Inför releasen av Baldurs Gate år 1999 så blev det inget större tumult. Det var ingen större titel och det var absolut ingen release likt de större titlarna idag, där vi blodtörstiga gamers sitter och väntar på att just det spelet ska hamna på hyllan. Sakta men säkert började dock Baldurs Gate gå åt och fler och fler spel försvann från hyllorna. Jag var en av dem som faktiskt inte intresserat mig speciellt för titeln men som av en kär RPG-vän fick höra vilket fantastiskt spel det var. Likt den RPG-älskare jag var och är så rusade jag ner till butiken och införskaffade mig spelet.
Spelet
När man sätter igång att spela Baldurs Gate så märker man direkt att något är annorlunda jämfört med andra RPG-spel. Man har att välja bland raser, krigsstil, kön samt vad din karaktär ska bemästra bäst. Väljer man att vara en renodlad fighter t.ex. som jag valde så är styrka, träffsäkerhet och uthållighet viktigt. Väljer man att vara trollkarl är visdom och intelligens viktigare. Raserna man kan välja bland är människa, alv, halvalv, gnome, halvlängdsman och dvärg.
När jag arbetat mig igenom alla val så kände jag mig lite snurrig. När man trycker på startknappen efter att ha skapat sin karaktär så tar dock handlingen vid.
När man börjar spela är man en vanlig pojke på ytan. Man lever med sin fosterfar i den lilla staden Candlekeep som är präglad av filosofer och ett fridfullt lugn.
Till en början får man göra några små uppdrag i den lilla idylliska småstaden men ganska snart sätter handlingen igång på allvar. Man ger sig tillsammans med sin fosterfar ut på en resa utan att själv få veta vad det hela handlar om. Under resans gång blir man dock anfallen av en skara krigare och Gorion, ens fosterfar, dör i striden medan man själv kommer undan. Nu börjar spelet på allvar och det stora målet är givetvis att få hämnas sin fosterfars död.
Spelet Baldurs Gate utspelar sig i en stor värld som av skaparna fått namnet Faerun. Världen har säkerligen inspirerats av JRR Tolkiens Midgård. Basraserna människor, alver, orcher och dvärgar i Tolkiens mästerverk utgör också basen i Faerun. De är också likadant sinnade, d.v.s. alver utgör den renaste godheten och renheten. Människor är det olika med men de är oftast goda till sinnet. Orcher är argsinta och onda medan dvärgar är kaxiga och har en makalös brytning.
Spelet drivs på och går vidare med hjälp av uppdrag man får av alla möjliga tänkbara arbetsgivare. För varje avklarat uppdrag får man oftast en summa pengar. Om man däremot får ett uppdrag av en maktlös människa som kanske bara vill bli av med den lokala pubens bråkstake så räknas det snarare som en god gärning och man får som betalning förbättrat rykte. Man kan också förbättra sitt rykte genom att besöka närmaste kyrka och skänka en slant. För varje uppdrag man klarar av får man även erfarenhetspoäng som resulterar i att man går upp i nivåer. Ju högre nivå man har, desto mer har man att sätta emot i en strid.
Ljud och grafik
Bakgrundsmusiken till Baldurs Gate är underbar. Den passar bra in och skapar en stämning som idag uppskattas av många RPG-spelare. Musiken anpassar sig till händelserna och ändrar karaktär när t.ex. en strid nalkas. När man skapar sin karaktär i början av spelet så får man välja hur denna ska låta. Man kan välja bland galna krigares, mogna paladiners, tystlåtna tjuvars och flera andras röster.
Grafiken i Baldurs Gate är väldigt välgjord. Små välgjorda grafiska detaljer som exempelvis hönorna som går runt och kacklar på staden Baldurs Gates gator ger spelet en stämningsfull kick.
Sammanfattning
Baldurs Gate är ett fritt spel som ändå har en fantastiskt bra handling. Det bygger på att man själv ska välja vad man ska göra av situationen och hur man ska lösa den. Det finns inget mer tillfredställande än att lösa en intrig utan att använda en gnutta våld. I spelet ställs man inför en mängd val och diskussioner. Spelet är det ultimata RPG-spelet med alla ingredienser i överflöd. Det gäller helt enkelt att tänka samtidigt som man slaktar. Det är ett mästerligt spel som har vunnit och kommer att vinna alla RPG-fans hjärtan.
