Sonic Heroes - Omdömen
Betyg:
7 / 10
Baserat på 9 omdömen.
Alla omdömen:
-
Betyg 6/10
Omdöme av Magikarp skrivet August 2009
man kan bara vara tre hela riden. så, 6/10
-
Betyg 6/10
Omdöme av MoonStar skrivet May 2007
Någon som aldrig spelat det skall förstå vad man gör.
Nintendo släppte 1999 ett spel, till Nintendo 64, som blev hyllat av kritikerna. Spelet hette Super Smash Bros. Nu är uppföljaren här. Super Smash Bros. Melee (eller SSBM) är ett av de absolut bästa spel som har släppts till GameCube. Fast att det var ett av de första spelen som släpptes till just GameCube så har Nintendo lyckats få med de flesta karaktärer med alla deras egenskaper.
Bakgrundshistorien är lite vag, men man kan grunda det på att ett antal Nintendo karaktärer var ute och gick när plötsligt något gick snett och ett inbördes slagsmål bröt ut. Detta utvecklades till att Nintendo karaktärer från alla världens hörn gick ihop för att möta sina fiender. Ta kontroll över karaktärer såsom Mario, Luigi, Bowser, Samus Aran, Ganondorf, Pikachu eller varför inte lite äldre karaktärer såsom Mr. Game and Watch eller Ice Climbers.
Målet med spelet är att slåss. Svårare än så är det inte. Du ska gå bärsärk på dina motståndare och slåss tills det att du inte kan stå på benen. Du kan även träna dig lite på att slåss mot en Sandsäck eller öva pricksäkerheten på Måltavlor. Jämsides med detta samlar du Mynt som du sedan kan använda i en Enarmad Bandit för att vinna Troféer.
Klarar du av att samla alla?
Nackdelen med spelet är att man klarar det så snabbt. -
Betyg 8/10
Omdöme av KalphiteQ skrivet January 2007
Det finns stunder när förhoppningar och verklighet inte går hand i hand och besvikelsen sänker sig som en tjock dimridå framför ögonen. Det är som när man gått och sett fram emot en pirrig blinddate i hopp om att träffa kvinnan i ens liv men möts på avtalad plats av en finkammad Sundberg iklädd moderiktig Transformers-tröja. Eller som när man börjar drömma om OS-guld i hockey och planerar en TV-kväll inför semifinalen, bara för att se Tre Kronor torska mot Vitryssland. Besvikelsen var lika påtaglig när jag satte mig ner med Sonic Heroes.
Jag älskade Sonic-spelen till Mega Drive och gillade Sonic Adventure-spelen när de släpptes till Dreamcast, men de senare spelen har inte åldrats med värdighet och idag känns de inte som några klassiker. När så spelet som snurrade i min Xbox till en början påminner om en lightversion av dessa spel blir jag riktigt deprimerad. Vad hade hänt med Sonic Team? Men ibland visar det sig att Sundberg både kan få en att le och skratta och det var faktiskt trevligt att se på OS-hockeyn även efter Sveriges bittra sorti. Och på samma sätt Sonic Heroes tog sig efter den första timmens besvikelse.
Sonic Heroes bygger på ett system där du styr tre figurer samtidigt och växlar mellan dessa för att lösa problem. Sonic står för fart, Knuckles för kraft och Tails kan flyga. Alla lag bygger på samma upplägg och förutom Sonics lag finns ett lag med Shadow, Rogue och den nya roboten Omega, ett lag med Amy (suck), Cream och Big samt ett lag med karaktärerna kameleonten Espio, krokodilen Vector och biet Charmy som tidigare varit med i 32X-spelet Knuckles Chaotix.
Spelmässigt skiljer det inte mycket mellan lagen, med Chaotix-laget har i vissa fall annorlunda uppgifter. Banorna är desamma, men man tar sig igenom dem på lite olika sätt beroende på vilket lag man spelar som. Inte mycket till variation och det är nog bara inbitna fans som spelar igenom alla de fyra lagen. Jag föredrar Sonic och gänget då Knuckles är den mest lättkontrollerade och effektiva "kraftspelaren".
Det som gjorde mig besviken till en början var den ryckiga och bångstyriga kontrollen. Det är nästan som man kastas mellan tre digital "kanaler" när man springer igenom banorna. Kontrollen känns också slumpartad och elak till en början. Det blir lätt en hoppattack för mycket och så åker jag utanför banan och ut i ingenting. När jag sedan når slutet av den fjärde banan möts jag av en sekvens där jag springer och hoppar mellan plattformer inuti ett torn där någon sorts dödlig vätska stiger under mina hjältars fötter. Innan jag förstår att inte använda finess utan enbart flyga uppåt med Tails och skita i fienderna så åker handkontrollen i väggen både en och två gånger till tonerna av högljudda svordomar. Förmodligen den sämst designade spelsekvens jag upplevt i ett spel från Sonic Team. Men efter detta blir det åka av i casinobanan och rälsbanan. Och sedan kommer retroluktande skogsbanan och mitt humör stiger markant. Ett litet aber är dock att det går snabbt att spela igenom spelet om man inte vill göra det med alla lagen. Jag vänjer mig allteftersom vid kontrollen som blir mer intuitiv. På sina ställen är Sonic Heroes ett riktigt toppspel, men tyvärr dyker det då och då upp ologiska hinder och dåligt designade moment. Spelkameran är också ojämn och gör ibland sitt bästa för att hamna fel. Jag kan också tycka att det är synd att spelaren knappt får styra när det går snabbt, då går allt per automatik från rullband till rullband med kameran utzoomad.
Det finns flerspelarlägen i Sonic Heroes, som när man ska knuffa ut varandras lag från en plattform eller rejsa igenom en bana. Men faktum är att man bara testar dessa en gång, kameran är om möjligt ännu virrigare och Sonic Heroes faller pladask i kategorin partyspel. De olika formaten har inte fått likvärdiga versioner även om det är samma spelmässiga innehåll. Spelet ser inte lika inbjudande ut till Playstation 2 och har man samtliga konsoler där hemma rekommenderar jag i första Gamecubeversionen.
Sonic Heroes är lite av ett försök att skapa ett gammalt Sonic i 2D i tre dimensioner. Banorna är linjära, men det finns olika höjdnivåer som man kan ta sig fram på. Sedan har också bonusbanorna återkommit och dessa är riktigt roliga att ta sig igenom. Bossarna är också roliga för det mesta även om det inte är kul att möta ett annat lag istället för en riktig boss, det känns som ett klart nerköp. Efter två relativt långa banor består bossfajten i att knuffa ner ett av de andra hjältelagen från en plattform. Vilket är över på tio sekunder. Rent visuellt bjuder Sonic Heroes på ett klassiskt plattformslandskap. Vackert och lummigt, men antalet polygoner som bygger upp Sonic och hans kompisar är snålt tilltaget och även om det inte är något som märks speciellt mycket när man spelar så stör det när man ser hur hjältarna jublar efter målgång. Och faktum är att Sonic Heroes når sitt mål om än kraftigt haltande och med lite skrubbsår på knäna. Efter mycket om och men lyckas det underhålla och det är ju skönhetsfläckarna till trots huvudsaken med ett spel som detta.
-
Betyg 1/10
Omdöme av shodow skrivet December 2004
Segas stora maskot gör ytterligare ett försök i den tredje dimensionen och med en helt ny uppsättning vänner ska han springa ifrån konkurrenterna som i svunna tider. Håller världens snabbaste igelkott fortfarande farten?
Attityd är allt
Sonics främsta vapen gentemot den stora ärkerivalen Mario och den feta rörmokarens smidiga rörelseschema har alltid varit fart och attityd. Under Sonics första år valde Sega att inte att utmana Mario på hans egna hemmaplan med perfekt kontroll och hårfin precision utan att utnyttja Mega Drives rykte om att vara en tuff maskin för de lite vuxnare spelarna. Sonic och hans värld fick därmed prydas med högteknologi, rutiga bakgrunder och träd utplacerade med läskig noggrannhet likt dagens stadsparker och robotar som fiender. Sonic själv rusade igenom dessa futuristiska världar utan att blinka en sekund och oroa sig för vad som kan komma ivägen. Ett svamprike för framtiden hade skapats. Att jag skriver denna text idag är till stor del Sonics förtjänst för utan attityden hade jag aldrig satt mig ner och fattat tag i den svarta handkontrollen och sedan blivit förälskad.
Tillbaka till rötterna
Höjdpunkten i serien kom i och med del två till Mega Drive och sedan dess har det gått sakta utför med några få ljusglimtar då och då. När Sonic sedan blev i 3d helt och hållet förlorade många av fansen förtroende för Sonic Team och hur de behandlade ikonen som var ett ansikte utåt för spelbranschen. Istället för plattform hade Sonic nu blivit ett äventyr och snabbheten och attityden som dominerade i de tidiga spelen glänste bara till ett fåtal gånger. Den nyaste delen, som är Sonics första multiformatspel, letar Sonic Team sig tillbaka i tiden för att återfå glansen som gjorde serien så magisk och äventyrsdelen får flytta sig åt sidan för renodlat plattform.
Du kan välja mellan fyra olika lag som består av tre medlemmar var. Varje lag är uppbyggda på samma sätt med en medlem vars främsta egenskap är fart, den andras är kraft och den tredje medlemmens är flygande. Man styr de tre medlemmarna samtidigt och med ett knapptryck byter du medlem för att utnyttja dess egenskap vid olika hinder. Tillsammans rusar de igenom banorna precis som under storhetstiden. Än så länge är allt gott i teorin. Det huvudsakliga laget är Team Sonic och består av Sonic, Tails och Knuckles. Dessa tre karaktärer har varit med väldigt länge i serien och är spelets enda behållning. Så fort man har kommit igenom spelet med detta lag förlorar spelet sin enda charm då man är tvungen att spela igenom exakt samma sak tre gånger till fast denna gång med karaktärer som kunde ha designats av dagisbarn. Varför Sonic Team inte valt att enbart koncentrera sig på de tre främsta karaktärerna är ett mysterium och jag kan inte föreställa mig någon levande själ som med glädje spelar igenom med alla lag. Konceptet känns efter x antal timmar väldigt urvattnat och ingen variation så lång ögat når infinnes. Som jag ser det är detta det överlägset största felet med spelet. En optimal lösning hade varit att enbart koncentrera sig på de tre huvudkaraktärernas del och finslipat den till det yttersta istället för fyra halvdana gäng.
High Tech är mode
Spelets miljöer har numera flyttat sig från staden ut till de soldränkta städerna och futuristiska kemiska laboratorium med rutnätig uppbyggnad där det hör hemma. Det har en ljus färgpalett och inte för en sekund ger maskinen vika och hackar under den snabba farten. Spelet påminner en hel del om spelen till N64 och den lummiga grafiken som karaktäriserade den. Lyckligtvis är spelet något mer uppdaterat rent tekniskt men att det pressar gränserna för vad som är snyggt i dagsläget är att överdriva. För ett år sedan hade det kunnat kallats fräsch men nu är det bara okej.
Vad som är minst lika viktigt, om inte viktigare, är designen. Här har Sonic Team verkligen fastnat någonstans på idéstadiet men inte utvecklat det längre. Förutom Sonic, Tails och Knuckles som designades när Sega var på toppen är karaktärerna ibland skrattretande. Liknar de inte något från Teletubbies så liknar de något från Spunge Bobs värld. Säga vad man vill om dem men de är långt ifrån något med attityd. Ett skräckexempel är Team Chaotix som antingen blev designade av en fantasilös treåring eller av designer under influens av något förbjudet preparat. Vilket det är vågar jag inte spekulera mer i.
Mina stackars öron!
Vanligtvis brukar inte ljudet få en egen rubrik men i detta fall är det ett måste. Som rubriken avslöjar finns inget trevligt att säga om spelets ljudutbud. Det första man möts av är japansk rock av någon halvdålig grupp. Det finns mycket positivt att säga om Japan men deras populärmusik låter något som kunde ha producerats i Sverige 1993. Hela spelet igenom sköljs vi över av denna smörja till rock som vill vara så hård och rebbelisk men faller platt när det kommer till kritan. Det är inte Eilert Pilarm-dålig som man skrattar till, utan mer The Rasmus-dålig som man bara inte vill eller klarar av att lyssna till.
Och dessutom, var kommer alla dessa usla röstskådespelare ifrån? Utan inlevelse eller stort ordförråd anställs de om och om igen till olika spel men nog finns det några kompetenta skådespelare som skulle intressera sig för spel? Sonic har från en tystlåten och cool räddare förvandlats till en amerikansk tonåring som missbrukar orden ”cool” och ”dude” vilket känns väldigt påkrystat. Tails har konstig nog förvandlats till en åttaåring med en hemskt förkylning och jag undrar egentligen vad det fräcka ljudet från Sonic 2 tog vägen någonstans. Detta är inte vad jag förväntar mig av en stor produkt.
Och det viktigaste: Kontrollen
Övergången från pixlar till polygoner har tärt på många kära genrer som plattform och renodlad action á la Gradius. Super Mario var den som klarade övergången bäst med sitt finurliga kamerasystem och intakta precision i rörelsemönstret. Och framför allt var man alltid delaktig i spelandet. Sonic klarade övergången mindre bra med sin Dreamcast-debut och den grötiga kameran och icke involverande kontrollen är tyvärr fortfarande kvar i Sonic Heroes.
Titt som tätt tvingas man se på när de rusar fram över banorna utan att man egentligen har någon som helst roll i framfarten. Och när den värsta rushen är klar är man istället tvungen att klicka på lite spakar eller krossa några av Robotniks (alternativt Eggman) robotar som är begåvade med dinosauriehjärna. Sen att byta spelbar karaktär låter intressant på pappret men i praktiken blir det att man ofta råkar byta när man inte vill i pressade lägen. Systemet är mer rörigt än underhållande. Farten, som är spelets och seriens signum, ställer till mer problem än nytta då den ofta gör precisionen undermålig som resulterar i att man förlorar alla ringar på en fiende eller ramlar i utanför banen som innebär omedelbar död.
Sammanfattning: En stor besvikelse
Jag vill verkligen höja det till skyarna tillsammans med de första delarna i serien. Jag intalade mig in till det sista att detta var Sonics vändpunkt och struntade i folks åsikter. Tyvärr var inte fallet så. Detta är ett halvfärdigt spel som med vilken annan titel som helst skulle ha fallit i glömska, men Sonic Team har tagit sin ädlaste serie och dragit ner den i träsket. Horribel musik, löjlig story och tråkig kontroll är mer än nog för att jag ska sätta in skivan med Sonic Mega Collection i min GameCube istället och uppleva 16-bitseran när den var som bäst. Sonic Heroes är en dolk hjärtat som vridits om och jag vet inte om jag kan förlåta Sega efter detta. -
Betyg 6/10
Omdöme av Urbans filt skrivet September 2004
Sonic Heroes är ett utmärkt spel.Tills man har klarat allas berätelser.Handlingen är SÅ förutsägbar så jag slutar där.Föresten har alls pratat om handlingen.Uppläget är bra.Sonic spinger utan att tänka, vilket är bra efter Sonic Avdenture1&2 som Sonic gick runt utan mening.
Grafick8/10:Sega tar en mjuk grafikstill som är snygga.GRYMA SNYGGA FILMER.
Ljud0/10:Skriker igelkottar i verkligheten?
Kontroll7/10:Utmärkt!
Utmaning6/10:TEAM DARKS och TEAM SONIC är bra.Kasta bort TEAM CHAOTIX med hitta 10 pärlors grejen.TEAM ROSE är för nyböjare.
TOTALT6:Sonic kommer lindrigt undan.Dän här gången.. -
Betyg 9/10
Omdöme av mario skrivet August 2004
Äntligen så har Sonic kommit tillbaka till sitt snabba jag! Trots att detta spel är ett 3-dimensionellt spel så passar han utmärkt i detta format. Det hela börjar med att Sonic springer runt i världen och Tails och Knuckles kommer ikapp honom med ett flygplan och berättar att robotnick har en plan att förstöra världen igen och därifrån bär det iväg.
Det här spelet handlar om att med hjälp av de tre vännerna besegra robotnick och alla andra fiender som kommer i din väg. Det finns massvis av situationer som behöver olika lösningar, t.ex om du måste flyga så är Tails det perfekta valet, om du behöver slå sönder nåt så är Knuckles bäst och om du ska springa fort som fan så är vår favorit igelkott det enda valet! Det enda negativa med det här spelet är att Sonic och hans "lag" bara uppger 25% av spelet. De andra 75% är tre andra "lag" som inte alls känns lika klassiska eller roliga för den delen. De är tagna ur Sonic Adventure delarna av serien.
-
Betyg 7/10
Omdöme av pollenallergi skrivet August 2004
Grafik: 8/10
Färgglatt och hyffsad grafik.. Som vanligt fin karaktärs design.
Ljud: 6/10
Rösterna i spelet är perfekta. Och i början av spelet är musiken riktigt bra, men sen blir det japansk hårdrock och störande låtar som bara går om och om igen.
Kontroll: 7/10
Det är ganska lätt att styra alla 3 karaktärer. Men kontrollen är inte särskilt djup eller speciell.
Speldesign: 8/10
Fart och fläkt är spelets varumärke.. Inget stanna upp och tänka bara pang på. Men det gör spelet ganska tråkigt, mycket samma sak hela tiden.
Utmaning: 7/10
Att klara spelet med alla Team är enkelt, men sen att klara alla utmaningar och samla chaos emeralds är svårare.
Totalt: 7/10
Ett ganska medelmåtta spel som man hade hoppats mer på.
+
Det är sonic.
Alla teams har varsin egen sång.
Farten i spelet är maximal.
-
Det är sonic.
Kameran är svår att få pli på fast det går att styra den som man vill.
Hyffsat lätt.
-
Betyg 10/10
Omdöme av Nogger Mint skrivet July 2004
Ännu ett spel i världsklass... (Äger jag alla eller?)
Man kan spela som 4 lag: Team Sonic, Team Dark, Team Rose och Team Chaotix
Karaktärer:
Team Sonic: Sonic, Tails, Knuckles
Team Dark: Shadow, Rouge, E-123 Omega
Team Rose: Amy, Cream, Big
Team Chaotix: Espio, Charmy, Vector
Handling:
Team Sonic: Sonic har fått ett brev från Eggman där det står att han tar över världen om 3 dagar och att inget kan hindra han. Sonic tar det bara som en ibjudan till en fest medans Tails verkar lite orolig och Knuckles är helt lugn.
Team Dark: Rouge har fått reda på att Eggman har en skattkammare på sin bas så hon går dit. När hon går in i ett visst rum ser hon en konstigt kapsel. När hon öppnar kapseln så är det Shadow! När Shadow är ute ommer det massa skott mot han från Omega. När dom två slåss hoppar Rouge emellan. Sen pratar Rouge lite sen säger hon att dom är ett Team
Team Rose: Amy sitter i en solstol och kollar på ett tidningsurklipp med en bild på Sonic, Froggy och Creams andra chao, Chocola. Helt plötsligt blåser det ur handen på henne, men cream försker fånga det och missar. Men som tur är har Cream en chao som tar den. Cream säger åt Amy att vara mer försiktig med deras enda ledtråd och sen flyger hon bort av vinden. Helt plösligt kommer en lina mot henne och hon halas in. Det var Big med hans fiskespö!
Team Chaotix: Vector sitter och lyssnar på musik när Charmy kommer inflygande och ropar: Det är här! och välter omkull Vector som frågar vad han har för problem. Han ropar: Det är här, det är här! Vi har jobb!, då säger Vector: Va! sen ramlar en walkie talkie ut ur kartongen och Vector fångar den. Då hörs en röst ur Walkie talkien om säger att han behöver deras hjälp och att han betalar mycket. Efter det sistnämda fick Charmy och Vector $ i ögonen. Sen säger Espio att han inte gillar det här. Då säger Vector deras motto typ ("we never turn down work that pays").
Grafik: 10/10
Ljud: 10/10
Styrkontroll: 10/10
Total: 10/10
Det enda dåliga med detta spelet är att Team Rose är lite för lätt -
Betyg 10/10
Omdöme av gäst skrivet June 2004
Sonic Heroes:
Grafik: Grafiken är i stort sett av den bästa sorten. Det går lite snabbt på vissa banor, möjligen lite för snabbt för vissa. På filmerna är grafiken heeelcoool..
10/10
Handling: Handlingen är ju såklart att man ska stoppa Dr. Eggman från att ta över världen, och i slutet sviker hans hemliga vapen honom och man måste besegra honom..
Denna handling är bra i början, men den är lite förutsägbar..
8/10
Utmaning: Det är ingen större utmaning på de flesta banorna, men på Eggman bossen blir det lite svårare.. Sen på Sista Bossen blir det lättare igen.. .
8/10
Ljud/Röster: Ljudet i spelet är väldigt bra, grymma exposioner, smällar osv.
Rösterna tycker jag är väldigt tydliga när man hör dem, detta är topp enligt mig..
10/10
Kontroller: Kontrollerna har jag inget störe att komentera om, dom är perfekta..
10/10