Metal Gear Ac!d är ett omgångsbaserat strategispel där man använder sig av kort för att göra sina drag. Och när Pokémon- och Beyblade-kort säljer som smör runt om i världen är det väl inte så konstigt att Konami gör ett kortbaserat spel med framträdande animeinslag av en av sina mest kända serier.
Terroristtrams
Spelets handling är ganska tramsig och dialogen är ofta ganska illa skriven. När vi kommer in i spelet har ett flygplan blivit kapat av terrorister. Bland passagerarna finns presidentkandidaten Viggo Hach. Terroristerna kräver ”Pythagoras”, ett topphemligt militärprojekt, i utbyte mot att gisslan ska gå fri. CIA är mer än glada att få en ursäkt att få tag på ”Pythagoras” så de skickar in Solid Snake till militärbasen där den förvaras, för att hämta hem den.
Snart börjar en historia om förträngda personligheter och psykiska krafter där alla är trippelagenter, inte sig själva, eller bedragare på annat vis. Det blir aldrig spännande eller mystiskt, bara larvigt, men med en självdistans och humor som endast återfinns i Metal Gear.
De som inte uppskattar idén med ett kortbaserat strategispel kommer förmodligen inte att uppskatta spelet. Vi tycker dock att det ger en viss stressfrihet som de andra Metal Gear-spelen saknar. Systemet baserar sig på lika delar tålamod och tur, ungefär som "Finns i sjön", vilket kan bli irriterande när ingetdera jobbar för en och man lämnas till genanta försök att komma därifrån. Men trots det ganska stela upplägget finns möjligheten att skapa rätt spännande scenarion – bara man spelar sina kort rätt.
Trevligt med medhjälpare
Det finns fem typer av kort: vapen-, handling-, stöd-, rörelse- och figurkort. Trots att det finns speciella kort för att förflytta sina figurer kan även många av de andra korten användas för att förflytta dem – fast då inte lika långt. Man har till en början trettio kort i sin lek men de blir snart fler. En av våra testare fann ett otroligt kul tidsfördriv i att organisera sin lek på tunnelbanan till och från Stockholm. De flesta korten anknyter till seriens långa historia med såväl motiv som internhumor. (Våra favoriter är de med gamla NES-sprites från Metal Gear)
Fastän spelet konstant lägger vikt på att smyga är många scenarion lättare att lösa genom att helt enkelt döda alla vakter i rummet. Att klara sig utan att bli upptäckt och utan att döda någon är riktigt svårt och det är något som få kommer att bemöda sig om att bemästra. Belöningen är ändå inte speciellt stor om man lyckas. Somliga spel, inklusive detta, gör spelet lättare med hjälp av bonusar ju bättre man spelar, men det hjälper ju inte dem som har svårigheter redan från början.
En bit in i spelet får man i alla fall en medhjälpare, en flicka vid namn Teliko. Därefter spelar man med två figurer samtidigt, vilket gör spelet betydligt mer intressant. Det skulle faktiskt vara svårt att göra ett sådant här spel intressant i längden med bara en spelbar figur. Den första bosstriden gör det uppenbart hur trevligt det är att kunna spela med fler än en figur och hur väl samarbete går att genomföra.
CODEC moments
Grafiskt sett ligger Ac!d någonstans mellan Metal Gear Solid och Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty. Det händer att spelet hackar när man vistas i stora miljöer eller om det finns många fiender på skärmen samtidigt, men i övrigt flyter spelet smidigt. Den grafiska stilen har inte förändrats så mycket under seriens gång: det är fortfarande korridorer i grått med variation av en annan grå nyans.
Mellansekvenserna i spelet är stillbilder i anime-stil så några cinematiska extravaganser är det inte tal om – vilket i och för sig är skönt som omväxling mot de övriga spelen i serien. Dialogerna uppvisar ett oanimerat porträtt av personen som talar så det blir inga fler grönsvarta codecsamtal. Till vår stora förtjusning är de underbara utropstecknen och frågetecknen kvar.
I och med att det inte finns några röstskådespelare får alla vi som älskar David Hayters tolkning av Snake själva föreställa oss hur han uttalar ”Metal Gear”. Alla ljudeffekter som utmärker serien är däremot kvar och fungerar bra. Den enda ljudeffekten som är lite irriterande är textljudet. Musiken är överlag välgjord och skapar en tät stämning.
”Fear and loathing in the Moloni Republic”
Spelmomenten är inte helt utan brister. Ett problem är att förklaringarna inte är speciellt dugliga. Ett annat är att det finns många småfel här och var. Ett exempel är att det är kortineffektivt att vända sig om – det kräver ett helt kort – och att öppna dörrar, vilket kan sinka tempot på banorna.
Man ska tydligen kunna få två extra kort genom att koppla ihop Ac!d med Metal Gear Solid 3: Snake Eater men vi lyckades inte göra det trots stort engagemang från alla inblandade och trots att vi gjorde allt som stod i manualen. En annan intressant extrasak är den lilla kortboken som medföljer i den Europeiska utgåvan, där spelets regissör, Shinta Nojiri, och producenten Hideo Kojima dyker upp på bild som om de vore rockstjärnor.
I skrivande stund finns inte speciellt många spel ute till PSP men Metal Gear Ac!d är ett bra tillskott till utbudet och ett säkert köp för dem som uppskattar idén. Dessutom kommer Metal Gear Ac!d2 inom kort, vilket vi ser fram emot. Slutligen finns det en kul sak som vi vill passa på att uppmärksamma: de skandinaviska namnen. Hans, Lena, Elsie och Viggo är alla centrala figurer i spelet.
Precis som alla andra Metal Gear-spel är detta ett spel som man, om det nu faller en i smaken, kommer att spela om många gånger. Det är inte lika genomarbetat som Solid-serien och bosstriderna är inte lika minnesvärda, men de lyckas ändå skapa intressanta scenarion. För oss som längtar till Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots fyller Ac!d temporärt Metal Gear-behovet.
