Rome - Total War - Omdömen
Betyg:
9 / 10
Baserat på 5 omdömen.
Alla omdömen:
-
Betyg 9/10
Omdöme av zazaza skrivet July 2012
Rome total war är ett av de roligaste spelen jag har kört på dator, även fast det släpptes år 2004 så är det älskvärt, dock så har jag inte spelat dem andra spelen i den serien. Rome total war utspelar sig i det tidiga romarikets tid. I spelets gameplay går det ut på att man ska välja en region man vill köra som, sen ska man skapa en fin fin armé och ta över stad efter stad och få all mark i romariket till spelets slut. Man kan bara välja mellan 3 regioner att köra som från början, sen när man väl har tagit död på en hel region kan man börja om och köra som den regionen. Rome total war får 8/10 av mig.
-
Betyg 6/10
Omdöme av Shaark91 skrivet June 2009
Ett spelt som är helt ok om man gillar strategi, och som är fantastiskt bra om man gillar "läringsrika" spel. Tycker verkligen att spelet är bra gjort, och samt bra med valfria kameravinkalr under open battles.
Dock (som på många andra likadana spel) en dålig storyline base. För mycket egen typigt spel för mig. Borde alltid finnas en storyline som är bra att gå in på. -
Betyg 10/10
Omdöme av Nacke3000 skrivet October 2008
Jag gav detta spelet en tia för att det är så bra och advancerat gjort.
Svärden åker inte igenom sköldarna eller så.
Om nån slå på sköldarna så blir det en effekt typ att fienden får ta i.
Aja det är bra gjort och bra om man gillar strategi som jag gör. -
Betyg 10/10
Omdöme av Zett skrivet July 2005
Rome: Total War •
Året är 260 f.Kr, Rom. Världen är mörk, folkslagen många och landområdena inte tillräckliga. Romarna håller såklart hov i huvudstaden Rom i en sal stor nog för att fylla åtminstone ett hundra involverade människor. Deras plan går ut på att erövra hela Medelhavsområdet samt ännu mer därtill, och till uppdraget ska tre stammar gå samman i allians med varandra; The House of Brutii, Scipii och Julii, vardera ätt hör till romarna själva och har sina typiska egenskaper som gör historievetare rättvisa! Då spelet tar vid är det upp till en själv att avgöra vilkendera av dessa som förfaller dig bäst, men det är ganska svårt första gången. Dock har det inga större betydelser utan det rör sig om soldater och stridsutrustning i fråga. När ditt rike har blivit mäktigt kan du attackera de andra stammarna av Rom, och det mål blir senare, efter att du har tagit många landområden, att erövra Rom politisk och ta ifrån de styrande männen deras platser.
Rome: Total War består av en hel del olika spelsätt; en välgjord kampanj, en drös historiska slag, möjligheten att spela Lan och Online, snabba bataljer genom Quick Match samt en meny som brukar ingå i strategispel nu för tiden, men inte alltid; ett kartbygge. Här kan man sätta ihop egna slag, vilket är väldigt spännande. Landskap, antal män och stammar m.m. är helt upp till en själv att avgöra, och naturligtvis får man också välja svårighetsgrad. Exempelvis kan man vara riktigt elak och sätta 20 elefanttrupper mot endast legionärer, vilket blir rena slakten. De historiska slagen är direkt hämtade ur riktiga bataljer som har återskapats i detta spel. Filmsekvenser följs upp med ett självkommando som möjliggör att styra de trupper som givits en. Innan striden kan man välja vilken svårighetsgrad och sida man vill spela som. Specifika detaljer är reserverade i menyn, annars är det bara att dräpa och manövrera. Som komplement är detta otroligt unikt att spela, eftersom både trupper, landskap och hela köret har skapats av utvecklarna själva, något som kampanjen inte besitter då ens egna val resulterar i andra händelser. Men framför allt är det kampanjen som är syftet med spelet, men det kommer jag till senare i speltestet.
Som romersk historia är detta en ”orgie”, men i spelet får man möjligheten att utforma den efter eget behag. Inte trängde romarna upp i Ryssland för att driva bort diverse germaner, inte heller till Kaspiska havet där hela kartan och folken har övergått i asiatiskt stuk. Först och främst ägde romarna mark runt hela Medelhavet, men även stora områden in i gränsområdena till bland annat Grekland, Egypten m.fl. Som smör på mackan finns tre svårighetsgrader att tillgå, och till och med den lättaste erbjuder faktiskt motstånd för ”newbie’s” när allting känns som ett förvirrande spektakel. Både menyer och strider framstår som svåra till en början, men efter att ha genomgått en riktig lektion i prologen har de flesta stora frågetecknen klarnat upp. Visserligen beror det också på hur mycket strategi man spelat genom åren, dock vill jag inte förmedla en ångest att inte köpa spelet. Det är årets strategispel det här, och jag ska berätta varför.
• Imponerande kampanj •
Kampanjen är framför allt styrkan i Rome: TW. Här startar man som en av de tre stammarna Brutii, Scipii eller Julii för att erövra hela kartan, och det vill inte såga lite. Till en början har man endast tillgång till en två städer varav den ena är själva huvudstaden. En liten trupp finns också tillgänglig tillsammans med ett litet kapital, men det behövs mer än så för att göra Rom till ett enda världsrike. I varje stad kan man konstruera byggnader och träna upp nya män så dom blir bättre i strider, men det kostar också pengar. Och pengar får man delvis genom att ha jordbruk och åkermark i din stad, men ju fler städer man ockuperar, ju rikare blir man ju. Bortsett från att man inte missköter staden, förstås, för då kan folket göra uppror och slänga ut hela armén från staden. För att lösa detta kan man dräpa tusentals människor så att de tvingas arbeta, vilket resulterar i att det lönar sig att ha staden ändå. Gruvor och handel spelar också en viktig roll för att slantarna ska falla på plats liksom utrustade arméer spelar roll för att vinna i strid.
Kampanjsystemet fungerar som på ett brädspel; varje omgång motsvarar sex månader. Med lite enkel matte blir det alltså två omgångar per år. Varje stad kan träna en ny grupp soldater under en epok, men vissa enheter samt byggnader kräver flera slag, ibland upp till hela sex sådana. Nu kanske perspektivet börjar klarna lite hur gigantiskt spelet egentligen är, och det tar faktiskt riktigt många timmar innan du har spelat klart spelet, elelr match om du vill säga så. Och abstinensen finns kvar även efter till att starta en ny kampanj, och det gör man i så fall rätt i då det finns andra stammar att välja och dessutom andra svårighetsgrader. Rome: Total War är ett spel som alla strateger kommer att falla för, men ibland kan det bli segt och ofokuserat. Till exempel när man råkar springa rakt under fallande, kokande olja och ett halvt tusen soldater bara dör helt plötsligt är helt magiskt. Eller när fem städer gör uppror under samma omgång. Visserligen är det på ens eget ansvar detta faller, men det stagnerar ändå viljan att fortsätta. Dock lär man sig att hantera dessa problem, och en professionell lirare av Total War har till slut för mycket fakta och kunskap om spelet för att han ska få något i utbyte. I stället ger han sig i kast med striderna, som inte är så svåra att lära sig eller bekämpa. Utan det är truppernas mångfald och utrustning som dominerar, och det lär man sig ganska snart då man besegrar dubbelt så många barbarer. =)
När man har fått en fungerande by/stad som i alla fall går med hyfsad vinst kan man börja uppgradera sina byggnader och vräka fram soldater. Det gäller också att konsolidera städerna ordentligt för att slippa uppror, anfall m.m, speciellt för den som har ont om slantar.
När en här drar ut på kartan visas en ikon bestående av en man, och utseende samt rustningar/dräkter är olika för varje land. Väl ute på fälten kan man slå upp et läger eller vakttorn, för att försvara sin position bättre än att endast öppet posera framför omvärlden. Men de områden man inte har erövrat är mörkbelagda, så fiendestyrkor kan inte urskiljas om de inte är i närheten av någon stad eller armé. Samma sak gäller ute på sjön när man seglar runt med sina armador, så hela tiden bör man ha kontroll över sina styrkor så att de inte hamnar i trubbel. I städerna är man ganska säker eftersom en anfallsstyrka först måste belägra staden innan de kan gå till anfall. Med väl utvecklade stenmurar har försvararen en hel del roliga försvarsställningar; bland annat kokande oljefat som häller ned olja framför porten, samt piltorn som skjuter i väg brinnande pilar mot stegar, murbräckor och anfallstorn. Allting fungerar med en solid skärmuppdatering som kan hacka då och då, men det hänger mest på datorns standard om den klarar av spelet eller inte. En häftig kamera möjliggör en funktion att zooma in på trupperna på väldigt nära håll så att man kan betrakta varje rörelse en enkel soldat utför. Och ändå handlar det om tusentals kämpar som slåss för Rom på skärmen. Helt fascinerande måste jag säga! Det är ett storslaget koncept som ”Creative Assembly” har arbetat fram och det är spelets stora styrka. Sedan att musiken bli enformig i längden med repetitiva stycken från den tiden spelar ingen roll, för så länge jag har full kontroll över mina trupper, kan justera kameran över hela slagfältet samt ha kontroll över ett helt romarrike är jag mer än nöjd. Om slagen blir enformiga i längden gör heller inget, för det finns en knapp som tillåter datorn spela igenom slaget.
• Kontrollera 10,000 enheter. Strid! •
Till en början kan jag förtälja om det storslagna stridssystemet. Här finns det mycket att säga, men allt kan inte komma med. I stället tar jag det allra viktigaste.
Rome: Total War’s slagfält är anpassade till arméns storlek, och större blir arealen att strida på vid ockupering/försvar av städer/byar. För att vinna gäller det först och främst att ha en så stor armé som möjligt, men truppernas skicklighet i strid är precis lika viktigt. Och framför allt måste man tänka på att inte sätta kavalleriryttare mot såkallade spjutmän.
I början av varje batalj tillåts spelaren placera ut trupperna på skärmen, innan striden kan ta vid. Därefter får man full kontroll över sina trupper och kan då manövrera dem över det tillgängliga område slaget utgörs av. Tjugo olika grupper kan man som mest kontrollera, men antalet män i en skvadron varierar ju bättre byggnader man har i sina städer. Med musmarkören blir det möjligt att kommendera trupperna, om de ska göra ett utfall eller ställa sig i försvarsposition. Bland enheter att skaffa är bland annat bågskyttar, svärdsmän, kavalleri och spjutmän. Alla har sina respektive för- och nackdelar. Exempelvis kan bågskyttarna avfyra eldpilar medan legionärerna kan formatera tätt samman och bilda ett tak som står emot pilar. Sedan finns det en mängd sätt att gruppera trupperna på, bland annat den klassiska ”triangelformateringen” som nog finns i alla spel som har samma Genre. Mer unika tillgångar är elefanter och inoljade, brinnande grisar samt krigshundar. Elefanterna plöjer igenom vanligt försvar (dock inte kavalleriet), men de har en intressant svaghet, nämligen svinen. Genom att tända eld på dessa får de en ruskig och hysterisk snabbhet och illvilja som elefanter och fiendesoldater inte kan motstå, speciellt elefanterna. Tänk dock ingen tanke att det var utvecklarnas idé, utan detta hände till och med i verkligheten på romarnas tid! Med andra ord, riktigt hemska tider
Tenaciteten är också en viktig punkt för att dina styrkor ska orka med en strida. Låt inte dina trupper löpa i onödan; men et smart sätt att använda denna funktion på är att sätta kavalleriet i snabbmarsch när de ska storma vanliga svärdsmän. Männen i de främre leden kommer att flyga kors och tvärs över skärmen vid nära kameravinkel, något som ser helt realistiskt ut. Som tillägg dånar skriken hela tiden, men som svar konfronterar ryttarna och använder hästarna som rena bowlingklot. Men när det kommer till meterlånga lansar är ryttarna chanslösa och faller en, efter en. Män med lansar är bland de svårare att bekämpa, men jag brukar omringa dem med legionärer och använda hästarna när de har minskat i antalet.
Att erövra städer kan ske på ett par olika sätt, vilket man väljer redan i belägringen. Murbräckor, stegar och soldattorn är några av de hjälpmedel som finns att välja bland i sortimentet. Jag föredrar först och främst murbräckan eftersom hela min styrka kan bryta igenom på en gång genom porten, men när försvarssystemet är så sofistikerat tror jag att jag väljer jag stegarna, murbräckan till trots. En anledning: vakttornen bränner upp den på nolltid.
Slagen blir ibland helt ofattbara när tio tusen egypter slänger sig emot en, eller när ett tjugotal elefanter bara röjer undan allt väsen, är vardera en mäktig syn. Det blir svårt att omgruppera i stora slag och få ordning på trupperna, speciellt när de flyr av ren panik då motståndaren är dem överlägsen. En sak är åtminstone ett faktum; Rome: Total War är ett fantastiskt imponerande spel.
• Köpvärt i högsäsongen? •
Det beror dels på din dators prestanda, men bara man inte sitter med en processor på 1,5 GHz eller ett ramminne under tre hundra, så är det okej. Ju bättre dator desto bättre grafik, upplösning och ljud. Men spelar man på en riktigt bra dator, som jag =), och identifierar slagfälten som dånar av människoskrik, horn och svärdsklirrande så är det mäktigt. Dessutom går det inte att missa generalernas tal i början av varje batalj, som tillhör ett av de mest unika moment jag har sett. Slutligen, är du sugen på ett strategispel behöver du inte leta längre. Det känns mest som att detta är för entusiaster, men jag kan ändå bara blunda för vad ”Rome: Total War” ändå har blivit...
”Jag kom, såg och segrade!”
Pris: ~299kr
Releasedatum: 2004-10-01
Ålder: ~12 år
Utvecklare: ActiVision
-
Betyg 10/10
Omdöme av Romewarrior skrivet March 2005
Rome toltal war är för du som vill ha stort krig.Det är mycket bättre är age of empire och dom spelen.För här kan det va 10000 man i strid samtidigt!
Det går ut på att ta över rome och massa andra städer och stäna pengar och köpa
stora armer och gå ut i stora strider.Det är nästan lika roligt att köra multiplayer.
På multiplayer kan man välja om några lag ska skydda en borg och andra laget ska atackera dom.Man kan också stå på öppen mark.Där ni springer mot varandra.
Köp spelet!
Grafik/10
Spellängd/8
Roligt/10
action/10
spelkänsla/10