Historia:
I Etiopien har några av de äldsta spåren av människan hittats. I Afarsänkan i norra delen av landet har mellan 2,8 miljoner och 3,7 miljoner år gamla fynd upptäckts. Det mest kända är kanske skelettet av förmänniskan Lucy vid Hadar. Längs Omofloden i söder har rester av homonider, förmänniskor, hittats som är 500 000 till 4 miljoner år gamla. I Awashdalen har lämningar grävts fram från 8000-6000 år före vår tidräkning vilka visar att människorna hade övergått till ett primitivt jordbruk. På 800-talet före Kristus bildades i norra Etiopien en högkultur som idkade boskapsskötsel, odlade spannmål och tillverkade keramik.
Under första årtusendet före Kristus, och möjligen tidigare, började skilda semitisktalande grupper från sydvästra Arabien att fara över Röda havet och slå sig ned utefter kusten och på de närbelägna högländerna. Här uppstod mindre statsbildningar, inriktade på handel. Man handlade med greker, romare och araber och tog intryck av deras kulturer. Kanske var det detta folk som av antikens greker kallades för aithiopiai (brända ansikten). Ordet är bildat av aithein (bränna) och ops (ansikten).
Bland dessa småstater växte Aksum-riket fram under första århundradet före Kristus. Aksum hade sitt centrum i Eritrea och Tigray och upplevde en storhetstid mellan 300- och 600-talen, då kungadömet behärskade stora delar av nuvarande norra Etiopien, Eritrea och Yemen. Under kung Ezanas regering (cirka 325-350) utsträcktes väldet till Nilen. Ezana omvändes till kristendomen omkring 330-340 och gjorde den till landets officiella religion.
Genom islams utbredning under 600- och 700-talen bröts Etiopiens livliga handelsförbindelser med omvärlden. Landet blev isolerat, inte minst i religiöst avseende. Dess kontakt med den övriga kristenheten var med den koptiska kyrkan i Egypten. Samtidigt blev det judiska inflytandet i den etiopiska kyrkan allt starkare. Den kom inte bara att skilja sig alltmer från europeisk kristenhet utan ocså från andra österländska kyrkor.
Det gamla Aksum-riket krympte till en småstat, men det kulturella arvet levde kvar. Huvudstaden flyttades söderut till Lalibela. I samband med en religiös renässans under 1100-talet koncentrerade man sig på kyrk- och klosterbyggen och under denna period kom klippkyrkorna i Lalibela till.
Etiopiens politiska tyngdpunkt försköts ytterligare söderut sedan en ny dynasti tagit över 1270. Den nye kejsaren, kallad negusa nagast (konungarnas konung) hävdade sin härstamning från den judiske kungen Salomo och drottningen av Saba, något som saknar historisk täckning.
Kejsaren skaffade sig mer makt på de lokala furstarnas bekostnad, administrationen centraliserades och ett feodalt samhällsskick utvecklades med militär aristokrati i toppen och bönder i botten.
Två "syskonfolk", amharer och tigreaner, utgjorde rikets etniska kärna. Landets territorium utvidgades under hårda strider med muslimska grannfolk fram till 1468 då Etiopien nådde sin i historien hittills största utsträckning.
Under 1520-talet lyckades imamen Ahmed ibn Ibrahim, också kallad Gran (den vänsterhänte), ena de splittrade muslimerna i ett heligt krig mot de kristna etiopierna. Först 1543 kunde kejsar Galawdevos med portugisisk hjälp besegra muslimerna. Samtidigt anlände portugisiska katolska missionärer, som försökte få etiopierna att acceptera Roms överhöghet.
I nästan ett sekel kämpade pro- och antikatolska grupper om makten. Därefter utvisades jesuiter och alla andra katolska missionärer. Denna religiösa strid efterlämnade en fientlighet mot kristna utlänningar och européer, som varat ända fram till våra dagar. Den bidrog också till ett par seklers isolering mot omvärlden. Den kejserliga familjen drog sig tillbaka till ett bergsområde och Gondar blev kejsarens militära bas och ny huvudstad.
Fram till mitten på 1800-talet var Etiopien splittrat i en rad inbördes stridande kungadömen. År 1855 kröntes en av furstarna till kejsare under namnet Tewodoros II. Hans försök att ena landet misslyckades dock och sedan hans armé blivit besegrad av en brittisk styrka 1868 tog Tewodoros sitt liv.
Bättre gick det för kejsar Menelik II. Under hans regeringstid (1889-1913) nådde Etiopien i stort sett sina nuvarande gränser. I slaget vid Adua 1896 besegrade Menelik en italiensk styrka och därmed stoppades Italiens expansion in i landet. Därefter fortsatte Meneliks armé att erövra områden i söder bebodda av boskapsskötande oromoer, somalier och en rad jordbrukande folkgrupper.
Därmed blev Etiopien mångkulturellt. Den ursprungliga befolkningen av amharer och tigreaner blev en minoritet i sitt eget imperium men behöll sin politiska och ekonomiska makt. I de bördiga områdena i söder lade de amhariska erövrarna beslag på stora gods vars jordar arrenderades ut till den besegrade lokala befolkningen. Därmed grundlades en djupgående motsättning mellan rika jordägare, ofta bosatta i städer, och deras fattiga arrendatorer.
Efter Meneliks död följde strider om tronen. Dessa upphörde först 1930 då Meneliks dotterson Ras Tafari Makonnen utropades till kejsare under namnet Haile Selassie I.
1935 anfölls Etiopien av Mussolinis Italien, och den 5 maj 1936 intogs Addis Abeba utan strid. Eritrea och Italienska Somaliland slogs samman med Etiopien till Italienska Östafrika. Brittiska trupper befriade Etiopien 1941 och kejsaren kunde återvända från sin landsflykt.
Britterna återupprättade de gränser Etiopien hade haft före 1935. Därför avskildes Eritrea, som dock etiopierna krävde att få behålla. Efter beslut i FN 1950 blev Eritrea en autonom enhet i federation med Etiopien. År 1962 upphävde Etiopien autonomin och annekterade området.
Relegion:
Etiopien räknas som ett av världens äldsta kristna länder. Den kristna tron fördes dit av syriska missionärer och under 300-talet konverterade kungen av Aksum och gjorde kristendomen till officiell religion (se Äldre historia). Den etiopiska kyrkan underställdes på 600-talet den koptiska (ortodoxa) kyrkan i Egypten. Förhållandet varade i 1 300 år.
Först 1948 beslöt de kristna i Etiopien att välja sin ledare, patriark, bland de egna biskoparna. Den etiopiska kyrkan lägger stor vikt vid Gamla testamentet och vid seder som förknippas med judendomen.
För amharer och tigreaner har den ortodoxa kyrkan genom historien fungerat som en sammanhållande kraft. 1974 förlorade den sin privilegierade ställning och jämställdes med andra samfund.
Under militärregimen förekom svår religiös förföljelse, bland annat mot den evangeliska Mekane Yesus-kyrkan.
Bland muslimerna dominerar huvudriktningen sunni och den så kallade shafi'itiska rättsskolan. Muslimer och kristna har i regel levt fredligt med varandra men strider förekommer mellan kristna amharer och muslimska oromoer. Islamistiska gerillagrupper har anklagats för en rad terrordåd under senare år. Omkring en tiondel av invånarna är anhängare till traditionella afrikanska religioner med inslag av animism (förfädersdyrkan och andetro).
En liten grupp etiopiska judar, falasha, finns i staden Gondar i nordvästra Etiopien. I mitten av 1980-talet var gruppen större, men mellan 1984 och 1991 emigrerade 27 000 av dem till Israel. I början av 2004 planerade Israel att låta även de återstående, som beräknades uppgå till cirka 18 000 personer, emigrera till Israel. Den etiopiska regeringen hade inga invändningar mot detta.
då där ja.... hoppas att jag var till nån hjälp....
längsta inlägget någonsin ???
