Rollspel

[OOC: Nej, det var egentligen Gamling Tor, låg inte han bakom där någonstans och gömde sig?

Mega93: Det står redan skrivet i ett av mina tidigare inlägg.]

Hon blängde elakt på Kaptenen innan hon snabbt ändrade sig och bara såg uttrycklöst på honom.

- Jag tänkte gå med i din besättning, kapten Stevensson, svarade hon lugnt honom.

Hon hoppade ner från trätunnan och stod framför honom. Hon tänkte inte ge sig i det här. Hon kunde ha chansen till ett av de största äventyren någonsin. Att hitta den berömda skatten.

Hon mötte hans blick utan att ge vika, eller titta bort.

Hon tittade förvånat upp på mannen som gått emellan. Vad ville han henne? Hon tvekade lite, men sade inget utan betraktade istället kaptenen. Hur det än blev så skulle hon med, så var det bara.

- Hur blir det kapten? undrade hon medan hon såg på upp på hans gamla ansikte.

William var alldeles utom sig av ilska.

"Vän?! VÄN?! Klart som f*n jag har något emot det! Kvinnofolk på båten betyder otur!" Sedan såg han att båten redan hade lämnat kajen och var på väg ut mot havet. Han skakade på huvudet och sade,

"Ok, hon kan stanna. Sålänge..." Därefter vände han sig till kvinnan igen. "Du får nöjet att sköta om djuren. Gå längst ner, så långt föröver du kan komma så hittar du dem Han log sedan illvilligt. Det var allmänt känt att det inte var något vidare trevligt att sköta om djuren. De stank något fruktansvärt och var mycket arbetsamt.

Hon förstod genast det där illvilliga leendet han visade, hon var inte dum, men så länge hon fick stanna på skeppet fick det bli så. Det var onödigt att skapa mer osämja än vad som redan fanns där.

Hon nickade för att visa att hon accepterade det, hon skulle bevisa att även en kvinna kunde vara en pirat.

Hon tog på sig sina skinnskor kvickt och tittade på kaptenen och sedan på mannen, hon undrade fortfarande varför hon fick hans hjälp.

William halade upp en kikare och räckte fram den åt Zack. Detta är vad jag har i kikaren. Upp i masttoppen och håll utkik Sedan gick han upp på huvud-däcket och medelade rorgängaren (han som styr) om kursen.

Daine kilade iväg under däck, men när hon väl kom utom synhåll så hade hon inte lika bråttom, även om hon gick i en rask takt. Djuren, tja hon var väl van det, hade inte kaptenen på hennes gamla skepp också satt henne hos djuren när han fått reda på att hon egentligen var en flicka. Samtidigt som hon gick genom skeppet passade hon på att komma ihåg så mycket som möjligt av vad som fanns där nere. Det var inte så annorlunda från det anda skeppet. Hon skulle kunna känna sig hemma hur lätt som helst här.

OOC: Tänkte vara med, har dock aldrig rollspelat förut, men det ska nog gå bra.

_________________________

Namn: Adrian

Ålder: ? (runt 25)

Utseende: Ganska lång och smal med ett ungt ansikte omgivet av långt röd-brunt hår, bär en lång blå kappa. På huvudet har han en svart tricorne (en trekantig hatt som pirater brukar ha). Han ser väldigt udda ut, men ändå elegant, och pratar och beter sig även elegant. Han har endast en lång dolk som vapen, då han bara slåss när det är absolut nödvändigt.

Personlighet: Väldigt mysterisk och arrogant, även aningen cynisk, men innerst inne är han väldigt god. Han är även bra på att vara sarkastisk.

Egenskaper: Intelligent och kunnig, även bra på att slåss men, som sagt, föredrar att lösa eventuella problem med förnuft hellre än med vapen.

Bakgrund: Har sedan han tappade minnet för mer än 6 år sedan farit runt haven utan några mål eller drömmar. Han vet inget om sitt liv före minnesförlusten, och inte heller hur gammal han är. Det enda han har kvar från sitt gamla liv är en ring, en ring med ett öga som motiv.

_________________________

Adrian stod lutad mot väggen med armarna i kors, smutsig och täckt av djurmat upp till midjan, när han såg den unga kvinnan passera. Hon verkade inte ha märkt honom, eftersom hon gick ganska snabbt, på väg mot dörren som ledde till djuren. Då hon inte reagerade sa han: "Det ser ut som att ormen har gett mig en medarbetare... välkommen."

Daine stannade genast, hon vände sig om och såg sig över axeln. Hon hade sett mannen, men valt att ignorera honom. Till slut vände hon sig mot mannen och tittade på honom med en granskande blick. Hon ryckte på axlarna lite.

-Kanske det är så, jobbar du med djuren? undrade hon och fortsatte att betrakta mannen.

Skulle han ha något emot att hon var en kvinna? Hon såg skeptsik ut, den här mannen hade antagligen hamnat här nere för att kaptenen inte ville ha honom på däck. Han kanske var oduglig. Hon vifta bort det och insåg hur yttlig hon var, jag får inte bli en adelsdam sade hon sig själv. Hon fingrade med sin vänstra hand på fästet av sabeln.

Adrian undrade värför hon frågade något som han var säker på att hon redan visste, kanske var det i brist på annat att säga, men han svarade ändå, "Ja, det gör jag. Med tanke på mitt nuvarande utseende så trodde jag att det var uppenbart".

Trots att hon var ung så såg hon inte ut att vara den som hade något emot att arbeta, hon hade flera vapen och även ett ärr på vänstra handen. Då han såg på den märkte han även att hon höll den på sin sabel. Inte troligt, men kanske för att vara beredd på att dra den. Då Adrian såg detta satte han ner armarna och började gå mot henne, medan han fortsatte; "Jag antar att det är kaptenens kvinnoskräck som tvingat ner dig hit... Mitt namn är Adrian, och ditt?".

Han log och räckte fram sin vänstra hand, och förväntade sig en handskakning.

Daine såg lugnt på honom när han kom mot henne. Kvinnoskräck? Hon slutade inte att pilla på färstet, det var mer en vana hon hade än ett sätt att vara redo att dra den.

- Jo det var det, svarade hon honom och ryckte ointresserat på axlarna, hon såg sig omkring lite, så det var här hon skulle vara den närmsta tiden, det hade hon inget emot.

Hon tittade närstan nyfiket på mannen men rörde inte en min, synd att hon skulle få sällskap. Det kändes nästan skönare att vara ensam här nere.

- Jag är Daine, sade hon till honom, vad det nu har för betydelse.

Adrian verkade inte vara särskilt väl beväpnad, han kanske helt enkelt var duktig på att använda sitt vapen, sådant hade hon stött på tidigare.

OCC: Sorry orkare inte med detta sorry om det blev nå konstigt nu

Jag vaknar upp av att någon skriker och gormar, jag undrade vem det var men jag brydde mig inte heller. Jag kännde mig fortfarande trött och visste att jag förlorat mycket blod sen jag slog i huvudet. Jag orkade inte med detta mer, mitt liv var förjävligt, varför föddes jag? Jag hasade mig upp och slängde mig överbord, jag sjönk som en sten mot en fridful död.

OCC: bye

Gamling Tor vaknade upp av ett högljutt plask. Han drog sig fram till kanten och såg ner. En man han aldrig sett förut sjönk ner mot botten.

"Veklingar!", fräser han och spottar i vattnet.

"Klarar inte ens en dag ute på sjöss".

Skeppet har nu kommit så långt från land att man inte ser annat än vatten vart man än kollar åt.

Gamling Tor bestämmer sig för att gå runt lite på skeppet och låtsas som ingenting, som om han faktiskt fått följa med.

OOC: Om någon joinar rollspelet nu, så måste de väl komma i båt eller så? För vi är ju på havet.

Daine hörde hur matklockan klingade och hon torkade bort svett från ovansidan av handen. Hon hade varit hungrig ett tag nu så hon kände sig glad när hon visste att hon skulle få mat igen.

När hon kom till det ställe man åt såg hon sig om. Hon kände ingen här än. Hon gick fram och tog sin mat, kocken tittade konstigt på henne men det ignorerade hon. När hon tagit sin mat tittade hon sig omkring efter en plats att äta. De enda platserna som var lediga nu var bredvid mannen med kartan, hon hade inget emot att sitta och äta i tysthet och ryckte på axlarna. Hon anade iallafall att mannen inte var särskilt pratglad. Daine vandrade fram mot bordet och slog sig ner mittemot honom.

Daine som var van vid att slänga i sig maten så fort som möjligt var också klar och torkade sig om munnen med en belåten min. Hon tittade upp på mannen och flinade tillbaka.

- Man gör bara sitt arbete, svarade hon och ryckte nonchalant på axlarna och puttade fram sin tallrik lite.

-Haft ett arbetsamt jobb? , frågade hon med ett flin.

Kreftón började märka att fler och fler människor började försvinna från däck och han började undra vart alla tog vägen. Han hade väldigt liten aning om vad som hände där han satt på sin rephög och i princip bara existerade. Då, plötsligt, kände han lukten av mat, och så passande var det, för hans mage hade knorrat ett bra tag nu.

Han traskade ner till matsalen och slevade upp fiskgrytan och började leta efter en plats. Han såg en ledig bredvid kvinnan och den lustiga mannen med det sjukliga begäret att dra sin hand genom håret. Han hade inte uppfattat dessa personer som särskilt trevliga så han satte sig bredvid och tjuvlyssnade lite smått samtidigt som hade hävde i sig maten. Maten var inte särskilt god tyckte han. Han har själv varit kock och höll sina tankar upptagna med vad som kunde gjorts bättre i maten.

"Hmm, alltför mycket fisk. Och... Lite dragon skulle passat bra här." tänkte han. Kocken skulle nog få sig en liten fingervisning sen...

Gamling Tor hade också känt lukten av mat och begett sig ner under däck. Han bestämde sig för att låtsas som ingenting och bara gick och tog för sig av maten.

Hon flinade ännu mera och sneglade på mannen som anslutit sig till dem. Så många gånger som hon nu sett mannen med kartan dra fingrarna genom håret kunde hon själv inte låta bli att göra det samma.

- Ja, du måste ha fått kramp i armen, svarade hon fingrade på bordskanten och kollade om man kanske kunde vicka lossen bit trä.

Hon tittade på honom innan hon svarade på hans fråga.

- Daine ....och ni?

Efter lite lyssnande märkte Kreftón att människorna som han satt bredvid inte var så galna som han tidigare trott. Mannen hälsade tillochmed på honom och han hälsade så trevligt han kunde tillbaka. Men sen... Argh! Han drog handen genom håret igen!

"Måste vara minst sjunde gången idag!" tänkte han. Lite galna var de iallfall.

William satt inne i sin kajuta och åt i sin ensamhet. Han smuttade på muggen med rom och muttrade för sig själv medans han tittade ut genom fönstret. När han var klar med maten kom en matros in och bar ut tallriken. Där efter satte han sig i soffan och laddade samt rengjorde en pistol.

Gamling Tor tar sin fisk och sätter sig i ett hörn.

Han iakttar de andra som sitter och konverserar, eller försöker konversera, med sitt begränsade ordförråd- Det var iallafall vad han tänkte.