Storyn i spelet följer ett barn som på något underligt vis hamnar i underjorden och upptäcker att det bor ett folk där som behöver hans/hennes hjälp. I underjorden finns en stor damm som håller på att svämma över och det beror på att det finns så många människor ovan jord som är ledsna. Det är nämligen så att när en människa gråter rinner tårarna ner i underjorden och fyller tårdammen.
Om dammen svämmar över är folket i underjorden dödsdömda och därför skickar de ibland upp en så kallad tröstare för att trösta människorna och minska tårflödet. Som den hjälte du är tar du självklart jobbet som tröstare när du tillfrågas och sätter genast igång med glädjandet. Som sidekick får du den pigga lilla dalatomten Ernst.
Konceptet i alla julkalenderspel har varit detsamma. I slutet av varje avsnitt av TV-kalendern visas en kod som du sedan skriver in på datorn för att få spela dagens ”luckspel”. Det är alldeles självklart att detta måste vara en fantastisk affär både för SVT och för speltillverkarna. För att komma vidare i spelet praktiskt taget tvingas man ju titta på programmet, och många köper nog tyvärr spelet utan att veta något om dess kvalitet.
Ingen spelkänsla, ingen julkänsla
Varje lucka i spelet innehåller ett tröstaruppdrag och varje gång du skriver in en kod tilldelas du en mapp där det står lite om personen du ska glädja. Varje uppdrag har något med dagens julkalenderavsnitt att göra. Det är ett mycket simpelt klickspel och det går enkelt att ta sig igenom på en timme om man har tillgång till koderna. Som tur är har vi fått tillgång till alla spelets koder i förväg, och vi har kunnat testa alla de 24 luckspelen. Vi har inte haft möjlighet att testa spelet tillsammans med någon yngre person men för oss äldre spelare känns det här som riktigt bedrägeri.
Bland småspelen finns nästan bara klassiska spel som till exempel fyra-i-rad och hänga gubbe, och de flesta skulle man ha haft mycket större glädje av tillsammans med en verklig kompis, med penna och papper. Det finns inget nyskapande här och speltillverkarna har inte brytt sig om att komma på något eget överhuvudtaget. Det finns till och med många småspel som återkommer flera gånger i nästan helt identiska versioner.
Ibland går det extremt fort att klara av uppdragen och ibland känns det som att det tar en evighet, då oftast på grund av att det är så outhärdligt tråkigt. De flesta spelen går inte fortare för att man är skicklig och de olika svårighetsgraderna som tomten Ernst ständigt påminner om tycks vara humbug.
Rakt ner i soptunnan
Tomten Ernst är välgjord i 3D men hans rörelser är upprepande och stela. Luckspelen i sig finns det inte mycket att säga om i grafikväg. Om det är vackert eller inte har ingen stor betydelse när man spelar Othello i olika versioner. De bakgrunder som vi ser under uppdragen påminner mer om sommar än om vinter, och det är ju lite störande. Här finns inte minsta spår av julkänslor.
Ljudeffekterna i spelet är fula och störande. Sidekick-Ernst talar riktigt dalmål och inte är det något fel med det, men att han upprepar varje hurtig mening tjugo gånger i rad under uppdragen är knappast acceptabelt. Vad som förmodligen ska likna julvisor spelas hela tiden i bakgrunden, men det tillför inget till spelkänslan. Medan vi spelade tävlade vi om vem som kunde komma på flest synonymer till ”uselt”, och det gav oss faktiskt större nöje än spelet självt. Faktum är att vi slängde det i soptunnan så fort vi skrivit recensionen.
Årets julkalenderspel är ett stort fiasko. Åldersrekommendationen ligger vid 3+, men vi tror inte att det finns något barn i någon åldersgrupp som kan ha kul med det här spelet. Se julkalendern på TV som vanligt (om ni brukar göra det), men glöm bort att det här datorspelet finns. Det saboterar hela den mysiga känslan.
