Detta spel handlar om Wario och hans polare. Denna gång spelar man massvis med minispel, precis som i den liknande Gameboy versionen. Man kan spela turneringar eller bara spela spelen. Man kan också spela mot andra spelare och då finns det mycket mer att välja på. Man kan låsa upp massor av nya spellägen och andra saker också.
Jag tycker inte så mycket om detta spel, bland annat för grafiken, men också för att det inte finns tillräckligt mycket saker att göra. Det som gör detta spel till något att ha är flerspelar läget. Det ger väldigt mycket nöje, tack vare de olika spellägena. Annars är det ett rätt klent spel som inte tillhör den bra skalan på Gamecube.
Grafiken är riktigt dålig. Det är som någonslags slarvig Gameboy grafik. Sådan grafik tycker inte jag ett Gamecube spel ska ha. Ljudet är inte heller så bra, mest korta irriterande inslag av gamla ljud. Spelkänslan är egentligen det ända bra med spelet. Man använder i stort sätt bara A knappen och styrspaken. Kanske lite för lätt. Hållbarheten är inte heller så bra, det finns alldeles för lite att göra.
Spelkonceptet är lika simpelt som det är genialt och banbrytande. I det vanliga enspelarläget ska du ta dig igenom nivåer med kategoriserade minispel, till exempel sport, Nintendo, science fiction och så vidare. Eller nej, inte minispel, mikrospel. För det här är knappast några minispel á la minispelen i Donkey Kong Country. Här handlar det om att i sekundfart dels förstå vad som visas på skärmen, dels förstå vad du ska göra och sedan utföra din uppgift snabbt som tusan. Jag vet inte om det låter alldeles omöjligt eller jättelätt, men en sak är säker, det är hysteriskt roligt. Att ena sekunden behöva reflektera solljus rätt och sedan några sekunder senare stå i ett fotbollsmål och mota skott blir någonstans i allt kaos helt logiskt. Givetvis speedar spelet upp farten hela tiden, och efter ett tag när minispelen ”levlar upp” i samband med att det går helt hysteriskt snabbt får verkligen ens instinkter och spelsinne ta över helt. Det är här man sitter som paralyserad framför GameCuben, som i trans. Måste… Peta… Gubben… I… Näsan! Ja, herregud. Min mor måste ha trott att jag var galen när hon såg mig sitta där.
När det handlar om spel som varar i fem sekunder kräver det givetvis en enorm mängd. Närmare bestämt 200 stycken, därav cirka 10 är lite längre bossbanor som ofta associerar och leker med Nintendos gamla titlar, så som Punch Out eller valfria rymdshooters. Annars är mikrospelen oftast väldigt finurligt gjorda, och det finns egentligen inte något som man stör sig på. Alla 200 mikrospel har något roligt, något minne, något som gör det speciellt. Faktumet att jag kan sitta och spela igenom alla mikrospel hundratals gånger för att sätta nya rekord på hur många gånger i rad (i stigande fart givetvis) jag kan klara ett mikrospel i det väldesignade spelalbumet säger väl en del. Det mest underbara är att man bara kan sätta sig ner i fem minuter och få en lika givande spelupplevelse som efter 30 minuter, en timme eller fem timmar, och man känner sig alltid glad när man lämnar spelet. Givetvis för att komma tillbaka fem minuter senare och spela mer.
