Nu efter många om och men har Ubisofts Metal Gear Solid-dödare äntligen släppts till Nintendo GameCube. Vi Nintendo-spelare har fått vänta ett halvår efter Xbox-releasen, men det är tydligen det som krävs för att utvecklarna ska se till att spelet blir lika bra som till Microsofts maskin, sett till både grafik och spelbarhet.
Inte särskilt nyskapande story
Man är Sam Fisher i Splinter Cell – en kunnig veteran i Third Echelon - en underdivision till amerikanska National Security Agency.
Sam har kallats in för att ta reda på vad som hänt med de amerikanska soldaterna som har skickats in i ett område omkring Georgien.
Det ryktas även om att någon med illasinnade skäl har fått tillgång till kärnvapen.
Det som står skrivet över är givetvis bara en liten inledande del av spelet har att bjuda på i berättelseform. Men av att bara läsa det finner man snabbt Ubi Soft inte har bjudit på någon speciellt nyskapande story. Visst, lyckas de fånga några riktiga vackra scener genom spelets gång, men överlag känns det hela ganska blekt.
Göm dig i mörkret med en närmast perfekt kontroll
Splinter Cell är ett uppdragsbaserat äventyr där man ska utföra sina mål i all hemlighet genom att smyga.
Redan från första träningsbanan inser man hur man måste använda varje tänkbar möjlig fysisk rörelse för att ta sig vidare. Allt från enkla rörelser som att gå hukandes till mer utmanande rörelser som att gömma sig högt nära tak genom att stå i spagat mellan två väggar har sin plats när man som den vältränade Sam Fisher ska klara av sina mål. Alla dessa rörelser har Ubi Soft lyckats göra väldigt lättutförda, med en underbart lättstyrd kontroll, vilket ger en härlig känsla av att man är en smidig topphemlig agent.
Givetvis har Sam Fisher förutom god fysik mängder med mojänger till sin nytta. Förutom vapen såsom ljuddämpad pistol i början och senare ett ultramodernt gevär (som båda helst endast ska användas då de verkligen behövs), får man tillgång till mängder av supermoderna prylar som Teknikmagasinet nog endast drömmer om att skylta i sina kataloger.
Bland de mer använda tekniska små föremålen förekommer optiska kameror, lasermikrofoner och låsdyrkar men det finns även andra praktiska apparater som fjärrstyrda kameror som strategiskt kan placeras i banorna och även ett par glasögon som tillåter mörkerseende.
Lysande ljus och ljud
Jag har aldrig tidigare tagit del av ett spel där ljus och mörker har varit så snyggt. Skuggor vilar underbart på marken från fönster, lampor – ja, från alla former av ljuskällor. När soldater dessutom korsar ljuset märker man hur otroligt väl Splinter Cells grafikmotor hanterar både skuggor och ljus.
Men utvecklarna har ej endast jobbat så hårt på denna del av grafiken för att imponera på folk, en stor del av själva spelbarheten bygger på användningen av ljus och mörker.
I spelet har man i höger hörn alltid tillgång till en ljusmätare som visar hur synlig man är beroende på omgivningen. Står man precis under en lampas sken visar mätaren fullt utslag på ljus och man kan räkna med att en förbipasserande vakt fort kommer sikta sin revolver för att skjuta mot Sam. Därför är det viktigt att utnyttja de oupplysta platserna och se till så att ljusmätaren håller sig i den mörka delen så man kan smyga förbi de patrullerande vakterna.
Förutom imponerande ljuseffekter finner man i Splinter Cell några av de bästa animationerna som jag fått förnimma. Vackert är det närmaste ordet jag finner för att beskriva hur Sam Fisher smyger fram genom banorna.
Det enda jag är besviken över är att polygonantalet i vissa objekt inte är så många som jag skulle vilja, dessa blir lite väl kantiga.
Lika viktigt för spelbarheten som ljuset är ljudet. Stora delar av att spela Splinter Cell går ut på att lyssna på ljud från vakter och hålla sin egen ljudnivå så låg som möjligt i fienders närvaro. För att göra det möjligt rent spelmässigt har ”ljudsnubbarna” hos Ubi Soft arbetat hårt för att kvalitén på ljudet ska vara i toppklass och allt ifrån ljudet från fotsteg på glassplitter till diverse smällar låter precis som det ska. Ljudet är dessutom format så att man kan höra hur långt bort en vakt patrullerar.
Helt makalöst hur underbara ljudeffekterna är i spelet, dock kunde musiken ha varit mer minnesvärd.
Jag gömmer mig ovanpå skrivbordet
Spelets AI känns väldigt ojämn. Ibland överraskar fienden och visar sig riktigt smarta när de larmar helt oanat, men sedan finns det även många undantag.
Det känns nämligen flera gånger som att vakterna är totalt blinda. Man kan utnyttja många gömställen som till och med treåringar skulle avslöja en på fort som ögat. Själv har jag i spelet lyckats gömma mig mitt på ett skrivbord bredvid en dator från en alarmerad vakt. Visst, rummet var släckt men så dålig mörkersyn finns det väl ändå ingen som har och varför tänkte inte vakten på den briljanta idén att faktiskt tända. Gissa om jag fick ett gott skratt när vakten efter att ha noggrant undersökt skrivbordet säga ”Must have been nothing”.
En miss från Ubi Softs sida som inte är så vanligt förekommande men ändå smått allvarlig.
Slutsats
Splinter Cell är ett genialiskt spel sett spelmässigt som jag verkligen njöt av. Något som borde ha fått väga tyngre för att bli en riktig klassiker är storyn, som känns alldeles för blek.
Splinter Cell är ett helt underbart spel där det visuellt vackra samt de mästerliga ljudeffekterna har en större funktion än att bara imponera. Ett mästerverk som alla action- smyga-fans måste skaffa.
Grafik: 9/10 Grafiken är underbar med skuggor och miljön inne i spelet.
Även sam fisher ser verklig ut
Ljud: 9/10 Dolby 5.1 gör så att spelet lever.
Kontroll: 7/10 Bra med strypningar. X knappen känns inte helt rätt när dom
märker en.
Hållbarhet: 8/10 spelet är extremt roligt och man kan bli fröstrerad ibland.
Man kan även ladda ner nya saker men det borde ha varit längre
Nackdelar:
*inte tillräckligt långt
Overall: 9/10 Det är det definitiva spionspelet. med banbrytande grafik
och bra ljud
Efter att Sam Fisher haft ett samtal med chefen Lambert, vars förbindelse fortlöper under hela spelet genom en öronsnäcka och en satellitförbindelse, kastas Sam in i en träningsbana för att bevisa att han är rätt man för jobbet. Träningsbanor i all ära, de brukar allt som oftast kännas fullständigt onödiga, men inte i Splinter Cell. Sams rörelseschema är mångsidigt och varje knapp på handkontrollen används maximalt. Efter bara ett par minuters träning kan man utan några som helst problem gå armgång, smyga ljudlöst på tå så att minsta viskning kan höras på flera mils avstånd, åka linbana längs slitna rep, dyrka rostiga lås, sätta fiender ur spel och smyga förbi kameror.
Spelkontrollen är helt fantastisk och vad man skulle kunna kalla för perfekt. Ett misslyckat uppdrag beror alltid på en själv och aldrig på kontrollen, något som gör att man vill fortsätta spela. Dörrar öppnas. Visioner skapas. Ingeting är omöjligt. Det är du som sätter gränserna. Det är din skicklighet som sätts på prov. Man rycks med och timme efter timme försvinner man in i den värld som man bjuds på.
Splinter Cell är en teknikdåres paradis. Som den topphemliga agent du är får du nämligen tillgång till den allra senaste tekniken, utrustning som underlättar Sams till synes förskräckliga tillvaro. Till en början är man enbart utrustad med en ljuddämpad pistol och ett par specialbyggda glasögon - som skiljer ljus från mörker och värme från kyla - men senare in i spelet utökas arsenalen. Alltifrån ett hypermodernt ljuddämpat gevär till optiska kameror, lasermikrofoner och låsdyrkar används flitigt under spelandet. Allt finns där och ingenting är överflödigt eller onödigt. Det finns till och med flera sorters ammunition. Om man så önskar kan man även söva eller paralysera sitt offer med en elektrisk chock, allt efter ändamålet. Ett trevligt litet inslag är de små fjärrstyrda kameror som kan fästas på såväl väggar som golv och föremål. Dessa tillåter observation från det mörka och du kan grundligt lägga upp en strategi innan du ger dig in i den allvarliga stridens hetta. Vapnen bör användas med förstånd, då dessa ibland väcker onödig uppmärksamhet. Tillgången på ammunition är begränsad och bör endast ses som en sista utväg, en bakdörr från helvetet om man så vill kalla det.
Splinter-Cell handlar om den tillbakadragne spionen Sam Fisher som är en av dom bästa spionerna i världen. Det som gör det här spelet bra är den fantastiska grafiken och dom smarta vakterna. Den enda nackdelen med det här spelet är att det är väldigt svårt. Det är många banor bästa X-box spelen enligt mig. Man får många bra pryttlar med sig som får mig konstigt och långa banor. Trots svårighetsgraden är det ett otroligt bra spel. Det är ett av dom nog att tänka på James Bond. Efter som det här är ett smygar spel så gäller det att hålla sig till skuggorna.
