Allas våra favoritrobotar från hockeyfrillans årtionde är tillbaka, denna gång i spelform.
Automatrobotar och BEDRAGARE
De flesta som spenderade sin barndom på 80-talet känner garanterat till robotraserna Autobots och Decepticons, eller automatrobotar och BEDRAGARNA som de döptes till av de svenska översättarna. Detta spel är dock baserat på det nyare Transformers Armada, vilket betyder att allt inte är som vi minns det. Bland de radikala förändringarna märks till exempel att Megatron har fått sig ett rejält ansiktslyft och förvandlar sig numera till en stor pansarvagn, samt att bikaraktärerna inte är desamma. Trots de nyheterna känns allt ändå ”Transformers” och nostalgifaktorn är på topp.
Snabb och svag eller slö men stark?
Den tuffaste karaktären av dem alla, Optimus Prime, är dock sig lik. Han utgör tillsammans med Red Alert och Hot Shot de tre valbara karaktärerna i spelet. Som vanligt i spelens stereotypa värld måste karaktärerna delas in i olika klasser; snabb och svag, stark men slö, eller en som inte har några direkta svagheter eller styrkor. Transformers höjer sig emellertid ett litet snäpp över övriga spel tack vare transformeringsmöjligheterna.
Den store Optimus Prime rör sig klumpigt, men han kan bära de starkaste vapnen och leka bowlingklot i sin lastbilsform. Sportbilen Hot Shot är däremot både relativt smidig och snabb, på bekostnad av rejäl eldkraft och försvar. Red Alert har bra sköld men medelmåttig hastighet. Hans terrängbilform är däremot superb att köra runt med på jobbiga underlag.
Oavsett vilken karaktär man väljer från start så kan man byta till någon annan vid varje sparpunkt.
Strålande portar
Sparpunkter är för övrigt något som det finns relativt gott om på varje bana, vilket är väldigt bra då de även kan användas till att transportera spelaren till Autobotarnas läger. Där kan man byta robot, ändra Mini-cons samt åka tillbaka till valfri besökt sparpunkt på de banor som man har varit på. Det systemet gör att man slipper många onödiga transportsträckor om man vill hämta något som ligger långt ifrån ens nuvarande position.
Minihjälp
De nyss nämnda minirobotarna Mini-cons är grunden till hela spelet, då de är ovärderliga för att klara spelet samt att ”handlingen” kretsar kring dem. Spelets story är i det simplaste laget och handlar egentligen inte om något mer än att plocka upp alla Mini-cons som ligger här och var på banorna. Det låter föga upphetsande, men det är faktiskt både belönande och kul att leta upp alla Mini-cons eftersom man kan fästa dem på sin Transformer.
Autobotarna har fyra portar där de kan fästa Mini-cons, L1, L2, R1 och R2, vilka sedan fungerar som hjälpmedel eller vapen. Beroende på hur kraftfull en Mini-con är varierar dess vikt och då Autobotarna inte kan bära med sig hur mycket som helst kan man inte gå runt med fyra av de bästa Mini-consen. Istället får man prioritera vilka förmågor man tror kan bli mest användbara, vilket varierar kraftigt beroende på vilka fiender man möter och hur man väljer att strida. Föredrar man att stå en bit bort och eliminera majoriteten av fienderna innan man tvingas till närstrid är en sniper och en medelpistol att rekommendera, medan en kraftig sköld och starka närstridsattacker passar bäst om man gillar att hoppa in i första bästa fiendehög och förvandla den till reservdelar.
Det finns ett stort urval av Mini-cons i spelet och fastän man knappast kommer använda alla känns de inte alls överflödiga eftersom de hjälper en att anpassa sin robot till hur man vill strida.
Bättre fly än illa skjuta
Det som överraskar mig mest med Transformers är hur smart fienden är. Istället för att rusa mot dig med dödslängtan försöker de ta skydd för att antingen flankera dig eller kalla på förstärkning.
Om man är dum nog att hoppa in i en grupp med fiender får man räkna med att vara omringad av elakingar. Skulle man klanta sig och hamna i strid mot övermäktigt motstånd är det dock långt ifrån Game Over; antingen kan du spränga ett hål i muren av fiender eller helt enkelt köra på dem så de flyger iväg. Men bara för att du har flytt från stridens hetta betyder det inte att du är säker; fiendepatruller finns överallt och döden hänger alltid över din axel.
Skulle du dö är det dock bara att välja continue så transporteras du omgående till närmaste sparplats, helt utan jobbiga laddningstider.
Höga berg och djupa dalar
Att irritera sig på ”Please wait, now loading” är för övrigt något man gör ytterst sällan eftersom man kan åka runt på de enorma banorna helt utan avbrott. Det är enbart de gånger man åker mellan basen och en bana som man får sitta och stirra på en mätare som fylls med en rödblågulgrön-lilavitsvart färg.
När väntan är slut och man sätter sin första fot på en ny nivå blir man alltid lika begeistrad av den fabulösa grafiken. Solljus som avspeglar sig i allt från trädens löv till det porlande vattnet och metallen på din robot. Fåglar, fienderobotar och enorma stridsskepp trängs på en himmel vacker som få. Skulle det inte ha varit för alla fiender hade Transformers fungerat perfekt som en semestersimulator.
Det som imponerar mest med banorna är dock friheten; ser du ett tempel långt bort i fjärran är det bara att åka dit och klättra upp på dess topp. Jag har inte blivit irriterad en enda gång av att det finns platser som inte går att nå - inga osynliga väggar eller löjliga begränsningar med andra ord.
Friheten och det ickelinjära upplägget gör emellertid att spelet är lite svårt att komma in i. De uppgifter man får är oftast väldigt vaga och man får själv luska ut hur man ska hitta fram till målet. Att man dessutom saknar all form av orienteringshjälpmedel såsom karta och pilar gör det inte lättare, men efter en stunds spelande lär man sig att söka upp en hög plats för att få en överblick över banan. Skulle man råka åka vilse är det bara att leta efter en sparplats för att komma på rätt spår igen. Det finns dock ett par ställen där bandesignen inte är särskilt lyckad, bland annat finns det en bana med en djup ravin som det finns ytterst få vägar upp ur. Ett annat klagomål är att det är lite svårt att se vart man kan och inte kan gå på en del ställen. Om man till exempel ska gå upp för en snöig topp är det inte kul att glida ner till kullens botten bara för att man råkade gå några centimeter utanför den väg som är klättringsbar.
I regel är dock banorna väldigt välgjorda och det är riktigt skoj att vandra omkring på dem och leta hemligheter även om nivån är avklarad.
Oförglömliga ögonblick (Spoiler-varning)
Att sätta fingret på Transformers största styrka är inte helt lätt. Förutom friheten och de smarta fienderna gillar jag skarpt alla häftiga händelser som kan liknas vid scriptade sekvenser, men de sker i realtid och man har full kontroll över vad som ska hända. Ett exempel på det är en enorm boss som man möter i mitten av spelet. Efter en lång och väldigt svår strid har vi ungefär lika mycket hälsa kvar – eller lite rättare sagt. Bossen slungar iväg ett stort antal missiler mot mig och jag trycker på trekant för att förvandla mig till en bil, för att sedan gasa iväg med ett krampaktigt tryck på X. Jag kör slalom mellan alla explosioner men jag hinner dessvärre inte köra tillräckligt långt bort utan blir omkullkastad av tryckvågen från en missil. När jag fått kontroll över Hot Shot ser jag bossen avlossa hela sin attackrepertoar mot mig. Dags att dö, men i ett desperat försök att få in ett par träffar trycker jag på cirkel för att få förstapersonsvy. Efter att ha siktat in mig på bossens svaga punkt klickar jag snabbt på R3 för att zooma in ett snäpp och när jag har hans fula nuna mitt i siktet trycker jag på R2 tre gånger och fyrar av lika många skott med snipern. Miss, träff, träff. Den väldiga Decepticonen tjuter till och hans huvud exploderar. Glädjevrål.
Extragodis
Något som blir mer och mer vanligt i dagens spel är att utvecklarna lägger in ”extramaterial” i spelen. Även Transformersskivan är fylld med diverse godbitar såsom spelets soundtrack, konceptbilder från spelet och leksaker samt små filmsnuttar från den gamla Transformers-serien. Jag har spenderat en hel del tid i den menyn och kommer troligen återvända flera gånger på grund av alla retrokänslor. De personer som inte var med på Transformers-tiden kommer självklart inte att ha lika mycket att hämta här, men jag är ändå övertygad om att de flesta kommer att lyssna på spelmusiken och titta på snuttarna från den underbart kassa tecknade serien både en och två gånger.
Julafton
När jag först hörde att det skulle göras ett spel om Transformers blev jag både överraskad och arg; varför ska de rota upp de gamla robotarna och dra deras namn i smutsen? Att spelet skulle bli bra trodde inte ens min lilltå på. Kanske medelmåttigt, men inte mer. Men tji fick jag. Istället för ett framhastat licensspel bjuds vi på en genomarbetad titel sprängfylld med spelglädje. Varierande strider, smarta fiender samt enorma banor med stor frihet gör Transformers till en fröjd att spela. Spelet är till och med så bra att det är det bästa jag har lirat hittills under 2004. Jag rekommenderar alla utom de som avskyr robotar och action att kolla upp denna titel. Dessutom borde även de personer som aldrig har haft kontakt med Transformers innan testa det. Trots att de inte kommer att få några nostalgikickar så får de i alla fall ett helgjutet action/äventyrsspel.
