Bond nr 3.
Snabbfakta
Svensk titel: Goldfinger.
Premiärdatum, England: 17 september 1964. USA: 22 december 1964. Sverige: 5 februari 1965. Längd: 108 minuter.
Producenter: Harry Saltzman & Albert R Broccoli, Eon Productions.
Regi: Guy Hamilton. Manus: Richard Maibaum & Paul Dehn.
Foto: Ted Moore. Scenografi: Ken Adam. Klippning: Peter Hunt.
Musik: John Barry. Titelmelodi: Goldfinger, framförd av Shirley Bassey (Musik: John Barry, text: Leslie Bricusse & Anthony Newley)
Filmbolag: United Artists.
Med Sean Connery, Honor Blackman, Gert Fröbe, Shirley Eaton, Tania Mallet, Harold Sakata, Bernard Lee, Cec Linder, Lois Maxwell och Desmond Llewelyn.
Inspelad i Schweiz, USA och i Pinewood Studios, England.
Intrigen i korthet:
Auric Goldfinger misstänks smuggla mängder av guld från England. Bonds uppdrag är att ta reda på hur detta går till. Redan tidigare i filmen, i Miami, har Bond stött på Goldfinger. Jill Masterson, som hjälpt Bond stoppa Goldfinger från att lura sin motspelare på pengar i gin rummy, påträffas död - målad i guldfärg.
Det visar sig att Goldfinger, med stöd från kineserna, ämnar detonera en atombomb i den amerikanska guldreserven Fort Knox. Västvärldens ekonomi kommer att raseras och Goldfingers eget guld ökar i värde. Till sin hjälp har han sin urstarke hantlangare Oddjob och cirkusflygaren Pussy Galore.
Om filmens tillkomst:
Från början var det tänkt att Terence Young skulle regissera även denna Bondfilm - i så fall hans tredje i rad - men Young förstod att en stor succé var på gång och krävde procent på intäkterna. Det fick han inte och ersattes av Guy Hamilton. Det är onekligen en intressant tanke att fundera över hur Goldfinger hade sett ut i Youngs version.
Filmens genomgående tema är förstås guld. Scenografen Ken Adam fick inte tillstånd att komma in i det riktiga Fort Knox, så han gjorde en egen fantasibild av hur Fort Knox borde se ut (I verkligheten kan inte guld lagras i staplar högre än 75 cm p g a metallens vikt och transportproblemen). Ett jättelikt Fort Knox-set i full skala byggdes till en kostnad av ca 250.000 pund. Ken Adam fick sedan alltid vänja sig vid att svara på frågan hur filmteamet hade kunnat få tillstånd att filma inne i Fort Knox, var inte det omöjligt?
Detta var den första Bondfilmen som hade en större budget (nästan fyra gånger så hög som för Dr. No), och kommande filmer skulle kosta mer och mer att göra.
Ett problem som manusförfattarna snabbt insåg var karaktären Pussy Galores namn. Censuren skulle inte alls gilla detta, så man såg snabbt till att läcka ut karaktärens namn i alla tidningsartiklar osv, så att det inte alls skulle gå att byta namn på Pussy. Ändå beslöt man att ändra Bonds replik när Pussy presenterar sig i filmen. Som vi minns, vaknar Bond ombord på Goldfingers flygplan och får syn på henne. "I'm Pussy Galore" säger hon. "Yes, I know, but what´s your name?" skulle Bond egentligen ha sagt. Detta ändrades efter moget övervägande till "I must be dreaming".
Producentduon Saltzman och Broccoli var inte de bästa vänner. Ofta hade de helt olika uppfattningar om hur Bondserien skulle utvecklas. Det hände att hela verksamheten stannade upp i väntan på beslut uppifrån. (Läsaren minns kanske att Broccoli hade velat köpa filmrättigheterna själv, men att Saltzman hade vägrat släppa ifrån sig sin option och propsade på ett samarbete).
Recension:
Betyg: 6.5/10
Goldfinger är en film som nästan är kvävd av sin egen mytbildning. Man ska bara tycka att detta är den bästa Bondfilmen genom tiderna, och har man avvikande uppfattning löper man risk att få på pälsen av de mera ortodoxa Bondfansen.
Ingen kan förneka att Goldfinger var närmast ofattbart inflytelserik på actionfilm-genren 1964. Den som inte hade sett filmen var socialt helt borta, eftersom Goldfinger satte igång 60-talets hela våg av gigantisk James Bond- och agentmani. I själva verket var det två populärkulturella fenomen som var helt dominerande under 1964: Beatles och Goldfinger. De två första Bondfilmerna hade i och för sig gått bra i USA, men det var med Goldfinger som även den viktiga USA-publiken helt föll för 007.
Det var också denna film som satte mallen för de kommande Bondfilmerna. Mer om detta senare.
Det är svårt att göra en helt opartisk bedömning av Goldfinger eftersom den som ser filmen idag, mer än 30 år senare, har helt andra referensramar än 60-talets publik. Det är inte ovanligt att den som nu ser filmen för första gången blir besviken. Naturligtvis är filmen en klassiker (En färsk undersökning visade att av dagens aktiva biopublik, hade hela 80% sett Goldfinger), men Den Bästa Bondfilmen är det faktiskt inte.
Goldfinger har en mer humoristisk touch än de båda tidigare filmerna. Både Dr. No och From Russia With Love hade karaktären av renodlade agent-thrillers. I den nya filmen fann producenterna en lämplig balans mellan humor och allvar. Det är också i denna film som Bond börjar utrustas med tekniska hjälpmedel. Den berömda Aston Martin-bilen var en sådan publiksuccé att filmmakarna inte gärna kunde "gå tillbaka" till en mer seriös ton.
Sean Connery agerar med gott humör och gör en ny suverän insats som Bond. Filmen har även en av de absolut bästa Bondskurkarna i Auric Goldfinger, perfekt spelad av Gert Fröbe. Goldfinger har en urstark hantlangare, den stumme koreanen Oddjob (Harold Sakata) med sin stålbrättade hatt. Alla Bondskurkar skulle i fortsättningen ha en Oddjob-liknande medhjälpare ("Jaws" är det mest uppenbara exemplet).
Piloten Pussy Galore, som 007 lyckas omvända till den goda sidan, spelas utmärkt av Honor Blackman.
Cec Linder passar dock inte alls som Felix Leiter, då han är för gammal.
Producenterna frågade först Jack Lord, som hade spelat Leiter i Dr. No, men han hade just blivit känd genom olika tv-roller och ville ha bättre betalt, något som Broccoli & Saltzman inte hade tänkt sig.
(Ett par år senare blev Jack Lord ännu mera känd genom sin roll i tv-serien Hawaii-five-0).
Rollen som Leiter har tyvärr inte varit tillfredsställande besatt någon gång i Bondserien (Bäst var Rik van Nutter i Thunderball).
Systrarna Masterson får inte vara med så länge i filmen eftersom Oddjob tar död på dem båda. Jill (Shirley Eaton) blir målad med guldfärg och därmed kvävd. Hon fick bli en symbol för filmen och hamnade bl a på omslaget till tidskriften Time. Den andra systern Matserton spelas av fotomodellen Tania Mallet, som dock aldrig gjorde någon mer film efter Goldfinger.
Överhuvudtaget är Goldfinger en av de Bondfilmer som är bäst rollbesatta (med undantag av Cec Linder som Felix Leiter).
Sedan måste man ju notera att Goldfinger även är en av de Bondfilmer som presenterar allra flest vackra kvinnor!
Goldfinger satte som sagt mallen för senare Bondfilmer. Mallen kan formuleras så här: (fritt efter filmkritikern Roger Ebert)
Först får vi se en spektakulär inledningsscen, ofta utan samband med resten av filmen, där Bond undkommer en säker död tack vare bra stuntscener. Romantiska inslag förekommer i början eller slutet av sekvensen.
Förtexterna presenteras till sensuella silhuetter som rör sig över filmduken ackompanjerade av titellåten, som framförs av en populär artist.
Scener som visar skurkens grandiosa plan följer (ofta hur han stjäl någon viktig teknisk utrustning från ett västland).
Bond kommer till kontoret, flirtar med miss Moneypenny, får order av en barsk M och besöker Q:s labb, där han får nyttiga prylar som räddar livet på honom senare i filmen.
007 träffar en kvinna med tveksam lojalitet. Denna kvinna överlever sällan första tredjedelen av filmen.
En civiliserad duell mellan Bond och skurken, ofta något sorts spel. Bond förargar sin motståndare genom att vinna.
Skurkens hantlangare försöker döda Bond, men i stället blir det en av Bonds vänner som får sätta livet till ("det obligatoriska offerlammet").
Bond tar sig till skurkens högkvarter, tillfångatas och hotas av säker död. Först äter han dock middag med skurken och konverserar belevat och spirituellt.
En actionsekvens - jakt - av något slag följer, och orsakar stor förödelse.
007 har kort tid på sig att hindra skurkens plan för total katastrof. Sedan tar han kål på hantlangaren innan skurken själv tas av daga på något ovanligt sätt.
En sista fara för Bond avvärjs i epilogen. Filmen avslutas med 007 och den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i en romantisk situation, ofta nära vatten.
Detta har visat sig vara en otroligt framgångsrik formel, som publiken aldrig tröttnar på. I stället är det de förutsägbara elementen som har lagt grunden till filmseriens succé.
Goldfinger innehåller många klassiska Bondscener. Inledningsscenen som avslutas med att Bond elektrifierar en gangster i ett badkar ("Shocking.. positively shocking"), Oddjob halshugger en staty och mosar en golfboll, biljakten med Bonds Aston Martin, Goldfingers laserstråle ("Do you expect me to talk?" "No, mr. Bond, I expect you to die!") och slagsmålet mellan 007 och Oddjob i Fort Knox.
För första gången får vi även se Q:s laboratorium då Bond förevisas sin nya Aston Martin.
Filmen har även scener som inte fungerar, särskilt flygattacken över Fort Knox, då folk ramlar ihop redan innan flygplanen passerat över dem. Bonds och Goldfingers golfparti är litet för långt, och filmen sackar något i mitten. Slutstriden med Goldfinger är en besvikelse och är över alltför snabbt.
Ken Adams scenografi är magnifik, t ex rummet där Bond apterar sprängladdningen i början av filmen, interiören av Fort Knox och det rum där Goldfinger presenterar sin plan för gruppen av gangstrar. Adams stil bär tydliga spår av expressionism.
John Barrys musik är mycket bra, och titellåten med Shirley Bassey blev den första Bond-hitlåten.
I och med denna film hade Bondserien blivit en hel industri. Goldfinger genererade de första Bondleksakerna (Corgi nytillverkar fortfarande modeller av Aston Martin-bilen!)
Goldfinger är den mest kända och den mest inflytelserika Bondfilmen, men inte den bästa. Trots alla dess attraktioner måste jag placera den någonstans i mitten av serien av Bondfilmer. Det betyder naturligtvis inte att Goldfinger är en dålig film, bara att den retrospektivt sett inte kan leva upp till sitt något överskattade rykte.
Personligen tycker jag att både den föregående From Russia With Love och den efterföljande Thunderball är bättre.
