Stan Lee är pappa till många av de tecknade seriehjältarna i Marvels universum. Hulken är inget undantag.
Den 9:e juli (undertecknads födelsedag) har Ang Lees filmversion, "The Hulk", premiär på svenska biografer. 2003 verkar vara filmlicensspelens gyllene år, då de verkligen har poppat upp som flugsvampar.
Baseras löst på filmen
Spelet Hulk utspelar sig ungefär ett år efter filmens slut, vilket gör att man gott kan spela spelet utan att vara orolig för att filmens handling och detaljer avslöjas för mycket. Spelet utgår från filmen, men har inte mycket gemensamt med film eller serie. Detta gör att handlingen är unik för spelet, vilket alltid ger lite pluspoäng.
Bruce Banner är numera på flykt från militären och sitt alter ego - Hulken. Efter en att ha gömt sig i Sydamerika under en period, hamnar han återigen i San Fransisco, där hans gröna mardröm började. Han får ett telefonsamtal en kväll av en före detta kollega vid namn professor Crawford. Under telefonsamtalet berättar Crawford att det finns ett botemedel. Desperat som Bruce är att få ett normalt liv, söker han sig till sin kollegas labb i jakten på att bli fri från sitt arga alter ego.
Dessvärre är Bruce en godtrogen människa vilket leder till att han blir lurad av sin kollega. Med hjälp av Bruces inneboende krafter gör Crawford sig själv till något minst lika stort och argt som Hulken, och rymmer med en sfär laddad med Hulkens krafter. För att förhindra att fler människor blir gammabestar a'la Hulken, sätter vår gröne vän efter Crawford - eller Ravage som hans biffiga alter ego heter.
Dags att leka katt och råtta.
Speciell grafik
Det som gör Hulk så speciellt är dess grafik. Grafikstilen förstärker verkligen den seriekänsla som Universal verkar ha satsat benhårt på, vilket är roligt. Dock så tycker jag att de förrenderade sekvenserna är spelets absoluta höjdpunkter! De är supersnygga och riktigt innovativa. Själva grafiken i spelet går i samma stil som de förrenderade sekvenserna, men är något nedbantad. Många blandar ihop grafikstilen som används i liret med celshading, men det kallas egentligen pixelshading på grund av avsaknaden av de svarta linjer som normalt markerar objektens konturer i celshadade spel. Grafiken påminner om sådant som kan göras i olika CAD-program, faktiskt.
Omgivningarna är rätt sparsamma, grafiskt sett, men de fungerar i sammanhanget. Det skulle dock inte ha skadat att göra omgivningarna något mer detaljerade, då de inte har något gemensamt med grafikstilen på de rörliga karaktärerna. De är dock rätt stora och många kan jag dock säga till dess försvar. Om man inte gillar omviningarna så är det bara att slå sönder dem, i och för sig...
Av någon outgrundlig anledning kan man finna slowdowns i spelet. De dyker upp rätt ofta, vilket gör att man inte kan undgå att uppmärksamma dem. Speciellt segt blir det när det är mycket i rörelse, såsom när Hulken har sönder en vägg och ett antal småbitar far till höger och vänster.
Kameran i spelet är fixerad till stor del, med panoreringar då man sätter sig i rörelse. Detta gör att spelet får en känsla av att vara en film/rörlig serietidning på något sätt, vilket är rätt roligt.
Ge bort en redig snyting
Då man växelvis spelar med Bruce Banner och Hulken genom banorna, ter sig styrningen något annorlunda beroende på vem man spelar med. Hulken kan naturligtvis härja som den stora gröna grabb han är, vilket innebär kasta bilar, ha sönder väggar, hoppa från hustak till hustak och så vidare. Bruce är dock en timid person som gör att smygande och pusslande är melodin för att klara banorna när man spelar med honom. Kontrollen är enkel. Man styr med den sedvanliga vänstra analogen och beroende på om man spelar som Bruce eller Hulken får man ut olika saker genom att trycka på knappsatsen. Hulken kan som exempel göra gammabaserade attacker med Y, medan Bruce tar tag i och släpper lådor och andra drag- och knuffbara objekt.
Något som irriterar med styrningen är att den kan bli annorlunda från rum till rum. Beroende på om man rör sig mot eller ifrån kameran och snabbt byter rum, måste man ställa om sig att det inte är nedåt man ska dra utan uppåt. Eftersom omställningen på styrningsfronten sker på en gång kan det bli som när jag spelade liret; Hulken gick in i ett rum, sedan ut, för att sedan gå in igen. Så höll jag på i några sekunder innan jag kom på mig att stanna (i det nya rummet), orientera mig och sedan dra åt rätt håll på styrspaken. Nog borde speltillverkarna ha tänkt på det problemet något mer och åtgärdat det med en viss försening så att man inte hattar in och ut i rum av och till.
Ljudet av förstörelse
Som de flesta filmlicesspel som har dykt upp på sistone, har även Hulken tagit skådespelarna ur filmen och stoppas in dem som röstskådisar i spelet. Eric Bana som spelar Bruce Banner i filmen återfinns som Bruce i spelet, för att ta ett exempel. Röstskådisarna håller hög klass, så det är inte mycket att gnälla på där. Alltifrån de bossar man möter till Bruce själv låter kanon. Samma sak gäller för musiken som är mycket bra. Tror nästan att musiken härstammar från filmen, men det får man väl ta reda på den 9:e juli.
Ljudeffekterna är klassiska för spel i denna genre. De sedvanliga smacken, kraschen, gnisslen och så vidare återfinns. Tror inte att man kan ställa så höga krav på dem, vilket gör att de är helt OK.
Slutet för den stora glada jätten?
Nu är jag inte ett stenhårt f*n av just Hulken och hans äventyr, men jag har en känsla att Marvel-fans kommer att ha mycket roligt med spelet. Hulk har en del grejer som borde göra fansen glada. Man kan få kika på foton från filminspelningen, trailers och annat som låses upp allt eftersom. Likadant är det med alternativa spellägen såsom "endurance mode", "time attack mode" och "Hulk smash mode". Dock så är utbudet rätt smalt (både med extra godis och spellägen), vilket gör att det känns mer som ett halvdant försök att göra spelet mer intressant.
Hulk är ett spel som inte har så stor behållning när man väl har klarat spelet, men för fans ger det nog mer än vad det gett mig.
