Det är nu Ataris tur att ta sig in i actiongenren på allvar. Efter produktionen av Boiling Point: Road to Hell kan Atari och spelutvecklaren Deep Shadows känna sig väl förtjänta av en gräddboll – spelet är lika luftigt, mumsigt och näringsrikt som en.
I spelet ska man, i fullaste realtid, välja arbetspartner. Blir det de godhjärtade maffiatyperna eller guvernören själv som blir din nästa arbetsgivare, eller varför inte civilbefolkningen? Boiling Point har väldigt mycket och erbjuda, inklusive en del saker vi skulle vilja slippa.
Från pirayor till pansarvagnar
Att spelet är ett actionspel kan man lista ut redan av förpackningen där Saul Myers, din spelkaraktär, håller i ett massivt snipergevär och är utrustad för fajt mot allt från pirayor till pansarvagnar. Men det är inte vilket actionspel som helst, utan ett av dom friaste på marknaden.
Spelet erbjuder över 450 kvadratkilometer att utforska, där du kan ta dig fram med båt, bil, helikopter, små anfallsflygplan och till fots. Men för att kunna använda alla dessa fordon måste du klara uppdrag för olika arbetsgivare som sedan erbjuder dig körkort/licenser för dem.
Polygonerna dansar bugg
Grafiken är det man kan klaga mest på i detta annars genomarbetade spel. Deep Shadows har uppenbarligen lagt ner massor av möda på att göra Boiling Point till ett vidsträckt och mångfasetterat spel, på bekostnad av att grafiken är allt annat än perfekt. Polygonerna har en tendens att börja dansa bugg helt omotiverat så att människors huvuden plötsligt sjunker ihop eller blir stora som berg, och då och då springer man på en bil som står och studsar i vattnet eller något dylikt fascinerande fenomen.
Men man kan också få se otroligt fina sekvenser i spelet där grafiken ser helt naturlig ut – sånär som på de kubistiska buskarna. Det är inte utan att man får flashbacks till Grand Theft Auto, framför allt i de galna jakterna, som när man måste hitta den snabbaste vägen ut från en militärbas med hjälp av en stridshelikopter eller köra ifrån maffian när de kommer med sina stora, kraftfulla svarta skåpbilar.
Man kan se att Deep Shadows tagit tid på sig att skapa detta spel och trots alla buggar är det mycket rolig och underhållande action. Så här på sommaren ska du inte stanna inomhus i grå, tråkiga fps-korridorer – ut i naturen och lek med maffian!
Betyg 10/10
Omdöme av gäst skrivet July 2005
Någonstans i Boiling Point: Road to Hell finns ett bra spel. Vägen dit går sannerligen genom helvetet.
Välkommen till helvetet, mer känt som kallat Realia, ett land någonstans i Sydamerika. Du är Saul Myers, en allmänt tjurig ex-militär som legat i främlingslegionen, och du letar efter din försvunna, förslagsvis kidnappade, dotter som bör finnas någonstans i den 450 kvadratkilometer stora djungeln. Det är fyrtio grader varmt, alla människor på gatan ser exakt likadana ut, folk talar extremt långsamt och bilarna uppför sig inte som hemma i Frankrike. Välkommen till helvetet!
Du är som sagt Saul Myers, och du har rest till Realia för att hitta din försvunna dotter som arbetar som journalist på den lokala tidningen. Ditt första uppdrag blir således att tala med hennes chef på tidningen, och 2 000 peso senare får du reda på att hon arbetade på en artikel om en lokal gangsterboss. Din dotters chef ger dig några tips på vem du kan uppsöka, läs muta, härnäst. Och såhär fortsätter spelet. Det finns egentligen inget som hindrar dig från att söka upp din dotter förutom din begränsade tillgång till pengar. Alla ska ha något för sin information, vissa vill ha några ynka hundra pesos, andra vill ha 5 000. Därför behöver du snart lägga jakten på din dotter åt sidan för att samla pengar, vilket du bäst gör genom att göra uppdrag åt de lokala gängen som gör upp om makten i Realia.
Bland dina uppdragsgivare finner vi maffian, regeringen, polisen, CIA, indianerna och gerillan. Genom att göra uppdrag åt vissa av grupperna minskar din vänskap med vissa andra. Exempelvis går ett CIA-uppdrag ut på att döda en lokal bandit, vilket naturligtvis minskar dina chanser att senare få ett uppdrag av banditerna. Detta anser spelets utvecklare vara något nytt och revolutionerande, och lockar med coola one-liners som ”Your enemies take things personally and they never forget” på spelets backsida. Vad de glömmer nämna är att detta system fanns redan i GTA 2 på 90-talet. Hur som helst, du utför alltså uppdrag efter uppdrag för att få råd med nästa muta och kan sedan ta dig vidare till nästa steg i jakten på din dotter. Och så fortsätter spelet ett bra tag framöver.
Men spelet lockar inte bara med att dina fiender aldrig glömmer, utan använder även den 450 kvadratkilometer stora djungeln som ett av sina främsta försäljningsargument. Tyvärr leder inte djungelns storlek till någon vidare frihetskänsla i och med att varenda kvadratmeter av djungel ser i princip lika dan ut, vilket även innebär att det inte finns något att göra där. Man håller sig således till städerna och vägarna, eftersom det inte finns ett dugg att tjäna på vansinnesfärder ut i djungeln. Djungelns storlek leder däremot till att avstånden blir enorma. De olika gängens baser lika utspridda utanför staden, ofta alldeles för långt borta, och för att komma någonstans måste man helt enkelt ta bilen. Eftersom man saknar förmågan att stjäla bilar utan att skjuta föraren i huvudet och snabbt tappa vänskapspoäng med den fraktionen som föraren tillhör får man glatt hålla sig till den bil man blir tilldelad i början av spelet. Den går varken snabbt eller rakt, och om man lämnar den någonstans under ett uppdrag får man glatt gå tillbaka och hämta den vid ett senare tillfälle. Detta gör dig som spelare väldigt begränsad, och, framförallt, irriterad. Bilarnas fysik är nämligen usel och körglädjen är lika med noll. Samma sak gäller motståndarnas, vapnens, båtarnas, helikoptrarnas och Sauls fysik… ingenting stämmer.
Men det finns som sagt ett bra spel gömt någonstans långt inne i Boiling Point. Grundidén är briljant, med tanke på att jakten efter ens försvunna dotter leder naturligt till både utforskande och uppdragsutförande. Samhällsstrukturen i Realia är även den smått briljant, då den påminner starkt om hur den ser ut i många fattiga länder. Flera fraktioner slåss om makten, samtliga är korrupta och allting kostar pengar. Spelet ger dig dessutom möjligheten att missbruka både knark och sprit, något som tyvärr låter mycket roligare än vad det faktiskt är. Hur som helst, det finns många bra ingredienser i Boiling Point, tyvärr försvinner samtliga i ett hav av buggar och taskigt genomförda spelelement. Och även om dessa smått briljanta idéer någon gång skulle komma upp till ytan så göms de väl bakom den extremt fula fasaden. Välkommen till helvetet!
