Ghosthunter
Recension - Playstation 2
Silent Hill ställs öga mot öga med Ghostbusters i Ghosthunter, Sonys senaste tillskott i skräckgenren. Den smala ljusstrimma som blottar sig genom Ghosthunter avslöjar tillverkarna bakom spelet, det är samma gäng som knådade ihop MediEvil till Playstation. MediEvil var tveklöst ett spel i min smak, det var ett riktigt underhållande plattformsspel. Att samma anda lever i Ghosthunter suddar nästintill bort stämpeln som skräckspel. Men visst blir man skraj ibland trots allt…
En polisman vid namn Lazarus får tillsammans med sin kollega i uppdrag att undersöka en byggnad där tio personer nyligen mördats. Väl på plats börjar de snoka runt lite grann, givetvis tittar olyckan fram och ser till att Lazarus släpper lös ett gäng andar som mer än gärna gör livet surt för alla i sin omgivning.
Polisman blir helt plötsligt spökjägare, det låter väl lockande? I samma härva försvinner även kollegan, eller rättare sagt blir bortrövad, mitt framför ögonen på Lazarus själv. Det är bara knyta skorna och börja jaga rätt på andarna och kollegan, men glöm heller inte varför du besökte huset från första början.
Vid min första anblick här hemma imponerar spelet lika mycket som det gjorde när Nordisk Film Interactive själva visade upp Ghosthunter för pressen under hösten 2003. Men all rätt kan man kalla det ett bra spel, men det har både brister och inslag som berövar dess stämpel som skräckspel, precis som tidigare nämnt. Det främsta skälet som får spelet att svaja mellan olika genrer är karaktärsdesignen; många fiender och monster ser inte tillräckligt läskiga ut för att i alla fall få mig att hallå tillbaka trycket på blåsan.
Skulle jag förklara dem för någon annan skulle de snarare kallas lustiga än läskiga, den där riktigt mordiska eller sjuka looken saknas till stor del. Därför blir Ghosthunter aldrig någon utmanare till Silent Hill. Stundvis kan det vara riktigt kusligt, jämförelsevis skulle jag vilja påstå att Ghosthunter är en mer seriös och desto djävligare version av Luigis Mansion, för att hårdra det hela rätt grovt. Men, vi ska inte glömma att fastän karaktärsdesignen må vara en smula misslyckad så är det visuellt sett väldigt välgjort.
Till stor del imponerar Ghosthunter grafikmässigt, det kan vara vissa partier som kan kännas mindre påkostade än andra. God detaljrikedom är en tung faktor om man vill få ett redan så snyggt spel att se desto bättre ut. Släta linjer är inte allt…
Det är dåligt med golvknarr, det är mest en massa grymtanden och stönanden man stöter på under sitt äventyr. Ser ni en gammal skräckrulle från 70-talet märker ni snart nog att ljudsättningen är A och O för att skapa den rätta stämningen, mycket hastiga och rivande skrik ska det vara!
Omdöme:
Ghosthunter är onekligen ett bra spel, men ändå inte riktigt vad jag hade väntat mig. Det här trodde jag, efter att ha provspelat det hösten 2003, skulle bli min mardröm i det dunkla vinterrusket. Vad det istället visade sig vara är ett äventyrsspel med lite läskiga inslag, men är det vad ni söker så har ni kommit rätt.
