Någonstans hade jag hoppats att få reda på att Superman: Returns minsann utvecklats av samma studio som gjorde Catwoman. Det hade åtminstone rättfärdigat en hel del av de rent smärtsamma misstag som gjorts i utvecklingen av årets näst sämsta spel.
Nu är det dock inte så. Och det finns inga bra bortförklaringar, det finns inget försvar från EA:s sida och inget förmildrande jag kan säga för att lindra smärtan. Nej, Superman är lidande, i spelform. Tortyr i spelsoffan och en nitlott som jag drog efter att ha skällt och domderat överdrivet mycket på redaktionen den senaste veckan.
Ingen ville bespara mig den avgrundsdjupa ångest som en femtimmarssession med Superman Returns frambringar, utan skrattade istället åt den misär jag under den hemska dagen upplevde. Men jag tar mitt uppdrag på blodigaste allvar, som er utsände sopgubbe, som mer än gärna spenderar timmar med ett spel av den här kalibern för att i tryckt form varna för den renaste formen av avföring som en spelask kan rymma. Tillåt mig motivera.
I Superman Returns finns det egentligen ingenting, inte en enda beståndsdel som är bra. Och givetvis frågar man sig hur detta kunde tillåtas nå butikshyllorna. Svaret har jag dessvärre inte. Girighet förmodar jag är en av anledningarna dock. Det var egentligen tänkt att spelet skulle släppas för fem månader sedan, men EA sköt upp det för att (hör och häpna) åtgärda de mest uppenbara bristerna. De lyckades inte.
Spelet består av 77 000 exakt likadana (slumpvis utvalda) miniuppdrag som kretsar kring hjärndöd och fullständigt ospännande brottsbekämpning i Metropolis. Oftast om att slå sönder robotar. Med X-knappen (jag klarade hela spelet på fyra timmar och 14 minuter genom att enbart trycka på X-knappen).
Handlingen har inget med filmen att göra. Eller, när jag säger handlingen så menar jag egentligen det fåtal superfula mellansekvenser som spelet innehåller. Någon egentlig handling finns inte... alls. Lex Luthor och Lois Lane skymtas i några av filmsnuttarna men Superman har så fullt upp med alla 77 000 robotar (och några mutanter, och en orkan... faktiskt) att han inte bryr sig.
Spelkontrollen är rent utsagt vidrig, uppdragsdesignen och spelets generella struktur helt obegripligt usel och grafiken det sämsta jag sett till Xbox 360 med gigantisk marginal. Egentligen borde jag kanske skriva mer, motivera ytterligare varför detta är årets näst sämsta spel, men det orkar jag inte. Att ösa ur sig hemskheter är ett tufft jobb, speciellt om det föregåtts av fyra timmar ren och skär speltortyr.
Passa dig för det här spelet, noga. Köp det inte, hyr det inte, testa det inte. Håll dig långt borta från Superman Returns: The Videogame.
