Det här är ett nytt Star Wars spel, men det är nog det sämsta av dem. Väldigt konstig styrning och handligt, samt dålig musik och sega menyer. Samt ett multiplayer man inte förstår mycket av alls. Kort sagt det sämsta Star Wars spelet som gjorts.
Star Wars: Jedi Outcast.
Detta spel är väldigt roligt specilt multiplayer.
Grafiken var helt okej.
9/10
Hållbarheten var bra det räckte länge tyckte jag.
10/10
Ljudet var bra för det var inte övet drivet ljud.
9/10.
För nästan ett år sedan återanlände kraften till alla PC-ägare i form av Star Wars Jedi Knight II: Jedi Outcast. Spelet fick genomgående väldigt höga betyg och när det utannonserades att släppas även till GameCube och Xbox var det många frågor som uppkom. Framför allt huruvida man kunde fånga samma fina spelkänsla till konsol som till datorn. Ett år gör mycket, både när det gäller kriterierna för grafik, upplägg och känsla. Men det hindrade inte GameCube-versionen från att bli ett riktigt uppskattat äventyr, trots en del skavanker.
Ett år på nacken gör inte inledningen bättre
Trots det allmänt snygga utseendet på menyer, omslag, logotype och dess rena upplägg är första tiden av Jedi Outcast nästan så långt från nyskapande och spännande det kan bli med undantag från storyn. Nu låter kanske det som lite väl hård kritik, men den känns ändå berättigad. För skillnaderna från första spelet i serien, Dark Forces, är egentligen bara att det ser lite bättre ut. Man springer fortfarande omkring inne i gråa korridorer och rum, trycker på stora lysande knappar med många gånger riktigt idiotiska funktioner och motståndarna är stormtroopers, probe droids och imperial officers.
Vidare så är majoriteten av alla mellansekvensfilmer verkligen inget ögongodis. Med in-game-graphics och bedrövlig läppsynk får man den mest inbitna Star Wars-anhängaren att brista i koncentration och intresse. Inte blir det bättre när filmerna också verkar var extremt komprimerade och ser allmänt ganska suddiga ut. Det är verkligen klantigt eftersom det finns en sådan bra historia att berätta. Undantaget är några, alldeles för få, förrendererade sekvenser som lyser upp spelet för att de ser snygga ut och påminner om klipp från de riktiga filmer. Dialogerna är dock av högre klass och som ett litet guldkorn får man höra självaste Billy Dee Williams som Lando Carlissian.
Förutom med ett par undantag får man annars vänja sig med att springa mestadels genom stålbyggnader i olika gråa nyanser som, trots en viss detaljrikedom och fin ljussättning, inte får ögonen att njuta direkt. Det flyter dock på bra oftast. Men Kyle Katarn är inte heller där för att njuta av fina miljöer och spelet väntar hela tiden på att få kliva över tröskeln och anta en otroligt mer uppskattad form och känsla. Visste man inte att Jedi Outcast skulle bli så mycket bättre skulle det vara svårt att motivera till fortsatt spelande nästan.
En AT-ST piffar upp tillställningen
För alla som inte minns vad de gjorde i Star Wars Dark Forces II: Jedi Knight (eller bara vill komma in i storyn) så räddade man Valley of the Jedi från den ondskefulla Jerec med sitt gäng jedi-huliganer. Nu har det gått flera år sedan dess och som skäggberikade Kyle Katarn har man bestämt sig för att lägga ljussabeln på hyllan och inte ägna sig åt en massa jedisaker längre. Men ett nytt mörkt hot anländer i form av Desann, en riktigt illvillig typ som har en hel del otäcka tricks i bakfickan. Hela storyn känns som en mycket bra balans mellan klassisk Star Wars och nytänkande och det är synd att den inte kan förmedlas bättre bara.
I slutet av andra banan vaknar spelet äntligen till från sin slumrande entré. När man precis börjat bli varm i kläderna med att trycka på knappen här så att dörren öppnas där, ta hissen upp, fylla på sitt Blaster Rifle, trycka på några fler knappar som öppnar en dörr någon annanstans så dyker en AT-ST upp och så har man en massa frisläppta fångar att skydda också. Kyle Katarn får kort därefter också stifta bekantskap med spelets ovan nämnda skurk och inser raskt efter sitt kvävande möte med honom att han gör bäst i att besöka Luke Skywalker och hitta tillbaka till sin gamla fina jediform.
Ljussabeln och kraften gör spelet
Väl med en ljussabel i kardan och tillgång till enklare kraftförmågor (som utvecklas ju längre man kommer) har inte Jedi Outcast bara vaknat till liv utan bjuder på en riktigt härlig adrenalinkick som är svår att sluta delta i också.
Det viktigaste med att bära ett elegant vapen för en mer civiliserad tid handlar om kontroll, finns inte den, finns inte heller känslan att vara en jedi. Som vanligt i fps finns det mesta att hitta i kontrollväg. Inverterat sikte, X- och Y-axelns känslighet, ett knippe olika knappuppsättningar med mera och sammanfattningsvis fungerar det väldigt bra med några mindre anmärkningar. Då man inte har samma precision som med mus, använder man förslagsvis autosiktet och det kan strula ibland när man skall skjuta någon över kanter.
När man springer omkring och vevar med ljussabeln så används ett tredjepersonsperspektiv. Där man exempelvis hugger med högra ryggknappen, kastar iväg den med vänstra, hoppa med A, byter attackläge med B (man kan använda fast, medium och strong stil), väljer kraft med krysset, använder vald kraft med Z, hukar sig på X och tänder ljussabeln med Y. Ens defensiva färdigheter tillåter en att så där häftigt blockera och styra undan blasterskott. En petitess, men ändå störande, avsaknad från PC-versionen är att man inte kan springa utan tänd ljussabel såvida man inte bär ett annat vapen, synd. Det försvinner en del kontroll då det kan vara knivigt att hugga med ljussabel samtidigt som man väljer kraft och använder den. I datorversionen kan man enkelt använda knapparna på tangentbordet med ena handen och veva friskt med andra. Men annars är konverteringen mycket funktionell och begåvat gjord.
Dum, dummare, dummast pussel
Tyvärr kan man inte lösa allting med en ljussabel och en mäktig forcepush. Liksom sig bör har även detta äventyrsspel pussel i sig som måste lösas för att man skall ta sig vidare. De icke våldsamma tillvägagångssätten är, när det inte handlar om dörröppningar, ibland frustrerande dumt konstruerade och det finns ingen som helst logik till varför en del saker är uppbyggda som de är. I sin ologiska uppbyggnad menas då inte bara att de är dumma i sig utan också att de inte tänkt på hur problemet är implementerat i spelet. Det finns tack och lov många roligare pussel också, som att styra runt en liten messenger droid, jedi trials med flera.
Att skilja på det onda och det goda
Det som mer finns att berätta är att laddningstiderna är hyfsat korta (mycket bättre än PC-versionen många gånger), en sparning tar 26 blocks vilket tyvärr gör att man inte kan spara på en uppsjö häftiga platser som man vill spela om såvida man inte har tonvis av minneskort hemma. Statistiken mellan delbanorna är lite för sparsmakade. Ljudet i form av klassiska blippande, blasters, explosioner, surrande ljussablar och filmmusik håller hög klass även om man kunde önska ibland att LucasArts satsade på att skapa unika slingor för just ett visst spel. AI:n är många gånger riktigt bra då ens motståndare tar skydd, rusar fram mot en och så vidare. Även om de inte alltid uppför sig så verkligt så får man ju ha i åtanke att stormtroopers i filmerna inte är de allra smartaste fienderna heller.
Spelet erbjuder även Jedi Arena - ett flerspelarläge, med klart godkänt antal inställningar, för 1-2 personer mot upp till tio AI-motståndare på ganska många olika banor och en uppsättning variernade och roande spelarlägen.
Lätt bästa jedispelet hittills
I Jedi Outcast kommer man väldigt nära att verkligen få känna på hur det är att vara jedi på riktigt(!?) och jämför man med Obi-Wan (Xbox) och "till fots"-uppdragen i Clone Wars (GC och PS2) så är skillnaden extrem. Ungefär som att jämföra kraften hos Emperor Palpatine och en ewok. Gillar man Star Wars och inte fått privilegiet att spela PC-versionen är det här konsolägarens chans att få sina innersta jedidrömmar uppfyllda.
