Att köra in en kofot bakom ryggraden på en levande motståndare för att med ett snabbt ryck bryta den itu och därefter krossa dennes huvud är Manhunt i ett nötskal. Som den gravt kriminelle James Earl Cash blir man dömd till döden, men vaknar upp igen på en annan plats med avrättningskanylen hängandes i armen. En som kallar sig "The Director" (Regissören) har förflyttat Cash till en mörk undervärld och beordrar honom att vara stjärna i en hans alldeles egenregisserade snuffrulle.
Spelet är av stealthtyp men är inte alls lika utpräglat sofistikerat som exempelvis Splinter Cell. Cash smyger omkring och utforskar den plats man hamnat på och dödar på order av Regissören. Ju brutalare man sänker sin motståndare, desto gladare blir Regissören. Med enkla tillhyggen som plastpåsar och glasskärvor gäller det att spela smart. Manhunt uppmuntrar verkligen inte till närstrid, utan att smyga sig på sin motståndare för att därefter utföra en rå regelrätt avrättning. Senare i spelet begåvas man dock med tillhyggen som basebollträn och framför allt skjutjärn av olika slag som alla kan användas för riktigt fasansfull slakt av sin motståndare.
Kontrollsystemet är enkelt, intuitivt och lärs ut allt eftersom av Regissören. Dessvärre är inte kameran hundraprocentig och ställer till det mellan varven. När man svårt skadad håller på att bli upptäckt av en jägare, vill man inte riskera att stirra in i en vägg när man tänkt stiga fram och avrätta vederbörande. Den gnällige lär också reta sig på spelet väl enkla system för slagsmål där det endast finns en snabb och långsam attack samt ett kast. Nu är det som ovan nämnt inte tänkt att man ska slåss, men som det är nu känns Cash väl handikappad.
Spelet har ett smart system med en radar liknande den i Halo. Skillnaden är bara att man nu också ser hur mycket man låter när man rör sig. Att gå på grus låter mycket, liksom att springa. Att gå försiktigt låter ingenting och låter dig som spelare gå upp tätt bakom en motståndare och - förhoppningsvis - utföra någon riktig dråparattack som gläder Regissören. De som har det kommunikationskit Sony gett ut kan med fördel använda det i Manhunt för extra känsla. Då hör fienden dina andetag, äter du chips hör de tuggandet och kommer springande, liksom om du säger något för högt. Samtidigt hör du då Regissören i hörluren istället för från TV:n, precis som Cash gör i spelet. En klart fräsch tanke som faktiskt tillför mer än man kan tro.
Man ser aldrig något annat färgmässigt än nyanser som sträcker sig hela vägen från brunt till grått. Något som skulle vara ett stort minus i de flesta andra spel. I Manhunt förstärker det istället känslan av en riktigt förstörd plats där vanvettet härjar. Precis alla slumfloskler som existerar finns representerade. Övergivna bilar, omkullvräkta soptunnor och sjaskiga hus med igenbommade fönster finns i drivor. På varje ställe härjar olika gäng som skiljer sig åt sinsemellan. Allt eftersom man avancerar i spelet blir dessa motståndare både intelligentare, starkare och svårare att överraska. Där det fungerar med att banka i väggen för att locka till sig någon fiende i början av spelet måste man istället kasta stenar och dra fram döda lik för att lura fram dina motståndare senare i spelet.
Det är en mycket mörk och osmaklig plats Cash har hamnat på. Själv är han ju inte heller guds bästa barn och man får egentligen aldrig några andra sympatier för honom än att man vill överleva för att få reda på vem regissören är och vad som driver honom. Det är lite av ett problem med spelet. Man liksom avverkar uppdrag efter uppdrag, utan att någonsin få ta del av någon form av story annat än Regissörens hetsiga kommentarer om hur man ska gå tillväga för att få till så råa avrättningar som möjligt.
Att alla i spelet är folk som skulle må bra av rejält med stryk gör att man aldrig blir sådär illa berörd av våldet som man kan bli i spel som Soldier of Fortune. Nu blir det istället ofta lite "Höhö"-nivå på det hela och när man slår av huvudet på en motståndare med ett basebollträ får jag nästan Mortal Kombat-vibbar. Det blir lite så att man vill se de olika avrättningarna med varje vapen, och när det är gjort så är det inte kul längre.
Manhunt är fortfarande ett mycket spännande spel och väldigt engagerande. Men det är inte felfritt. Det är väl långt mellan sparpunkter, vilket man med god vilja skulle kunna säga ger spelet en högre svårighetsgrad och längre hållbarhetstid. I min bok är det dock bara frustrerande att behöva spela om långa bitar ur en bana om och om igen innan man kommit på hur man ska göra. Manhunt lär säkert orsaka en del rabalder hos moralens väktare, såsom spel från Rockstar ofta gör. Bland gamers lär det dock passera relativt obemärkt. Det är nämligen chockerande våldsamt och spännande, men inte chockerande bra som helhet.
James Earl Cash, en brottsling som fått dödsstraff. Han avrättas och det är inget mer med det...eller? Dagen därpå vaknar James i ett litet rum utrustat med videokameror och högtalare. En röst förklarar att han blivit räddad och anställd av en Mr Starkweather. Resten av världen tror att Cash är död och att han kan återfå sin frihet OM han hjälper Mr Starkweather med sitt filmskapande. Han gör så kallade snuff-filmer som visar riktiga mord begås och Cash ska agera mördaren. Belöning finns att få för EXTRA BRUTALA slakter. Hugg av huvuden för att sedan använda som lockbete, kväv dem med plastpåsar, slå dem medvetslösa med baseballträn, lek samurai med macheten eller varför inte använda en helt vanlig hagelbössa....
Innehåller: mycket blod, brutalitet, död, smygande, MER blod och en gnutta humor.
Från Rockstar som även utvecklat de nya GTA-spelen, så ni vet vad ni kan förvänta er.
++Grafik : Inget unikt, men väl passande
++Ljud : Finfint ljud med effekter som skapar en thrillerartad spelkänsla.
+Spelbarhet : Riktigt roligt om man käkar splatterfilmer med en sked blod till frukost.
+Hållbarhet : Varken längre eller kortare än vanliga spel. När du klarat spelet på lättaste
svårighetsgraden, kan du spela om banorna för att låsa upp bonussaker.
