Shadow of the colussus låter väldigt tråkigt till en början. Dänga 16 bossar jääteroligt. Men grejen är att bossarna eller kolosserna som dom heter i spelet är stora som berg och mycket olika. Den ena är inte den andra lika.
Om vi går lite till storyn då. I introsekvensen rider en pojke vid namn wander på sin häst mot landet där kolosserna finns. I sin famn har han en flicka, som är död. Han reser till landet i tron om att kunna återuppliva henne där i en gammal legend om ett svärd som han har. Han kommer till landet där nån gud pratar till honom och säger att han måste besegra 16 kolosser. Wander tar sej an utmaningen. Han sträcker sitt svärd mot solen och följer den stråle som blir fram till den första kolossen.
Det är här det roliga börjar. Samma känsla av hopplöshet infinner sej jämt vid samma koloss i stil med hur tusan ska jag gå till väga med den här. Men efter några försök så är jag uppe på kolossens huvud där kolossens svaga punkt finns.
Det är så man besegrar kolosserna. Genom att hitta deras svaga punkt/punkter som du ska sticka ditt svärd i och på det viset ta död på kolossen. Men vägen till dom svaga punkterna är mycket olika. Ibland kräver det list och ibland lite fingerfärdighet.
Man lyckas köra ner svärdet i den svaga punkten några gånger och sen kommer en mellansekvens hur kolossen faller ihop och dör. Denna sekvens på varje koloss väcker vemod i en. Kolossen har inte gjort dej något ont. Den var bara och levde sitt liv tills du kom och tog kål på den.
Världen i shadow of the colossus är stor och är endast bebodd av kolosserna och ett gäng ödlor. Och den är vacker. En av de vackraste spelvärldarna jag upplevt. Det är rent ögongodis att studera miljöerna man rider omkring i och då ska vi inte tala om kolosserna som är så majestätiska och bra gjorda. Animationerna i spelet är också toppen.
Sammanfattning: Shadow of the colossus är ett underbart spel. Kolosserna är variationsrika och när du dängt dom en gång låser du upp nya spellägen så spelet håller länge. Det som drar ner betyget är väll mest att det inte är värt riktigt en tia då kameran kan sabba det för en ibland och man märker inte av storyn så mkt föränn i slutet. Så betyget blir en nia.
Shadow of the colussus låter väldigt tråkigt till en början. Dänga 16 bossar jääteroligt. Men grejen är att bossarna eller kolosserna som dom heter i spelet är stora som berg och mycket olika. Den ena är inte den andra lika.
Om vi går lite till storyn då. I introsekvensen rider en pojke vid namn wander på sin häst mot landet där kolosserna finns. I sin famn har han en flicka, som är död. Han reser till landet i tron om att kunna återuppliva henne där i en gammal legend om ett svärd som han har. Han kommer till landet där nån gud pratar till honom och säger att han måste besegra 16 kolosser. Wander tar sej an utmaningen. Han sträcker sitt svärd mot solen och följer den stråle som blir fram till den första kolossen.
Det är här det roliga börjar. Samma känsla av hopplöshet infinner sej jämt vid samma koloss i stil med hur tusan ska jag gå till väga med den här. Men efter några försök så är jag uppe på kolossens huvud där kolossens svaga punkt finns.
Det är så man besegrar kolosserna. Genom att hitta deras svaga punkt/punkter som du ska sticka ditt svärd i och på det viset ta död på kolossen. Men vägen till dom svaga punkterna är mycket olika. Ibland kräver det list och ibland lite fingerfärdighet.
Man lyckas köra ner svärdet i den svaga punkten några gånger och sen kommer en mellansekvens hur kolossen faller ihop och dör. Denna sekvens på varje koloss väcker vemod i en. Kolossen har inte gjort dej något ont. Den var bara och levde sitt liv tills du kom och tog kål på den.
Världen i shadow of the colossus är stor och är endast bebodd av kolosserna och ett gäng ödlor. Och den är vacker. En av de vackraste spelvärldarna jag upplevt. Det är rent ögongodis att studera miljöerna man rider omkring i och då ska vi inte tala om kolosserna som är så majestätiska och bra gjorda. Animationerna i spelet är också toppen.
Sammanfattning: Shadow of the colossus är ett underbart spel. Kolosserna är variationsrika och när du dängt dom en gång låser du upp nya spellägen så spelet håller länge. Det som drar ner betyget är väll mest att det inte är värt riktigt en tia då kameran kan sabba det för en ibland och man märker inte av storyn så mkt föränn i slutet. Så betyget blir en nia.
