Final Fantasy - Crystal Chronicles - Omdömen

Betyg:
9 / 10
Baserat på 2 omdömen.

• Betyg 9/10

  Omdöme av sas skrivet January 2005
  
  

  Final Fantasy: Crystal Chronicles är ett av de otroligt få, om inte det enda, GC-exklusiva spelet som saknar ett 60 Hz-läge. Tack och lov har spelet inga stora svarta kanter likt FFX, men PAL-utgåvan går troligen något slöare än dess NTSC-dito.
  Square Enix + Nintendo = Kabel
  I samma stund som Square Enix och Nintendo utannonserade ett nytt Final Fantasy-spel till GameCube var det många som lyfte på ögonbrynen. När de sedan bekräftades att Final Fantasy: Crystal Chronicles faktiskt var ett rollspel och ingen Mario Kart-kopia, höjdes både ögonbryn och mungipor. Men när Square Enix berättade att spelet skulle vara ett actionrollspel för flera spelare, som dessutom krävde en hel del extrautrustning, kändes det nya Final Fantasy-spelet snarare som en produkt tillverkad för att öka försäljningen av Nintendo GameCube© Nintendo GameBoy© Advance™ Cable.
  
  
  Rädda världen…
  Sedan det första Final Fantasy-spelet har seriens delar handlat om kärlek, mod samt en elak figur/meteor/jätteval som måste stoppas innan världen går under. Final Fantasy: Crystal Chronicles tar emellertid ett steg ifrån detta, då det enbart är ”rädda världen”-temat som gäller.
  Crystal Chronicles utspelar sig i en värld täckt av en giftig dimma, så för att befolkningen ska överleva måste varje by ha en stor kristall som neutraliserar den farliga dimman. En gång per år behöver dock kristallens kraft förstärkas med tre droppar myrra, vilket finns i speciella myrraträd runt om i världen. För att samla in ny myrra går ett visst antal personer från varje by ut i ”Crystal Caravans” varje år. Hur många som ingår i karavanen baseras på hur många vänner med tid, kablar och GameBoy Advance du har. Om du saknar GBA-frälsta spelkamrater får du alltså ge dig ut på äventyr helt ensam. Att spela själv i Final Fantasy: CC är dock långt ifrån lika uselt som många har skanderat, vilket till stor del är tack vare stridssytemet.
  
  
  …utan random encounters
  I typiska rollspel brukar striderna mestadels bestå av menybläddrande, men FF:CC använder sig istället av ett "hack ’n slash"-upplägg. Istället för att spelaren slungas in i stridsskärmar titt som tätt ser man alla fiender vandra omkring på fälten. Om man är tillräckligt nära en fiende är det bara att börja anfalla dem direkt - inga jobbiga skärmbyten eller laddningstider med andra ord.
  Själva stridssytemet är både avskalat och djupt. R och L används till att bläddra mellan de alternativ man har lagt till i sin ”Command List”, medan A används för att utföra den valda handlingen. I listan kan man lägga in de föremål och magier som man samlat på sig, till exempel en Phoenix Down för att återuppstå, eller eldmagin om man vill tända en brasa på fienden.
  Ju längre man spelar desto fler kommandoplatser finns det att tillgå. Så efter några timmars spelande har man tillräckligt med plats för två eller fler attackmagier, vilka då kan kombineras. Länkar man ihop Blizzard med Fire blir det Gravity, medan tre stycken Thunder blir Thundaga.
  För att kasta en magi väljer man först den tänkta magin genom att bläddra i kommandolistan med L och R, sedan håller man in A-knappen i några sekunder tills en cirkel uppenbarar sig på skärmen. Efter det drar man cirkeln till figuren som man vill hjälpa eller stjälpa. En annan intressant detalj är att magipoäng inte existerar, så det är fritt fram att kasta magier som en tok – om du hinner.
  Även erfarenhetspoängen har slopats, men då man alltid får något föremål från varje besegrad fiende är det ändå värt att klå dem. De svårare fienderna på banorna släpper dessutom ifrån sig ovanligare föremål vilka höjer din hälsa, magi eller styrka.
  Överlag tycker jag att fighterna fungerar väl, men ibland råkar man bläddra fram fel magi i stridens hetta. Det är dock något som endast irriterar ett fåtal gånger. En miss är emellertid att försvarskommandot är helt meningslöst eftersom man aldrig hinner trycka fram det när man ser att en fiende ska knocka en. Då är det mycket lättare att ta några steg åt sidan så att fienden missar sitt slag.
  
  
  Final Fantasy
  Trots de enorma förändringarna i upplägget känns faktiskt Final Fantasy: CC som ett riktigt FF-spel. Huvudanledningen till det är att den speciella FF-känslan ligger tät över spelet; musiken, grafiken och karaktärerna bygger upp den rätta FF-stämningen. Eller stämningen från Final Fantasy I till VI samt IX rättare sagt. Designen går i runda former och lummiga färger, långt ifrån den stela stilen som vi vant oss vid i och med de senaste delarna av den riktiga FF-serien.
  Final Fantasy IX är för övrigt det FF-spel som Crystal Chronicles liknar mest, vilket inte är särskilt förvånansvärt då spelets huvuddesigner även var med och gjorde del nio i den sista fantasin. Särskilt raserna som huvudkaraktärerna i FF:CC baseras på känns direkt tagna från FFIX. Huvudpersonen i del nio, Zidane Tribal, liknar till exempel en blandning av Selkies och Clavants, medan Vivi Oriniters utseende och egenskaper är uppdelat för att skapa raserna Yukes och Lilties.
  En annan koppling mellan spelen är att de små lurviga Mooglarna arbetar som brevbärare i båda spelen. Att det dessutom finns en Mog vid namn Stiltzkin i nian samt FF:CC gör att man knappast kan missa kopplingen mellan de olika spelen.
  
  
  Karaktärslösa karaktärer
  Tyvärr lider karaktärerna i FF: Crystal Chronicles av ett stort problem – de saknar all form av personlighet, vilket i sin tur leder till en extremt begränsad handling. Den enda story som finns att följa är små filmsekvenser vilka uppenbarar sig då och då medan man navigerar runt mellan de olika områdena på världskartan. Tråkigt nog sägs det sällan något intressant i de sekvenserna, men de tillför ett litet djup till spelet i alla fall.
  Grunden till karaktärsproblemet är att man måste skapa huvudkaraktären helt själv. Man får välja namn, hemstad, ras, utseende/egenskaper samt familjens yrkesinriktning. Därefter skapas en karaktär vars familj, utseende och egenskaper är baserat på vad man valt. Skapandet av en egen karaktär känns både intressant och kul, men då all personlighetsutveckling är slopad anser jag att det ändå var en mycket dålig idé.
  
  
  Koppla ihop den svarta fyrkanten och den lila kuben med den gråa kabeln
  En annan mindre lyckad idé är GBA-tvånget. Som ni troligen har hört är FF:CC ett utpräglat multiplayerspel för upp till fyra deltagare, men tyvärr är det väldigt svårt att utnyttja spelet fullt ut på grund av alla tillbehör som krävs. För att lira flerspelarläget måste varje spelare ha ett stycke GBA och en GC-GBA-kabel. Orsaken till att det krävs en GBA per spelare är menyn där man ändrar sin kommandolista, men man ser även en viss del av kartan, affärernas produkter, samt att man läser breven från sin familj på GBA:n.
  Dessvärre känns alla funktioner som är kopplad till GBA:n enbart krystade och tillkrånglade. Till exempel är det inte särskilt kul att stanna upp mitt i en strid för att börja fippla i menyerna på GBA:n, samtidigt som fienderna obekymrat kan sparka ner din karaktär.
  Motivet till att menyn inte kunde vara på TV:n istället för GBA-skärmen var att alla som spelade skulle bli tvungna att pausa spelandet så fort en av dem skulle ändra något i menyn – vilket låter vettigt. En mindre vettig sak är att resten av gänget knappt kan göra ett dugg om en spelare står och bläddrar i menyn eftersom alla måste gå tillsammans. Då kunde SquareEnix istället ha gjort små menyer vilka öppnades i hörnen av TV-skärmen, vilka man sedan navigerade i med styrkorset och ändå ha styrspaken fri att vandra runt med. Vips så hade GBA-kravet försvunnit och betydligt fler skulle kunna spela FF:CC som det var tänkt att spelas.
  Det bör även tilläggas att en GBA och kabeln är ett måste även om man spelar ensam, annars får man finna sig i att gå vilse en hel del – då man enbart kan få tag på en karta via GBA:n.
  
  
  Singel vs Bigami
  Om man har tillgång till allt som krävs för att spela multiplayer bör man absolut testa den möjligheten, men faktum är att man inte missar särskilt mycket om man spelar själv. Det finns vissa platser som enbart kan nås om man är flera som hjälps åt, men det är knappast några livsviktiga saker som hittas där.
  Fördelen med att vara flera är att man kan kombinera magier tidigare, samt att man kan ha personer som inriktar sig på samma magi hela tiden. Det roligaste med att spela flera är dock tävlingen mellan de som spelar; vem får mest poäng, vem lyckas plocka på sig ett visst föremål först och så vidare. Det krävs även en hel del samarbete och osjälviskhet så att en person inte snor åt sig de bästa sakerna och låter de andra harva runt utan möjlighet att varken kunna anfalla fienden eller hela sig själva.
  Nackdelar finns det även en del, men det som utmärker sig mest är hur trist spelet är om man enbart är två spelare. Det borde vara skönt att ha en person som vaktar ens rygg från fiendeattacker, men jag tycker att det mer upplevs som en börda att hålla koll på sin kompanjon hela tiden. Huvudproblemet med att vara två är emellertid vasen med myrra, vilken skyddar sällskapet från dimman, som en av spelarna måste bära med sig genom äventyret. Man kan skifta person som ska bära myrran när som helst, men det är ändå segt eftersom den som bär på krukan inte kan göra ett dugg förutom att gå. Ett annat problem är att bäraren av vasen inte kan röra sig alltför snabbt, vilket gör att spelet känns onödigt segt då alla spelare måste gå i närheten av myrrans skyddande kraft. Är man tre eller fler spelare försvinner en del av problemen, eftersom det då finns minst två personer på skärmen som kan sköta fiendeslakten.
  
  
  Klottersanering
  Förutom att vandra runt och hacka fiender stöter spelaren även på en del minispel och sidouppdrag – vilka alla har koppling till spelets Moogles. Runt om i spelvärlden finns det små Moogle-hålor gömda, men hittar man dem belönas spelaren med en stämpel samt möjligheten att klottra ner vår kära Mog Stiltzkin i enspelarläget. Beroende på vilken färg du kladdar ner honom med kan han hjälpa dig med vissa saker i strid. Om man, likt mig, målar honom till en julgran flyger han mest runt och skryter om hur snygg han är.
  Spelar man i flerspelarläget har man tyvärr ingen möjlighet att måla Stiltzkin, då han inte är med på äventyret. I gengäld får man en läskigt simpel Mario Kart-kopia (oh, the irony) vilken självklart ska spelas på GBA:n.
  
  
  Final Fantasy: Dark Alliance
  Sammanfattningsvis kan man säga att Final Fantasy: CC inte är ett episkt rollspel. Istället har det likt Baldur's Gate blivit ett simpelt "hack ’n slash"-spel när serien nått ett nytt format. Visst är det oerhört tråkigt att nästan all handlingen har skalats av, men då upptäckarglädjen och spelupplägget känns lyckade lockas man ändå att fortsätta spelandet.
  Till skillnad från vad många sagt tycker jag faktiskt att FF:CC även är kul för en spelare. Jag fann det till och med roligare att spela ensam än att ha en kompis släpandes bakom mig. Men har du tillgång till tre eller fler GameBoy Advance-maskiner samt lika många kompisar är flerspelarläget absolut att föredra.
  Gillar du Final Fantasy på grund av karaktärsutvecklandet och handlingen, samt föraktar spel som Baldurs Gate: Dark Alliance har du inget att hämta här. Uppskattar du däremot att spöa fiender med vapen istället för menyer, designen i Final Fantasy-spelen, samt möjligheten att hjälpa eller stjälpa kompisar är Final Fantasy: Crystal Chronicles en guldgruva.
  
  
  

• Betyg 9/10

  Omdöme av Tikal skrivet January 2005
  
  

  Final Fantasy Crystal Chronicles - FFCC
  
  Är ett helt suveränt rollspel!
  De är kul och lagom svårt inte allt för lätt att ta sej igenom banorna inte allt för svår att klara bossarna.
  de är ett roligt spel för dem som gillar att klura på gåtor mitt inte i stridens hetta. kanske inte mycket action men de duger ändå!
  jag tyckte att multi player mode var ett genidrag me detta spel.... varför inte bjuda över sina kompisar och kämpa mot maisman nån dag?
  De ända som fattades var att man inte kan fortsätta efter man har klarat spelet. Man kan inte fortsätta resa efter man har slagit Raem och sett Mio. De var inte särskilt kul...
  
  Grafik: grafiken var bra! ganska bra för att vara fantasy på Game cube... 9/10
  
  Spelkännsla: De kan vara en otrolig spelkänsla ibland, specielt när de går grymt bra för en. men när man virrar bort sej på en bana och inte hittar ut blir man grymt slut... 9/10
  
  Ljud: ljudet var bra! musiken var ganska bra. Nästan som man kom tillbaka tll vissa banor just för ljudet. 10/10
  
  hålbarhet: De är ett sånt spel som man kan sitta i timmar framför om man så vill. de var grymt bra! 10/10
  
  Eget inlägg: Handlingen behöver finslipas lite mer, annars vart de en 9!

• Fråga om hjälp
  Behöver du hjälp eller undrar något? Fråga här.
• Fusk, tips och guider
  Här hittar du hjälp när du fastnat i spelet.
• Omdömen
  Läs vad andra tycker om spelet och skriv en rad själv.
• Köp spelet
  Hitta ställen som säljer spelet samt se priser.