Rollspel

Namn: Tor Johnson

Smeknamn: Gamling Tor

Ålder: 87

Utseende: Mycket gammal, vitt hår och skägg. har bara ett ben och går med en träkäpp.

Personlighet: Väldigt stort ego. Tror sig vara väldigt vis men ger oftast råd som slutar med att någon förlorar ett öga. Gillar inte att folk ser ner på honom.

Egenskaper: Inga kända....... Men han är väldigt bra på att gnälla.

Bakgrund: Föredetta storpirat som la av när han fick benet amputerat efter en olycka. Nu ängnar han sin tid åt att gnälla på andra pirater med vad han själv kallar för sin "stora vishet".

-----------------------------------------

Gamling Tor sitter på en bänk vid hamnen. Han ser upp när han hör någon gapa.

"Jaså, du är här igen?!", gormar han åt Kapten Stevenson.

Han slår med käppen i marken som om förväntade sig att Stevenson skulle känna av slagen.

(ooc: Jag tänker vara med, men jag vill påpeka att jag inte är så duktig på sådant här än, rollar mest oserösa rollspel men kan vara seriös också. Aja, tänkte bara säga att du kan rätta till "Priatrollspel" till "Piratrollspel". Läste Privatrollspel först och blev förvirrad x] )

Karaktär: Daine "Den hetlevrade"

Kön: Kvinna

Ålder: 19

Utseende: Hon är en tjej med släta drag i ansikte, smal och runt 168 cm lång. Inte så tung, hon har en smidig hållning och även om man inte ser det så har hon en del muskler, livet som pirat. Håret är svart och det är inte längre än till nacken och på sidorna är det ungefär till örsnibbarna. Ögonen är skimrande blå, och tittar ofta nyfiket på personer. På sig bär hon en kortärmad vit skjorta som är ganska naggade i kanterna. Hon har svarta byxor som går ner till mitten av vaderna, ett tunt läderbälte där en pistol hänger på högra sidan och en halvmeter lång sabel. Hon har även en dolk gömd på kroppen.

Runt sin ena hand bär hon ett brunt läderband. På den vänstra handryggen går ett diagonalt ärr.

Personlighet: Har en kortstubin, säger ofta det hon tänker om folk. Trost att hon är lite naiv då och då ler hon inte ofta, och när hon gör det är det ett känslolöst leende. Eller elakt. Hon har inga som helst problem att döda. Modig, hon fruktar inte skador eller döden, även om hon undviker dem när det behövs. Ibland kan hon till och med se ut som om hon är helt naiv och kunnig för att lura andra människor att tro skaer om henne.

Egenskaper: Hon är smidig, klarar sig mer på sin snabbhet än på talang i fäkting, trots det är hon en hyffsat bra fäktare. Hon lever ju än iallafall. Hon är en bra arbetare och säger inte emot en order, även om hon inte gillar den.

Hon är inte speciellt duktig på närstrider med bara nävarna, däremot är hon duktig på att använda kniven.

Bakgrund: Hon är egentligen född adelsdam, men när hon var 8 år försvann hon från sitt gamla hem, hon bosatte sig i en stad där hon fick leva på gatan i 3 år innan hon visste vad hon skulle göra. Hon ville bli en pirat. Men flickor fick inte bli pirat, hennes hår var redan kort, hon var smutsig i ansiktet och valkar i händerna. Det var inte ett problem för henne att låtsas vara en pojke då. Men desto svårare blev det då hon kom upp i puberteten. Det oundvikliga skedde vid 14 års ålder då hon blev upptäckt. Egentligen borde hon dött då, men klarade sig på något vis. Hon fick fortsätta segla med det skeppet innan hon lämnade det i vid 18 år. Nu är hon fast i Tortuga.

----------------------------------------------------------------------

Det var varmt ute denna dag, Daine satt på en torr brygga i utkanten av hamnen med sina bara fötter nere i det sköna havet. Hon blickade upp mot himmlen och molnen med småa funderingar. Hon kunde inte längre stanna kvar i Tortuga. Snart måste hon komma vidare, segla och slåss igen. Sakta drog hon upp sina födder ur det varma vattnet och drog upp knäna vid hakan. Hon skämdes smått eftersom hon satt där, en pirat, och solade på en brygga som om hon inte hade några beskymmer. Hon ägnade inte ens tid till att lyssna på alla de människor som ropade i bakgrunden och gav ut massa order.

William blottade tänderna i en förvriden grimas när han fick syn på gamlingen.

-Ja, så det är bäst att du passar dig sade och slängde en blick på den unga flickan innan han återgick till att stirra ut över kajen. Två av besättningsmännen hängde en skylt över relingen. Skylten hade texten "Besättning sökes"

Namn: Vincet "Vigo" Goldberg

Ålder: 28

Utseende: Har oftast sin hatt långt nerdragen för det blågröna ögonen. Muskulös kropp, inte längre än en normalstor person. Halvlångt ovårdat hår, skägget är också ovårdat. Har ett slitet ansikte.

Personlighet: Tystlåten person som oftast sitter för sig själv. Bryr sig inte om andra särskilt mycket. Han brukar inte bry sig om andra skriker elaka saker efter honom, men när det verkligen hettar till ordentligt så drar han sig inte för en kamp på liv och död. Då är han hansynslös och vissa kallar honom "Den brutale" efter att ha sett honom slåss. Har du väl blivit vän med honom så har du en trogen vän.

Egenskaper: Väldigt stark och duktig skytt.

Bakgrund: Vigo växte upp i en liten by utanför London. En dag blev hans föräldrar mördade, mördaren var hans bror. Vigo kunde ej förlåta sin bror och svor på att hämnas sina föräldrars död. Brodern flydde till London och hoppades på att han skulle kunna gömma sig. Vigo jagade efter brodern men gav sedan upp allt hopp om att finna honom. När han fyllt 17 år bestämde han sig för att gå till sjöss. Han bytte mellan olika handelsfartyg och hade nu hamnat i Tortuga, 11 år senare.

--------------------------------------------

-Så ni behöver bestättningsmän?, frågade Vincent, den nu argsinte kaptenen.

William blängde på Vincent i flera sekunder innan han sa,

-Visst, kom ombord du.

Daine tittade vaksamt på den nykommne kaptenen ur ögon vrån. En sval bris drog över kajen och svakade i den varma solen.

Hon tittade på skylten ett tag och sedan upp på kaptenen med en nyfikna blå ögon. Hon såg nästan oskyldig ut där hon satt med knäna vid hakan, en sotfläck på kinden och nästan stirrade på mannen. Hon funderade på om han var en bra kapten som inte inspekterade den nya besättningen innan han sade ja till dem.

William märkte att Daine stirrade på honom så han gav henne en lång isande blick innan han återvände till folkvimlet på kajen. En man fångade hans uppmärksamhet mer än de övriga. Han visste inte riktigt varför, men det var något med honom. Något utöver det vanliga. "Honom skall vi ha!", tänkte han för sig själv. Han rätade på sig och satte på sig sin hatt och rock. Rocken var blodröd och hatten var svart mycket tidstypisk och moderiktig med två stora fjädrar i. William fortsatte följa mannen med blicken och bestämde sig för att skicka ut en matros efter honom, om han inte kom hit av sig själv.

Hon vände inte bort blicken när mannen tittade tillbaka på henne utan mötte, nästan trotsigt. Hon reste på sig och tog med sina skinnskor som stod på bryggan just bredvid henne. Solen hettade mot hennes ansikte och hon grinade illa. Hon tyckte alltid mycket bättre om regnet. Hon stannade upp framför skylten som det stod att besättning sökes och funderade ett tag. Skulle hon testa sig på det? En snabb blick utöver havet gav henne svar på frågan. Hon skulle be om att få gå med i besättningen. Hon började beslutsamt gå efter kaptenen men saktade in och tittade på mannen som plötsligt dykigt upp. Var inte det .... ? Hon skakade på huvudet och sade till sig själv att hon inbillade sig.

William vände sig sakta om samtidigt som han med en handviftning fick besättningen att släppa vad de gjorde, ta upp sina vapen och rikta dem mot Zack. Han fäste blicken på den nyanlände slyngeln och sade med kall röst,

"Är ni medveten om att straffet för intrång på en annan mans egendom är prygel? Iallafall om vi skall följa brittisk lag. Vilket vi förmodligen inte gör." när han avslutade meningen log han lite lagom olycksbådande.

William blängde på Zack och suckade dramatiskt och tänkte att man borde lära folk om ironi och humor.

"Skutan styr vi ut till havs, förmodligen till området runt den brittiska hamnen längre norr ut. Och vi avgår om en timme. Och något te försäkrar jag er om att det inte serveras på detta skepp." Han viftade med handen igen och männen sänkte vapnen, men höll dom fortfarande redo.

Daine såg bara på med uttryckslös min utan att röra en minsta vink. Hon skulle prata med kaptenen så fort han var klar med denna främling. Hon hade inte bråttom, hon hade aldrig haft bråttom. Hon klev tyst ett steg bakåt och iaktok mannen tankfullt. Humor hade han iallafall, eller om det var dumdristighet, det visste hon inte.

Namn: Stefan Kreftón

Kön: Man

Ålder: 35

Utseende/bakgrund:Stefan, som mestadels bara kallas Kreftón, är en väldigt finurlig man och klär sig också efter den egenskapen. På hjässan syns en svart, typisk musketörs hatt med ett rött band runt och under den den klassiska lappen för vänstra ögat. Denna lapp sitter för att täcka spåren efter en hemsk historia innehållande alkohol, en krog och en gaffel. Historian är omdiskuterad och ingen mer än Kreftón själv vet hur det egentligen gick till. Iallfall, på överkroppen syns en slitet röd piratskjorta och hängslen som håller fast de alldeles för stora kortbyxorna och hindrar de från att glida ner från de små smala benen. Knegare i kapten Williams besättning.

Egenskaper: Pratglad, skämtsam och ganska fiffig människa, dock helt värdelös på all slags strid. Också en utmärkt kock.

*

Vad gjorde nu denna mannen? Kreftón såg på medans främlingen drog handen genom det blonda håret och gormade. Kreftón insåg egentligen inte vad mannen sa, han bara gjorde som alla andra i besättningen och riktade vapnet mot honom och såg läskig ut. Eller, nåja, försökte se läskig ut.

William sneglade på pergamentet och såg sedan Zack i ögonen.

"Ja...det har jag...Vart vill du komma?" Kaptenen tittade på pergamentet igen och sedan på Zack. Han hade redan insett vad pergamentet var förnågot, men han ville ha en bekräftelse.

Samtidigt började något ta form i hans huvud. Idéer flög fram och tillbaka. Många avfärdades snabbt och några blev liggande.

Daine som genaste fått syn på pergamentstycket hade utan att visa det lyssnat på vad mannen sade och blev plötsligt väldigt intresserad av vad det handlade om. hon fick en listig syn i sina blåa ögon medan hon iakttog mannen vidare. En skatt. Inte vilken skatt som helst, det var den största skatten genom historien. Detta kunde hon inte missa, inte en chans på miljonen.

Hon fick en ännu mer beslutsam hållning och ett allvarligt uttryck i ansiktet.

Plötsligt vaknade Kreftón upp ur sitt dagdrömmande. Hade han hört ordet skatt? Nu började det bli intressant, han hade i hela sitt liv drömt om att bli snuskigt rikt. Nu nämnde också främlingen att en besättning behövdes. Försiktigt räckte han upp sin magra hand och sa "Aye!" så manligt han kunde. Men hur stor chans var det att Kreftón som såg så väldigt värdelös ut skulle få följa med på denna stora resa?

William funderade ett slag och sneglade på den nyanlända kvinnan. Hans tankar var för upptagna av skatten för att ens bry sig om att det fanns en kvinna på hans skepp. Efter en stund sade han,

"60/40. 60 till mig då alltså. "

Hon vek inte med blicken, hon ville egentligen bara säga att mannen verkar vara antingen väldigt godtrogen eller så kändes det som han lurades. Varför helt plötsligt berätta om den här skatten? Borde man inte behålla det för sig själv ett tag innan man börjar visa den för alla möjliga människor. Allra minst pirater.

Hon fnös lågt och fingrade med den hand hon inte höll i skorna med på fästet av sin sabel.

Kreftón sjönk ihop i en liten hög på marken och såg väldigt besvärad och skämdes som en hund. Självklart hade den lustiga lustiga mannen i det blonda håret menat mannen han pratade med och ville inte ha någon kompanjon från piraternas bottenskikt. Han suckade djupt. Där rök troligen den chansen att göra ett bra intryck på honom.

Nu när kaptenen inte verkade upptagen steg hon fram så att hon var just bakom honom och harklade sig lite.

- Kapten Stevensson?

Hon fingrade fortfarande på fästet av sabeln medan hon begrundade på hur hon skulle lägga upp det. Hon sig smått ur ögonvrån, och tittade på besättningen som fanns ombord.