varandra och jag har helt och håller tappat förmågan till objektivt tänkande.

Hon har vant sig vid att jag är jättefast vid henne och vill skaffa barn med henne och att jag hela tiden tvivlar på hennes kärlek, vilket gör att hon i sin tur börjar tvivla på den också.

Jag å min sida är så upptagen med att tvivla på hennes kärlek att jag inte har någon tid över huvud taget till att fundera över vad JAG egentligen känner.

Jag tror åtminstone att det är så här, svårt att veta eftersom att jag som sagt inte kan se sunt på det alls längre. Kan beskylla henne för allt möjligt för att sedan inse att det inte alls stämmer. Jag har tvingat min skeva bild på henne lite grann. :(

Samtidigt har ju hon såklart sagt massor med helkorkade saker som brutit mitt förtroende för henne. Hon är väldigt naiv och förstår inte hur det hon säger kan såra.

Jag har alltid varit bra på det förut men nu bara förvränger jag allting och det är oerhört frustrerade och orsakar mig massor med smärta.

jag skulle föreslå följande saker (även om det är svårt och hon kanske tycker det låter konstigt för att hon inte är tillräckligt mogen för att förstå det):

1. Att du säger att ni behöver prata och ni berättar om vad ni känner, och vad ni tror att den andra känner. Det är skitviktigt att ni känner till varandras fördomar, för då slipper ni båda tro saker och istället vet ni saker om varandra som gör eran relation mycket hållbarare på längre sikt.

2. Att du klargör för henne att du är där, fysiskt eller mentalt för henne, och att du vill möta hennes behov, och att du då också frågar hur du kan göra det.

↗ till inlägget

jag skulle föreslå följande saker (även om det är svårt och hon kanske tycker det låter konstigt för att hon inte är tillräckligt mogen för att förstå det):

 

1. Att du säger att ni behöver prata och ni berättar om vad ni känner, och vad ni tror att den andra känner. Det är skitviktigt att ni känner till varandras fördomar, för då slipper ni båda tro saker och istället vet ni saker om varandra som gör eran relation mycket hållbarare på längre sikt.

 

2. Att du klargör för henne att du är där, fysiskt eller mentalt för henne, och att du vill möta hennes behov, och att du då också frågar hur du kan göra det.

Den där första punkten är bra, även fast vi brukar göra det. Men vi borde testa göra det på ett seriöst sätt. En grej bara. Ska jag egentligen säga sånt som att jag längtar efter att kunna ha sex med andra tjejer också? Det är ungefär samma grej som hon sa, att hon vill bli förälskad igen, fast hon inte är lika sexuell av sig. Det lär ju såra henne, men om hon nu spyr ut det hon saknar över mig kanske jag borde göra detsamma...

Den andra punkten gör jag hela tiden, men det känns mest som om hon får dåligt samvete för att hon inte tror hon kan göra detsamma för mig känns det som, när jag nämner det.

↗ till inlägget

Ska jag egentligen säga sånt som att jag längtar efter att kunna ha sex med andra tjejer också?

Jag skulle åtminstone inte säga det så plumt, men inte allt för inlindat heller visserligen, om jag ens skulle nämna det. Tjejer (enligt mina observationer) blir betydligt lättare än killar defensiva och är inte lika rationella utan antar att det alltid finns någon extra mening med det man säger. Därför ska man vara försiktig. T.ex. jag sa till en tjej en gång att hennes tjejkompis var smalare än henne, vilket hon var, för hon var lite för smal och skillnaden var inte så stor. Då blev hon sur på mig och sa att jag hade sagt att hon var fet.

Så ett gott tips är att oavsett vad du säger till henne är att du gör klart för henne att det du säger är det du menar och ingenting annat. T.ex. hade jag inte blivit förvånad om din tjej skulle tolka det där som att du inte tycker hon är bra i sängen. Det beror helt på hur samtalet framskrider men det är viktigt att du inte försöker använda det (eller något annat) till att försvara ditt ego eller bräcka hennes, vilket är lätt hänt. Eftersom hon är rätt omogen enligt dig skulle jag vara tveksam till om jag skulle säga så, men nu vet ju egentligen väldigt lite om eran relation även om dina inlägg har varit relativt långa.

Jag kanske skulle sagt det mer som "Jag tycker fortfarande att andra tjejer är snygga och jag blir inte mindre attraherad av dem för att jag inte är singel, men vi är ju faktiskt tillsammans och det är vår relation, hur den nu än blir, som jag är mest intresserad av att arbeta på." Eller nått åt det hållet, du har ju garanterat ett annat språkbruk än jag men försök vara tydlig och entydig.

Sen ska du ju komma ihåg att jag själv inte har någon erfarenhet alls av kärleksrelationer utan jag grundar allt jag säger på teoretisk kunskap (visst låter det torrt) om hur människor fungerar och egna observationer av andras förhållanden. Så du får avgöra själv hur vattentätt det jag säger är i praktiken. De flesta är väldigt omogna på den här biten och det är otroligt svårt att kommunicera med folk, vi tenderar att prata åt folk, snarare än med dem.

Idag frågade jag via sms om hon ville komma hem till mig och plugga, eftersom att hon har sagt förut att hon inte hinner träffas för att hon ska plugga.

Hon svarade nej, tyvärr, inte idag. Jag frågade varför i flera sms och har inte fått svar.

Känns verkligen som det kommer ta slut. FAAAAAAAAAAAAAAAAAN! Har gråtit på tåget hela vägen hem och gått runt och skrikit ensam i huset i 5 min. Det här är helt sjukt, jag fattar inte hur hon kan vara så kall när jag känner så jävla mycket för henne. Jag fattar inte hur hon kan sakna något hos mig när hon verkar vara så glad när vi är med varandra. Jag fattar inte, jag fattar absolut ingenting. För en månad sedan försökte hon övertala mig om att hon älskar mig, nu har jag tur om jag får ett sms där hon skriver godnatt.

Har inte kunnat plugga alls den här veckan. Mina betyg är redan på väg att bli lidande av det här, vet inte vad jag ska göra, allt känns så jävla meningslöst.

Skulle kunna vara otrogen nu.

Jag kan skriva ett långt inlägg som inte riktigt lyckas beskriva det jag vill säga, eller så länkar jag bara den här:

Försök se den om du orkar, jag hoppas det kan hjälpa. Du måste försöka använda förnuft om du vill ha kontroll över dina känslor. Va inte otrogen eller desperat, var tålmodig.

Ja, nu ringde hon och intygade att hon älskade mig jättemycket. Jag tror henne. Hon sa att vibrationen på hennes mobil la av ibland.

Just nu mår jag istället jättebra. XD

Jag får seriöst damp på mig själv, jag övertolkar allting som har med henne att göra och det blir ofta helt fel. Hon har aldrig varit bra på att visa att hon älskar mig när jag tänker efter...

↗ till inlägget

Ja, nu ringde hon och intygade att hon älskade mig jättemycket. Jag tror henne. Hon sa att vibrationen på hennes mobil la av ibland.

Just nu mår jag istället jättebra. XD

Jag får seriöst damp på mig själv, jag övertolkar allting som har med henne att göra och det blir ofta helt fel. Hon har aldrig varit bra på att visa att hon älskar mig när jag tänker efter...

Jag har pratat med henne nu, och jag måste verkligen tänka på det där du pratade om.

Jag har fokuserat alldeles för mycket på negativa tecken och har skapat en pessimistisk bild av vår relation, som jag också, genom att tro på den, tryckt på min flickvän. När jag hela tiden tvivlar på att hon älskar mig börjar hon såklart göra det själv också.

Så HUR ska jag göra för att tänka mindre negativt och sluta dra förhastade slutsatser av allting? Just nu kväver jag henne, jag ställer bara massa krav på henne vilket gör att hon inte hinner tänka efter själv.

↗ till inlägget

Jag har pratat med henne nu, och jag måste verkligen tänka på det där du pratade om.

 

Jag har fokuserat alldeles för mycket på negativa tecken och har skapat en pessimistisk bild av vår relation, som jag också, genom att tro på den, tryckt på min flickvän. När jag hela tiden tvivlar på att hon älskar mig börjar hon såklart göra det själv också.

 

Så HUR ska jag göra för att tänka mindre negativt och sluta dra förhastade slutsatser av allting? Just nu kväver jag henne, jag ställer bara massa krav på henne vilket gör att hon inte hinner tänka efter själv.

När du inte vet en viss sak så försök slå det ur sinnet, går det verkligen inte så ställ upp scenarion, både "dåliga" och "bra", fundera på dem och stryk inget alternativ förrän du märker att det är omöjligt. Det borde hålla dig i "schack" tills du har tillfälle att ta reda på hur det verkligen är. När du inte vet något och det retar dig så måste du fråga dig själv hur du får reda på hur det verkligen är, istället för att gå och hitta på "sanningar" på egen hand. Alla relationer bygger på god kommunikation.

Ta en paus från varandra och låt henne få tid att tänka över er relation.

Hon kanske säger sådana saker för att hon inte är självsäker helt enkelt.

Hon kanske inte vet vad hon vill än.