Call of Duty 2 - Big Red One - Omdömen
Betyg:
4 / 10
Baserat på 1 omdömen.
Alla omdömen:
-
Betyg 4/10
Omdöme av Selerz skrivet February 2006
Activisions senaste bidrag i denna otroligt uttjatade genre har anlänt. Iförd bandana och skrikandes "banzai" har David skjutit ner både tyskar, italienare och fransmän
Åååååååååh, vad andra världskriget är uttjatat som tema. Snälla speltillverkare, 1900-talet var det mest krigsplågade århundradet i mänsklighetens historia, det måste finnas någon annan konflikt att basera era spel på! Fast det klart, om det är romantiserad krigsaction a’la Jerry Bruckheimer som ska krängas passar andra världskriget väldigt bra; onda tyskar, ett lamslaget Europa och hjältemodiga amerikaner. Det skulle dock vara intressant med ett spel som komplicerade krigstemat lite mer. Spelvärlden är redan begåvad med ett dussintal Pearl Harbour och Rädda menige Ryan, vad vi nu skulle behöva vore några Den tunna röda linjen, Plutonen eller På västfronten intet nytt.
Nåja, är det mod, mandom och morske män man är ute efter levererar Call of Duty 2: Big Red One på alla punkter. Det är i mångt och mycket som att kliva in i en Hollywoodfilm, med allt vad det innebär av höga produktionsvärden och autentiska detaljer. Du är medlem i den amerikanska arméns första infanteridivision, även kallad Big Red One, och ska som en del av denna försvara konvojer, attackera städer och ge tyskarna trubbel i största allmänhet. Du och din grupp avancerar genom linjära banor där det gäller att hålla huvudet lågt och siktet stadigt. Ni börjar i Nordafrika för att sedan avancera upp genom Italien, landstigningen i Normandie och sluta vid östfronten. Dina kamrater är en härdad samling amerikanska patrioter och beter sig därefter. De agerar smart, skjuter skarpt och är klart kapabla att ta hand om sig själva. Enda påtagliga missen är att de alltid "vet" när kusten är klar. Du behöver aldrig tveka ifall det finns någon fiende i närheten då dina allierades artificiella intelligens väldigt tydligt signalerar huruvida det är lugnt att rycka fram eller om det ligger några krautz och lurar runt hörnet.
Även om fiendernas intelligens inte är av det mer avancerade slaget fungerar den tack vare det hårt scriptade upplägget. De reagerar även trovärdigt på om du står upp oskyddad eller hukar i ett buskage vilket gör att det faktiskt känns lönt att hålla sig dold bland grönsakerna eller hasa längs marken. Något jag efterlyser dock är bättre rutiner för hur fienden reagerar på din eldgivning, typ som i Brothers In Arms. Som det nu är händer det ibland att de glatt och villigt springer rakt in i din eldlinje som glada självmordsaspiranter. Ingen företeelse som återkommer alltför ofta, men ändå.
Spelkontrollen är tajt och det går utan problem att vifta runt med någon av alla de autentiska gevär och automatkarbiner som finns återgivna i spelet. Ett favoritinslag är handgranaterna som är grymt sköna att kasta iväg och givits en perfekt blandning av effektivitet och användarvänlighet. Att dra ur säkringen och lobba iväg en handgranat mot ett hårdnackat tyskt kulsprutenäste och se soldaterna bokstavligt talat flyga i luften är ruskigt tillfredsställande.
Call of Duty 2 lyckas som sagt var att leverera en filmisk upplevelse och det är framförallt den superba ljudbilden som gör det. Det viner, smälls, knattras och sprängs så det står härliga till, dessutom håller röstskådespeleriet mycket god klass med order som skriks ut i stridens hetta och smågnabb under transportsträckorna. Musiken är sliskiga trumpeter och pampig orkester på äkta Hollywoodmanér och sabbar mer än den tillför av närvarokänsla. Som tur är förekommer den rätt sparsamt.
Grafiskt blandas fina miljöer med häftiga explosions- och kaskadeffekter till en tilltalande och atmosfärisk mix. Som vanligt har det även gjorts ett hästjobb med research och varenda gevär, uniform och fordon är ihoppetat med minutiös detaljkänsla. På minuskontot finner vi en hel del ryckiga övergångar mellan animationsschemana samt, som brukligt är med multiformatstitlar, ett ganska blahaigt texturearbete. Av konsolversionerna är Xbox snäppet vassare än Gamecube och Playstation 2, tack vare en jämnare bilduppdatering.
Även på multiplayer-sidan har Xbox ett övertag gentemot Gamecube och Playstation 2. Spelkuben saknar som vanligt stöd för online-spel och Playstation 2-versionen lider av en del tekniska missar när spelarantalet närmar sig det maximala 16. Visst går det att iscensätta bataljer som blir helt okej underhållande, men de standardiserade spelsätten samt avsaknaden av någon form av klass- eller poängsystem begränsar livslängden.
I sin strävan att skapa ett så filmiskt spel som möjligt tappar tyvärr också Treyarch några bitar i processen. Att hela spelet egentligen består av massa scriptade sekvenser ger onekligen dramatik åt varje ögonblick, men skapar också frustration då du ofta hindras av osynliga väggar och kraftigt begränsas i sättet du vill hantera situationer. Känslan av att befinna sig på räls infinner sig tydligt de gånger då du tvingas spel om uppdrag och finner att fiendernas agerande är styrda efter strikta, förutbestämda scheman. Men på samma gång som spelet är extremt scriptat tar det inte till vara de berättartekniska möjligheter som detta skulle kunna innebära. Handling och karaktärsutveckling ges bara utrymme mellan uppdragen vilket gör att jag aldrig kommer särskilt nära min grupp trots idogt stridande sida vid sida.
Call of Duty 2: Big Red One underhåller på precis samma sätt som en Hollywoodfilm i genren och har följaktligen samma brister. Det är inte fritt, sofistikerat eller känslomässigt engagerande, men den täta atmosfären, de häftiga tempoväxlingarna samt den imponerande audiovisuella presentationen gör det hela till en trevlig bekantskap. Står du ut med det hårt scriptade upplägget och det uttjatade temat väntar här ett antal timmar underhållande tyskdödande för den hågade.
Själv tycker jag Brothers in Arms - Earned in Blood är mycket bättre!