Du tar rollen som polisen Ethan Thomas på serialcrimes i New york, Som är anpsassat för serie mord,Denna mördare kallas för "the match maker" Och han mödrar unga tjejer, Jag beställde spelet från discshop.se enbart
föratt det var så billigt.Jag tänkte "ja det verkar ju inte super bra" Men så sätter jag igång spelet och skriver in mitt profilnamn.jag har börjat första banan och jag sitter i bilen, och så knackar det på rutan och en röst från en utredare säger "ethan hurry up" och jag följer med den här "utredaren" till en mordplats som är väldigt otäck.Man får börja med en "laserpistol" och en ficklampa föratt hitta bevis.Man söker igenom brottsplatsen med en liten laserpistol.Efter man gjort det så så får man börja gå ut på uppdrag!.Och ett problem är att Hela new yorks "drägg"(knarkare,lodisar m.m)är smittad av ett virus som gör de till urstarka mordmaskiner.Du har ont om ammo till vapen så du får helt enkelt greppa allt som går att använda som tilltygg tex.avloppsrör,skyltar,brandyxor m.m fienden kan dyka upp varsomhelst i mörkret, Och när man minst anar det, Antingen slår de en rakt i ansiktet med ett järnrör eller så bara kan dom springa iväg och komma tillbaka efter en liten stund.Spelet är absolut värt att prova för dom som klarar av att spela ett sådant spel,eftersom det är väldigt äckligt.
Grafik 9/10
Spelbarhet 8/10
Ljud 9/10
Hållbarhet 9/10
Monoliths andra skräckspel på kort tid och premiärspel till Xbox 360. Under spelets inledande stapplande ögonblick, då spelets huvudperson – kriminalteknikern Ethan Thomas – anländer till sin första brottsplats, var jag livrädd. Den tryckande stämningen, de mörka lokalerna, den krypande musiken - allt bidrog till att mina nerver var på helspänn. Men ungefär en halvtimme senare bröts illusionen och jag insåg att det enda som egentligen gjorde mig rädd var jag själv och mina förväntningar på spelet. Skriv upp på den mentala listan - läs aldrig recensioner av spel du själv kommer recensera.
Det finns en hel del som talar för Condemned. Grafiken är vacker, miljöerna är minst sagt läskiga och fienderna - som till stor del består av rabida, maskbeklädda knarkare - har stor potential till att göra Condemned till ett av de läskigaste spelen i mannaminne. Smådetaljer, som att fienderna lika gärna slåss med varandra som med dig, bygger upp en stämning av totalt vansinne som är få skräckspel förunnade och våldet är så där grovt och smutsigt att man ofta blir ordentligt illa till mods över det. Men tyvärr är spelet samtidigt så segt, så långsamt, att någon hetsig, skrikande skräck aldrig infinner sig. Ingen påstår att Silent Hill 2 var ett actionpumpande spel heller, men Condemneds seghet ligger mer i att huvudkaraktären, och fienderna, är så slöa i sina rörelser att det ibland känns som att man traskar fram genom sirap.
Vissa designval Monolith har gjort känns också onödiga och gör ingenting för att förhöja spelupplevelsen - varför kan man till exempel inte bära ett skjutvapen och ett närstridsvapen samtidigt, speciellt när ammunition är något så värdefullt och ovanligt? Spelets pussel tillhör dessutom några av de mest meningslösa någonsin och borde därför inte kallas pussel till att börja med, eftersom de antingen består av att hitta ledtrådar med hjälp av dina kriminaltekniska verktyg eller enbart hitta rätt tillhygge för att få upp nästa dörr. Den ovan nämnda sirapen gör inte heller att man känner sig speciellt manad att rusa runt och leta, heller.
Condemned blir lyckligtvis bättre ju längre man spelar, mycket på grund av att dess handling blir mer intressant och spänningen ökar markant ju längre in i spelet man kommer. Tar man sig bara förbi de första kapitlen blir handlingen plötsligt spelets absolut starkaste punkt - när resten av spelet föll var det den som fick mig att orka vidare, att vilja ta mig fram till slutet. Den må vara fylld av klyschor och vissa grepp luktar lite väl mycket Fear, Monoliths andra skräckspel, men överlag är den välskriven och håller en hög kvalité. De irriterande luckor som finns, som att Ethan aldrig verkar ifrågasätta alla uppenbart övernaturliga händelser han råkar ut för, förlåter jag spelmakarna för - den här gången. Lite mer konsekvens nästa gång, tack.
Nej, Condemned lämnar mig med en bitterljuv smak. Som första skräckspel till Xbox 360 är det helt klart mer än godkänt - jag vågade faktiskt inte spela det när jag var ensam hemma, dess uppenbara brister till trots - men Monolith borde absolut återvända till konferensrummet och hålla ett långt möte om vad som verkligen gör ett bra skräckspel. Förutom grovt våld och mörka lokaler, det vill säga.
