Om Dead To Rights: Reckoning var babyn i filmen "Tre män och en baby" så skulle Steven Seagal, Chuck Norris och Jean-Claude van Damme vara männen. Men i det här fallet är babyn 30-någonting, skäggstubbig och har underarmar breda som trädstammar. Men navelsträngen sitter som berget och stödhjulen har han inte vågat montera av än. Jack Slate är slaggprodukten av all världens samlade videovåld.
I Reckoning ska han rädda ett nyckelvittne som har blivit kidnappad. Strössla fula 3D-miljöer med maffiosos och MC-knuttar du har Dead to Rights: Reckoning, och alla schabloner som TV-spelen har kämpat så hårt för att krossa. Jack har en hund också, som bits. Hunden heter Shadow. Nej, Jack är ingen travkusk, han är en polis. Och ja, jag vet att man inte får springa runt och massakrera halva städer bara för att man har en mässingsbricka i bröstfickan. Men jag är inte så säker på att Jack vet det.
Dead to Rights II är ett fördummande actionspel i tredjeperson helt utan pussel, svåra ord eller ens konsonanter. Skjutvapen är engångsartiklar, rekyl har vi aldrig hört talas om och ska man bestiga en trottoarkant så dyker man huvudstupa över den. Det här är inget för girlymen. Men framförallt så är Reckoning marinerat i ostiga bullet time-effekter där Jack gör standardactionfilmshoppet i slooow moootiooon med en ejakulerande halvautomat i varsin hand. Jag kan bara anta att Rebellion antar att Dead to Rights typiska målgrupp har ölat bort all form av finmotorik. Vad skulle annars förklara det automatiska siktet, som för övrigt fungerar ännu sämre i Dead to Rights: Reckoning än i föregångarna. Kamerasystemet ska vi inte ens tala om, vilket håll kameran än är vänd åt så är det fel.
Eldstrider i generiska lagerlokaler avlöses av mellanpassager där Slate får hjärnsläpp och kastar sina vapen för lite gammaldags knytnävsvevande. Kontrollkonfigurationen med en knapp för slag, en för sparkar och en för blockeringar får oss att tro att Final Fight är det nya svarta. Jag har redan skrivit hjärnsläpp men av någon anledning dyker ordet upp igen. Och igen.
Dead to Rights-serien lever i en bubbla där inget har hänt spelvärlden sedan Space Invaders. Lastgammal spelmekanik draperas i ett hyfsat antal polygoner och mekaniskt upprepande technoriff. Allt är så centrerat vid det manliga actionidealet att det glömmer bort allt runtomkring, allt som egentligen är relevant för innehållet.
En liten kul detalj är att de olika spelen både är prequels och sequels som hoppar fram och tillbaka i storyn om Jack Slates liv. Hoho, som om Dead to Rights hade en story. Hihi, som om Jack Slate hade ett liv.
Det är bra orättvist att spel som Dead to Rights blir så pass framgångsrika att de sparkar igång en hel franchiseserie, medan spel som faktiskt åstadkommer något inte är lika kommersiellt gångbara. Jag kan faktiskt inte sätta fingret på de faktiska skillnaderna de olika Dead to Rights-spelen emellan. Ok, att Reckoning är bärbart och att jag därför kan spela det vart jag vill. Ha! "Vill"?! Does not compute!
