Donkey är tillbaka i bärbart format med annorlunda upplägg. La det svinge, la det rock and roll!
Nej, nu har Nintendo gått lite för långt med att försöka tvätta bort barnstämpeln från sina spel. Att göra ett spel som handlar om partnerbyte var att dra det lite för långt! Ja, så tänkte jag när jag först fick höra talas om DK: King of Swing. Även om swinger-rörelsen säkert är stor i världen så är det kanske inte just den kategorin av människor som spelar Gameboy-spel. Det skulle naturligtvis visa sig återigen att min fantasi vida översteg verkligheten i snuskighet. DK: King of Swing handlar nämligen varken om partners eller byte av dessa (även om man kan byta karaktär att spela med ibland), nej det handlar helt enkelt om vad titeln säger. Att svinga!
Det handlade för mig om ett helt nytt tänkande i DK: King of Swing eftersom man använder sig primärt av L- och R-knappen att ta sig fram på, vilket gjorde att det var svårt i början. Spelets uppbyggnad i övrigt påminner mig faktiskt om Kuru Kuru Kururin, med hinderbaneliknande upplägg och även sina stundtals riktigt frustrerande banor. DK: King of Swing har ett par olika lägen där adventure-läget är själva stommen. En elak krokodilsnubbe stjäl nämligen Donkey och hans kompisars medaljonger och sprider ut dessa över ett antal banor och världar. Riktigt elakt, inte sant? Det blir i alla fall Donkeys uppgift att ta tillbaka dessa och att röja elakingen ur vägen.
Där är fem banor i varje värld och de består av olika former av greppvänliga handtag, bananer, hinder i form av tunnor samt ovänliga kryp såsom krokodiler, pirayor och annat ondskefullt. Det Donkey sen ska göra är att ta sig upp till toppen av banan för att komma vidare och det är ofta lättare sagt än gjort. En av de mer frustrerande banorna innefattar en tornado som gör att Donkey hela tiden måste hålla koll på hur vinden blåser. Missar man ett hopp så faller man ner igen, i värsta fall riktigt illa så man blir av med liv, och allt detta sker till riktigt irriterande musik. Men det är faktiskt musiken som ramar in spelet och jag finner till sist att jag inte kan spela utan att ha den påslagen, trots att den är riktigt irriterande.
Adventure-läget är dock ganska kort och inte riktigt så intressant att man skulle vilja spela det igen. Det är då som vi bjuds på DK: King of Swings små minispel av olika varianter som dock inte lämnar spelkonceptets ramar. Det kan handla om att klättra snabbast upp för en bana, att snabbast röja hinder, att få in flest attacker på dina motståndare och så vidare. Motståndare består antingen av upp till tre av dina kompisar via link-kabel eller så kan du låta spelet styra dem. Och om du tröttnat på Donkey så kan du även välja att spela med en av hans kompisar som har olika egenskaper som lämpar sig till vissa minispel. Min favorit är en liten rackare som är brutalt snabb och det är med honom som jag efter en hel del försök lyckades vinna klätterloppen.
Men trots de dussintals minispelen så känns DK: King of Swing ändå ganska kort och innehållsfattigt. Det är roligt och utmanande, men känns ganska ytligt. Jag kommer ändå inte ifrån att jag missade diverse tv-program och suttit extra länge på dass sedan jag fick DK: King of Swing, för trots att det varken innehåller partnerbyte eller en djupare mening så är det ändå roligt att spela. Speciellt för den som gillar utmaningar och pusselliknande hinderbanelöpning. Därför kommer jag fortsätta att svinga den som Donkey, definitivt.
