Call of Duty 2 - Omdömen
Betyg:
9 / 10
Baserat på 11 omdömen.
Alla omdömen:
-
Betyg 8/10
Omdöme av danne_fch skrivet January 2009
Riktigt bra spel, kan sitta med detta länge :)
-
Betyg 10/10
Omdöme av GosthRider skrivet April 2007
Call of Duty 2:
Är ett First-Person-Shooter spel och det utspelar sig under Andra Världskriget.
Man får vara i många delar av världen under kriget Stalingrad, Moscow, Öknen, Cean, Normanie, Omaha. Och mera!
Jag har aldrig spelat ett så bra spel någonsin! Jag har bara spelat detta spel på PC förut men när jag köppte det till Xbox 360... asså det var så skön grafik! Men jag har ingen HD tv men man ser verkeligen detalierna på världen och soldaterna!
Det finns ochså Multiplayer så man kan spela Live men anndra spelare i världen!
Och det är många Multiolayer banor!
Betyg:
Grafik: 10/10 Jag har aldrig set någont så bra!
Ljud: 9/10 Underbart ljud (Ibland)
Spelarkänsla: 9/10 Det käns nästan för verkeligt!
Spelhållighet: 10/10 Jag slutar inte att spela detta i alla fall!
Och det roliga är att det finns så många Svårighets grader! så man kan brova alla!
Ja så tyckte jag!
-
Betyg 10/10
Omdöme av KalphiteQ skrivet January 2007
Jag tröttnar aldrig på actionspel som utspelar sig i Andra världskrigsmiljö. Aldrig. Jag kommer heller aldrig att tröttna på filmer som utspelar sig under kriget, eller på att varje månad spendera tio timmar med att se om de tio briljanta avsnitten av HBO:s fantastiska Band of Brothers. Jag skulle aldrig gå så långt som att kalla mig för krigsfanatisk (då blir jag med största sannolikhet inspärrad) men min fascination för krigshistoria är stor, och det tycks bara bli värre. Efter att ha plöjt högvis med böcker om allt från Sveriges tid som stormakt till Rommels framfart i Afrika är jag mer eller mindre som ett levande lexikon över viktiga strider, slag, krig och personer utigenom den svenska och internationella krigshistorien.
Call of Duty 2 har därför, givetvis, varit något som jag längtat innerligt efter. Jag bevittnade slutsekvensen i Brothers in Arms: Earned in Blood för flera veckor sedan och har sakta men säkert känt abstinensen knacka på med bestämd hand. Jag har nu, efter tio timmars hårt krigande bidragit än en gång till tyskarnas förlust i vår tids viktigaste krig. Välkommen till Call of Duty 2.
Intensitet, närvaro och tempovariation - hörnstenarna i Infinity Wards två år gamla actionklassiker och givetvis även i uppföljaren. Call of Duty 2 är tillagat efter samma succérecept som det första spelet där hårt filmiskt berättande blandas med förutbestämda fältslag och explosiv händelseutveckling. Striderna är högljudda, händelserika och känslosamt påfrestande. Precis som i föregångaren tar det på krafterna att bekämpa skrikande tyskar med den inlevelsekänslan som Call of Duty 2 framkallar. Jag är svettig och andfådd efter tio timmar bakom fiendens linjer och ser redan fram emot att återvända till skyttegraven för en andra spelomgång.
Spelet är precis som sist indelat i tre olika segment där man i tur och ordning gestaltar en amerikansk, rysk och engelsk soldat i Andra världskrigets mest dramatiska skede. Spelet börjar i Moskva där jag som rysk menig tvingas försvara stadens torg mot anstormande tyskar, ett av spelets starkaste uppdrag både beträffande tempo, spänning och storskalighet. De ryska ungdomarnas enorma övertygelse och kämpaglöd skiner igenom i det tätt regisserade slaget och även om Call of Duty 2 är långt ifrån en simulator ges en nästan obehaglig känsla av realism då tyskarna forcerar sig fram genom de sönderskjutna kvarteren. Stridens slutskede, då nazisterna bryter sig igenom den första linjen och sedan måste slås tillbaka till stadens utkant är en av de mäktigaste striderna jag någonsin upplevt i ett spel av den här typen.
Man fortsätter sedan mot Stalingrad där man den här gången får ta del av det massiva slaget på ett annorlunda sätt än i det föregående spelet eller i konsolexklusiva Finest Hour. En stor spelmässig förbättring i Call of Duty 2 i jämförelse med det första spelet är fiendernas artificiella intelligens. Tyskarna flankerar, ger eldunderstöd och söker snabbt skydd vid kraftig eldgivning vilket givetvis förstärker känslan av riktigt krig något alldeles enormt. Upplägget är nu också mer dynamiskt och låter spelaren själv styra tempot på striderna genom att antingen forcera hårt eller använda en mer taktisk försiktighet och försöka flankera fienden.
I jämförelse med exempelvis Brothers in Arms är upplägget i Call of Duty 2 överlägset. Medan Gearbox strävan efter total realism innebar viss enformighet i hur eldstriderna utvecklade sig bjuder Call of Duty 2 på ständiga överraskningar. Vissa gånger går det utmärkt att storma en mindre grupp fiender på egen hand i bästa Rambo-anda medan man andra gånger måste stanna upp för att tänka till innan man inleder sin offensiv.
En ganska stor förändring som skett är att man nu har en helt annan typ av livmätare som på många sätt faktiskt påminner om den i Halo 2. Om man blir träffad av ett fiendeskott skakar skärmen till och ljudbilden fylls av ens egen dunkande puls. Det gäller då att snabbt söka skydd för återhämta sig och låta livmätaren ladda upp sig igen innan man kastar sig ut i striden igen. Detta innebär såklart ytterligare taktik då det alltid är smartast att rycka fram i korta sträckor och hela tiden se till att man har ett bra skydd medan man laddar om sitt gevär. Detta eliminerar hela grejen med att tvingas snabbladda in sitt sist sparade spel hela tiden då man blir skjuten eller står för nära en granatexplosion, en störig del av de allra flesta actionspel till PC enligt mig och någonting som tillför spelet mer spänning och mer liv än vad som var fallet med föregångaren.
Striderna är nu också större, oftast mycket större och det finns alltid massor av fiender att skjuta. Eldstriderna räcker nu också längre och trots det nya systemet för hälsa och trots en användbar, ny, granatindikator är Call of Duty 2 mer utmanande än det första spelet. Det är helt enkelt väldigt skönt att dels slippa jaga sporadiskt utspridda Första hjälpen-väskor och väldigt trevligt att slippa måsta smiska F9 för att snabbladda sin senaste sparning varje gång man hamnar i trubbel.
Efter att ha slagits i ett iskallt Ryssland fortsätter kampanjen i Nordafrika där spelaren intar rollen som brittisk soldat. Den tyske generalen Erwin Rommel har ryckt fram genom Afrika med obehaglig hastighet och måste nu stoppas. Ditt uppdrag blir att tvinga Rommel österut och eldstriderna i detta kapitel av Call of Duty 2 utkämpas oftast i tätbebyggt område bland sandbruna, afrikanska småstäder. Variationen är god och spänningen är hela tiden på topp. Efter detta fortsätter äventyret i Frankrike, nu som amerikan, och invasionen vid Pointe du Hoc.
En stor del av inlevelsen kommer givetvis ifrån den tekniska briljans som Call of Duty bjuder på. Spelmotorn är fortfarande baserad på id:s Return to Castle Wolfenstein-teknik (som i sin tur bygger på Quake 3: Arena) fast med ett antal omfattande tillkomster av ett nytt renderingssystem och massor av nya effekter både beträffande partiklar, skuggor och framförallt ljus. Till exempel använder sig Infinity Ward väldigt smart av bland annat partikeleffekter och normal mapping och överdriver inga av dessa moderna tekniker (vilket är fallet med exempelvis Doom 3 och The Chronicles of Riddick). Explosionerna, röken från rökgranaterna och de veckade uniformerna framförallt hos de ryska soldaterna är alla exempel på smart användning av läckra effekter som, som sagt, aldrig överdrivs.
Även animationerna är av absolut toppklass, inte minst hur de egna soldaterna rör sig och hur de påverkas av det som händer omkring dem. Det enda minus som jag kan komma på med Call of Duty 2 rent tekniskt är det att det kräver en riktig monsterburk för att flyta felfritt. Ljudbilden är även den strålande med en av de bästa 5.1-mixarna jag någonsin hört i ett PC-spel. Bomber, granater och den massiva ljudväggen av smattrande kulsprutor blandas med pampig musik, superba miljöljud och bra röstskådespel.
Beträffande multiplayer känns Call of Duty 2 precis som det första spelet med skillnaden att det nu finns ett spelläge som heter HQ. HQ står för Head Quarter och spelsättet går ut på att varje lag måste varje lag försöka sätta samman ett högkvarter. Det gäller sedan för det andra laget att förstöra motståndarnas högkvarter samtidigt som man skyddar sitt eget. Genom att göra detta kan de spelare på ens eget lag som dött återfödas, men inte förrän man förstört motståndarlagets bas. Man belönas också med en poäng för varje sekund som ens egen bas är intakt. Detta är en rolig variant på en ändå ganska vanlig, objektorienterat spelsätt som tillämpas i flera andra spel i samma genre.
Förutom HQ Mode och varianten Search and Destroy finns även de mest klassiska spellägena med såsom Deathmatch, Team Deathmatch och Capture the Flag. Vapnen känns väldigt välbalanserade i multiplayer och den tekniska biten fungerar felfritt. Multiplayerbanorna är 13 till antalet inklusive tre nyversioner av gamla banor från det första spelet. Sammanfattningsvis är multiplayerdelen varierad och välgjord och tillför såklart mycket till hållbarheten på spelet som i övrigt faktiskt är ganska dålig.
I slutändan är Call of Duty 2 ett fantastiskt spel vars enda svaghet är att det precis som föregångaren är för kort. I övrigt är detta en av vinterns absoluta höjdpunkter. -
Betyg 10/10
Omdöme av HUHEUEHEUEHUH skrivet December 2006
Jag fick mitt Call OF DUty2 på julafton jag sprang upp på mitt rum startade datorn och började spela.
Jag missade Kalle Anka för att jag var helt inne i spelet.
Jag började med singleplayer sen när jag hade vant mig på spelet så började jag spela Multiplayer.
-------------
Singleplayer är det en jätte bra historia på men jag blev lite besviken på att man inte fick spela med tyska sidan men det gick över när man skulle försvara en byggnad när den tyska armen gick till anfall.
--------------
Multiplayer är desto mycket roligare( min åsikt).
Just nu spelar jag på Mp jag kör med den tyska sidan jag har tröttnat på britterna ryssarna och amerikanarna.
Tyskarna har dock så bra vapen men det räcker med en Mp40 och kar98k.
Man kan starta en egen server med det är lite mer kompicerat jag har försökt med att starta en server men det går inte för mig..
Jaja färdig pratat.
----------------
Ps. Grafiken är ett av dom bästa mitt tips är Gå och Köp det! -
Betyg 10/10
Omdöme av gäst skrivet July 2006
På julafton 2005 öppnade jag mitt sista paket..der i låg Call of duty 2 . Jag sprang genast upp till datan satte in skivan och installerade. Sedan startade jag spelet..:)
Efter 5 minuters spelande var jag fast. Detta var helt klart de roligaste fps spelet jag någonsin spelat.
Det finns både singleplayer och multiplayer. Jag håller mest till band servrarna:).
Vi börjar med single player; här kommer du till ett träningsläger och ska tränas till soldat. Men sedan plötsligt... nä jag ska inte avslöja mer...
Multiplayer: I multiplayer kan du göra din egna server eller gå med och spela på en annan server. Det finns många olika spelstilar, några av dem är DM = Deathmatch (alla mot alla), TDM = Team Deathmatch (två lag krigar mot varandra), Capture the flag (två lag, båda lagen ska ta en flagga från motståndarens bas och springa med den till sin egen bas). På varje bana kan man välja mellan 2 lag (olika på varje bana såklart). Varje lag har olika vapen.
Jag lovar: Köp det! -
Betyg 9/10
Omdöme av gäst skrivet May 2006
Jag tröttnar aldrig på actionspel som utspelar sig i Andra världskrigsmiljö. Aldrig. Jag kommer heller aldrig att tröttna på filmer som utspelar sig under kriget, eller på att varje månad spendera tio timmar med att se om de tio briljanta avsnitten av HBO:s fantastiska Band of Brothers. Jag skulle aldrig gå så långt som att kalla mig för krigsfanatisk (då blir jag med största sannolikhet inspärrad) men min fascination för krigshistoria är stor, och det tycks bara bli värre. Efter att ha plöjt högvis med böcker om allt från Sveriges tid som stormakt till Rommels framfart i Afrika är jag mer eller mindre som ett levande lexikon över viktiga strider, slag, krig och personer utigenom den svenska och internationella krigshistorien.
Call of Duty 2 har därför, givetvis, varit något som jag längtat innerligt efter. Jag bevittnade slutsekvensen i Brothers in Arms: Earned in Blood för flera veckor sedan och har sakta men säkert känt abstinensen knacka på med bestämd hand. Jag har nu, efter tio timmars hårt krigande bidragit än en gång till tyskarnas förlust i vår tids viktigaste krig. Välkommen till Call of Duty 2.
Intensitet, närvaro och tempovariation - hörnstenarna i Infinity Wards två år gamla actionklassiker och givetvis även i uppföljaren. Call of Duty 2 är tillagat efter samma succérecept som det första spelet där hårt filmiskt berättande blandas med förutbestämda fältslag och explosiv händelseutveckling. Striderna är högljudda, händelserika och känslosamt påfrestande. Precis som i föregångaren tar det på krafterna att bekämpa skrikande tyskar med den inlevelsekänslan som Call of Duty 2 framkallar. Jag är svettig och andfådd efter tio timmar bakom fiendens linjer och ser redan fram emot att återvända till skyttegraven för en andra spelomgång.
Spelet är precis som sist indelat i tre olika segment där man i tur och ordning gestaltar en amerikansk, rysk och engelsk soldat i Andra världskrigets mest dramatiska skede. Spelet börjar i Moskva där jag som rysk menig tvingas försvara stadens torg mot anstormande tyskar, ett av spelets starkaste uppdrag både beträffande tempo, spänning och storskalighet. De ryska ungdomarnas enorma övertygelse och kämpaglöd skiner igenom i det tätt regisserade slaget och även om Call of Duty 2 är långt ifrån en simulator ges en nästan obehaglig känsla av realism då tyskarna forcerar sig fram genom de sönderskjutna kvarteren. Stridens slutskede, då nazisterna bryter sig igenom den första linjen och sedan måste slås tillbaka till stadens utkant är en av de mäktigaste striderna jag någonsin upplevt i ett spel av den här typen.
Man fortsätter sedan mot Stalingrad där man den här gången får ta del av det massiva slaget på ett annorlunda sätt än i det föregående spelet eller i konsolexklusiva Finest Hour. En stor spelmässig förbättring i Call of Duty 2 i jämförelse med det första spelet är fiendernas artificiella intelligens. Tyskarna flankerar, ger eldunderstöd och söker snabbt skydd vid kraftig eldgivning vilket givetvis förstärker känslan av riktigt krig något alldeles enormt. Upplägget är nu också mer dynamiskt och låter spelaren själv styra tempot på striderna genom att antingen forcera hårt eller använda en mer taktisk försiktighet och försöka flankera fienden.
I jämförelse med exempelvis Brothers in Arms är upplägget i Call of Duty 2 överlägset. Medan Gearbox strävan efter total realism innebar viss enformighet i hur eldstriderna utvecklade sig bjuder Call of Duty 2 på ständiga överraskningar. Vissa gånger går det utmärkt att storma en mindre grupp fiender på egen hand i bästa Rambo-anda medan man andra gånger måste stanna upp för att tänka till innan man inleder sin offensiv.
En ganska stor förändring som skett är att man nu har en helt annan typ av livmätare som på många sätt faktiskt påminner om den i Halo 2. Om man blir träffad av ett fiendeskott skakar skärmen till och ljudbilden fylls av ens egen dunkande puls. Det gäller då att snabbt söka skydd för återhämta sig och låta livmätaren ladda upp sig igen innan man kastar sig ut i striden igen. Detta innebär såklart ytterligare taktik då det alltid är smartast att rycka fram i korta sträckor och hela tiden se till att man har ett bra skydd medan man laddar om sitt gevär. Detta eliminerar hela grejen med att tvingas snabbladda in sitt sist sparade spel hela tiden då man blir skjuten eller står för nära en granatexplosion, en störig del av de allra flesta actionspel till PC enligt mig och någonting som tillför spelet mer spänning och mer liv än vad som var fallet med föregångaren.
Striderna är nu också större, oftast mycket större och det finns alltid massor av fiender att skjuta. Eldstriderna räcker nu också längre och trots det nya systemet för hälsa och trots en användbar, ny, granatindikator är Call of Duty 2 mer utmanande än det första spelet. Det är helt enkelt väldigt skönt att dels slippa jaga sporadiskt utspridda Första hjälpen-väskor och väldigt trevligt att slippa måsta smiska F9 för att snabbladda sin senaste sparning varje gång man hamnar i trubbel.
Efter att ha slagits i ett iskallt Ryssland fortsätter kampanjen i Nordafrika där spelaren intar rollen som brittisk soldat. Den tyske generalen Erwin Rommel har ryckt fram genom Afrika med obehaglig hastighet och måste nu stoppas. Ditt uppdrag blir att tvinga Rommel österut och eldstriderna i detta kapitel av Call of Duty 2 utkämpas oftast i tätbebyggt område bland sandbruna, afrikanska småstäder. Variationen är god och spänningen är hela tiden på topp. Efter detta fortsätter äventyret i Frankrike, nu som amerikan, och invasionen vid Pointe du Hoc.
En stor del av inlevelsen kommer givetvis ifrån den tekniska briljans som Call of Duty bjuder på. Spelmotorn är fortfarande baserad på id:s Return to Castle Wolfenstein-teknik (som i sin tur bygger på Quake 3: Arena) fast med ett antal omfattande tillkomster av ett nytt renderingssystem och massor av nya effekter både beträffande partiklar, skuggor och framförallt ljus. Till exempel använder sig Infinity Ward väldigt smart av bland annat partikeleffekter och normal mapping och överdriver inga av dessa moderna tekniker (vilket är fallet med exempelvis Doom 3 och The Chronicles of Riddick). Explosionerna, röken från rökgranaterna och de veckade uniformerna framförallt hos de ryska soldaterna är alla exempel på smart användning av läckra effekter som, som sagt, aldrig överdrivs.
Även animationerna är av absolut toppklass, inte minst hur de egna soldaterna rör sig och hur de påverkas av det som händer omkring dem. Det enda minus som jag kan komma på med Call of Duty 2 rent tekniskt är det att det kräver en riktig monsterburk för att flyta felfritt. Ljudbilden är även den strålande med en av de bästa 5.1-mixarna jag någonsin hört i ett PC-spel. Bomber, granater och den massiva ljudväggen av smattrande kulsprutor blandas med pampig musik, superba miljöljud och bra röstskådespel.
Beträffande multiplayer känns Call of Duty 2 precis som det första spelet med skillnaden att det nu finns ett spelläge som heter HQ. HQ står för Head Quarter och spelsättet går ut på att varje lag måste varje lag försöka sätta samman ett högkvarter. Det gäller sedan för det andra laget att förstöra motståndarnas högkvarter samtidigt som man skyddar sitt eget. Genom att göra detta kan de spelare på ens eget lag som dött återfödas, men inte förrän man förstört motståndarlagets bas. Man belönas också med en poäng för varje sekund som ens egen bas är intakt. Detta är en rolig variant på en ändå ganska vanlig, objektorienterat spelsätt som tillämpas i flera andra spel i samma genre.
Förutom HQ Mode och varianten Search and Destroy finns även de mest klassiska spellägena med såsom Deathmatch, Team Deathmatch och Capture the Flag. Vapnen känns väldigt välbalanserade i multiplayer och den tekniska biten fungerar felfritt. Multiplayerbanorna är 13 till antalet inklusive tre nyversioner av gamla banor från det första spelet. Sammanfattningsvis är multiplayerdelen varierad och välgjord och tillför såklart mycket till hållbarheten på spelet som i övrigt faktiskt är ganska dålig.
I slutändan är Call of Duty 2 ett fantastiskt spel vars enda svaghet är att det precis som föregångaren är för kort. I övrigt är detta en av vinterns absoluta höjdpunkter. -
Betyg 9/10
Omdöme av Opooa skrivet December 2005
Jag kan inte påstå att det var med lätthet som jag beslutade mig för att köpa just CoD2 som premiärspel åt min sprillans nya Xbox 360.
Anledningen till min fundersamhet var att jag ofta känner mig ganska kluven när det gäller spel som kommit ut till flera konsoler och när det som i detta fall dessutom fanns tillgängligt för betydligt sämre maskiner så räknade jag inte med att det skulle vara någon märkbar skillnad.
Men efter lite ältande beslutade jag mig ändå för ett punga ut för spelet och nu kan jag definitivt inte säga att jag ångrar att jag gjorde det.
Redan vid första uppdraget känner man av den lätt panikartade och skakiga stämningen hos soldaterna i den sovjetiska armén och de svartvita, autentiska, inledningsfilmerna gör dessutom att man förstår mycket mer av sammanhanget.
En annan intressant sak är att man får läsa utdrag de spelbara karaktärernas dagböcker medan man väntar på att de nya uppdragen ska laddas upp.
Grafiken en del banor är bättre än andra men överlag är detaljrikedomen helt fantastisk. Har du dessutom en HD-TV så räcker det att kisa lite för att det ska se ut som en film i förstapersonsperspektiv.
Vapnen har t.ex. små skråmor och skavanker och t.o.m. så onödiga saker som vattenpölar är ruskigt välgjorda. Just sådana småsaker får helheten att kännas mycket mer realistisk.
Känslan i spelet som ren shooter är inte heller att leka med; att med en Springfield krypa över en äng fyllt med dött boskap och skjuta hjälmen av en sömndrucken tysk för att sedan blåsa bort honom med en välhystad handgranat ger en sällan överträffad skadeglädje.
Är det något gällande naturtroheten som jag inte gillar så är det den begränsade möjligheten att förstöra omgivningen. Kastar man in en granat i ett sovrum så ska möblerna åtminstone flyga i luften och inte stå orörda när man kikar in. Känns lite skralt när spelet annars är så fantastiskt genomarbetat.
För att till sist nämna kontrollen så kan man inte klaga på något, alla knappar används på ett smart sätt och det finns väl inte direkt något mer att tillägga.
Tack för mig.
-
Betyg 8/10
Omdöme av Salzalada skrivet December 2005
Call of Duty är en förstapersonsskjutare i andra världskriget-miljö, i likhet med exempelvis Medal of Honor-spelen. Skillnaden är att man i Call of Duty skapat en mycket bättre spelkänsla, framförallt genom att placera spelaren i en liten trupp med andra soldater. I Medal of Honor är du ju ensam mot arméer av tyskar.
En viktig skillnad mellan Call of Duty och Call of Duty 2 är hur man visar spelarens liv. Livmätaren är försvunnen och i och med det även alla medpacks som man då behövde för att fylla på mätaren. Numera räcker det med att man sätter sig i skydd och väntar en liten stund för att man ska återhämta sig och läka sina blessyrer. Spelkänslan och närvaron ökar enormt med det sätt man nu ser och hör att man blivit skadad. Skärmens kanter färgas röda, sikten blir sämre, din karaktär stönar och hans hjärta dunkar.
Stämning i skrikande
Spelets tutorial är egentligen överflödig för vana spelare men den är ändå trevlig att spela. Du är en rysk menig och får en snabb genomgång av grunderna. Du får lära dig att sikta, skjuta och kasta granater, fast i själva verket övar ni med potatisar eftersom granater är för dyra: ”Du ska veta att en granat är mycket mer värd än du själv,” som ens överordnade uttrycker det.
Efter utbildningen kastas du direkt in i spelet och du får själv hitta på taktiker för hur du ska klara av olika delar av spelet. Speciellt på de svårare svårighetsgraderna blir det nödvändigt att använda många fler granater, att byta till vapen med mer ammunition och så vidare.
Ledaren för den lilla grupp soldater där du ingår skriker allt som oftast ut order och berättar vad uppdraget går ut på. Alla soldater har dock förmågan att tala. Dina goda vänner och medsoldater upplyser om fiendens position och om fientliga granater. På detta sätt får du info som andra spel ofta förmedlar med pilar, radar eller liknande indikatorer. Allt detta skrikande fungerar också som en utomordentlig stämningshöjare.
Från fult till underbart
Grafiken ligger på den nivå din dator klarar av. Från relativt fult, mätt med dagens mått, till underbart mjukt. Vill du spela med högsta grafiska kvalitet kräver det en hel del av din dator medan det fortfarande är fullt möjligt att spela med en sämre dator. Skärmen är relativt fri från gränssnittskrafs i och med att man har gjort om livsystemet. Dessutom försvinner vapeninformationen efter en liten stund när man inte är i strid.
Call of Duty 2 visar verkligen hur viktigt ljud är för spelupplevelsen. Musiken är bra, rösterna är bättre och alla ljud från vapen, flygplan, artilleri med mera skapar en intensiv ljudbild som slår det mesta i spelväg. Närmare andra världskriget är svårt att komma. -
Betyg 10/10
Omdöme av von kluth skrivet December 2005
I Call of Duty 2 spelar du i tre singelplayer kampanjer i ordningen: Ryssland, England och sist USA.
I den Ryska kampanjen spelar man just i Ryssland och bekämpar Nazister som anfaller den västra sidan av landet.
I den Engelska spelar man i Egypten och Libyen och där får man även testa på att köra Panservagn.
Som Amerikan börjar man i Normandi i Frankrike och slutar i Tyskland.
Grafiken överglänser allt tidigare och tillsammans med ljudet skapar dom en extremt bra "mix". Kontrollen är också bra då man använder de nya "Klick"-knapparna som Granatkastare. Hållbarheten är spelets enda minus då Singleplayer kampanjen är aningen kort. Jag är ett stort Splitscreen fan så för mig är Multiplayern rolig (Har inte spelat Live).
+
Grafik
Kontroll
Vapnen
Rätt känsla
-
Lämgden i Singleplayer kampanjen -
Betyg 9/10
Omdöme av ceone1990 skrivet December 2005
Missonsen är precis som på PC-verisionen. Och lika roliga. Det är väldigt roligt att spela med bra grafik. Singelplayern är lite kort men blir betydligt längre om du kör på Veteran nivån.
Multiplayern är ingen höjdare även om jag gillar den. Det finns 13 olika banor du kan köra på, men du kan bara köra upp till 8spelare/server. Och systemet fungerar som på Halo 2. Att xboxen letar först upp andra spelare som också vill spela om det inte hittar så joinar man en server som xboxen väljer. Men nu går det rykten om att en patch ska fixa detta och man ska kunna köra upp till 16spelare/server.
Grafik: 9/10
Ljud: 10/10
Hållbarhet: 8/10
Kontroll: 10/10
Totalt: 9/10
Hade det varit bättre multiplayerstöd så hade spelet fått en 10:a.
Plus:
Ljudet
Andravärldskrigskänsla i SPläget
Grafik
Minus:
MP läget
Kort Singelplayer -
Betyg 6/10
Omdöme av gäst skrivet December 2005
I Call of Duty 2 kan du välja mellan 3 kampanjer.
Du får välja mellan att vara ryss, britt eller amerikansk.
Du får många uppdrag och dina vänner ersätts av nya när dom stupat.
I spelet förflyttas du till Frankrikes fina landskap samt Rysslands bombade land, du kan inte heller se din livmätare, istället kommer det upp en fet röd text när du är rejält skadad.
Slutsats:
Grafik: 9/10, Vackert, högupplöst & effektfullt.
Ljud: 9/10, Skrik, explosioner och skott har aldrig låtit så här bra.
Kontroll: 7/10, Standardkontroller men irriterande hjälprutor är i vägen för inlevelsen.
Livslängd: 5/10, Spela igenom det för den suveräna sista kampanjen, och glöm det sedan.
Totalt: Något helt underbart blev hyfsat, p.g.a slarvig design.
Alltså 6/10.