Jag har alltid gillat Asterix och Obelix som tecknad serie och när nu den tecknade serien har blivit spel så vill jag ju testa ett av dem också. Ettan fick jag inte tag på men tvåan hittade jag. Det finns tydligen en sak som skiljer väldigt mycket mellan ettan och tvåan och det är att där ettan egentligen var ett ganska klassiskt slå alla du träffar på och enkla plattformsgåtor så har tvåan av någon anledning stoppat in figurer som inte alls har med Asterix att göra.
Asterix & Obelix XXL 2 utger sig för att vara det första TV-spel som driver med andra TV-spelskaraktärer. Det kanske stämmer, men det tror jag inte. Hur som helst så är det inte roligt någonstans. Att Sam Shieffer, Mario, Larry Croft och Pacman dyker upp med jämna mellanrum är faktiskt inte ett dugg roligt och förstör mer än det tillför.
Är det verkligen så illa att Atari inte trodde att Asterix och Obelix kunde stå på egna ben? Jag vet inte hur det är med alla andra men jag är faktiskt smått uppvuxen med dessa figurer och jag har både läst och sett serien massor av gånger. Jag tycker dom är roliga som dom är. Att slänga in massa humor i stil med en kille som klär sig som Lara Croft och är tjock och klumpig är inte roligt.
Om man bortser från att spelet är så pass töntigt som det är så är det faktiskt ganska kul. Det är mest att springa runt och slå allt som ställs i en väg och man växlar mellan Asterix och Obelix. Slagsmålen värvas av plattformsdelar där man ska tända fyra lyktor och så öppnas en dörr. Asterix och Obelix är bra på olika saker men så värst mycket starkare än Asterix är inte Obelix.
Trolldryck
Under striderna, som skryter om att det kan vara femtio fiender samtidigt att slåss emot, så kan man utföra olika combos. Det handlar om att trycka på knapparna i rätt ordning och så får man saker för det. Både Obelix och Asterix har olika förmågor och eftersom Obelix ramlade i grytan som liten så tillfaller trolldrycken Asterix. Den blir han mäkta stark av och knockar fiender i snabbt tempo.
Tyvärr blir det inte bättre än så här heller. Man knockar fiender. Man slår ännu fler fiender och ibland kommer det en boss eller så. Allt för att deras druid misstänks för förräderi. Det är kul ett tag men det blir ganska fort tråkigt och monsterslakten i God of War framstår plötsligt som mångsidig.
Ett kul spel på många sätt men att proppa in TV-spelskaraktärer var helt fel drag från Atari. Minuspoäng.
