Super Monkey Ball 2 - Omdömen
Betyg:
8.67 / 10
Baserat på 3 omdömen.
Alla omdömen:
-
Betyg 8/10
Omdöme av MartinMilk skrivet August 2011
Spelet Super Monkey Ball 2 till Iphone är en uppföljare på succén Super monkey ball (såklart)
Är spelet bättre? Ja och det är bättre på i stort sätt allt! Det är bättre grafik MYCKET bättre kontroll. Roligare och mer kreativa banor.
Om du inte har spelat Super monkey ball tidigare så går det ut på att du är en apa i en boll. Du lutar iphonen åt olika håll för att få apan att röra sig. Målet är att du ska nå till slutet av banan utan att falla ner och komma in inom en viss tid.
Spelet innehåller ca 70 banor och är extremt kul! Köp det idag! -
Betyg 9/10
Omdöme av KalphiteQ skrivet January 2007
Super Monkey Ball var ett av förra årets otvivelaktigt bästa spel. Det kom trea när redaktionen efter våldsamt bråk enades om topplistan för bästa spel år 2002. Men det tog mig bara fem minuter av spelande innan jag fick en olustig känsla i magen av del två. En känsla om dessvärre skulle visa sej bestå. Uppföljaren till ett av fjolårets bästa och charmigaste spel har förlorat sin magi.
Allting har blivit så mycket större till skillnad mot de tidigare så enkla och överskådliga banorna. Saker snurrar, hinder rör på sej och banorna transformeras samt att ihärdiga grafiska effekter stör det enkla konceptet. Super Monkey Ball hade en renhet. En bana, klart överblickbar samt en kula som skulle rulla från punkt A till punkt B - mållinjen. Tänk schack, det blir inte roligare av att man byter svarta/vita pjäser mot neonorange/lila samt låter rutorna blinka. Nu låter detta givetvis alltför negativt. Så är inte fallet, men de tidigare så smarta banorna har blivit betydligt ballare, vilket bara är till det sämre.
Att spela Super Monkey Ball är världens enklaste grej. Man har en kula och tiltar banan den ligger på för att rulla kulan i mål. Något som låter enkelt men är helt galet precisionskrävande. Dessutom finns ofta alternativa vägar att ta, vilket gör att den som gjort sin hemläxa i spelet kan klara av banorna på riktiga rekordtider. En nyhet till del två är att man kan justera farten på hindren i spelet genom att rulla över en slow motion-symbol. Något som gör att man tappar värdefulla sekundrar men istället gör banorna enklare. En god idé, men som bara fungerar så länge det finns något som rör sej, annars kan ju inte det gå i ultrarapid. Därför är banorna ofta fulla med dessa objekt.
Även om grafiken i spelet inte är något extra så är det ändå snyggt. Inga störande grafikmissar eller något annat. Visserligen är det inte lika stilrent som det första spelet, men det gör det inte fult. Bakgrunderna är fortfarande sådär småmysiga och det ger ett behagligt intryck. Ljudmässigt består det naturligtvis av apljud och lite hissmusik i bakgrunden. Inget extra men ljudet är iallafall fullt funktionellt.
En sak som jag stör mej på är att faktorn tur gjort intrång i spelandet. På flera banor gäller det att rulla i helt galna hastigheter eller hoppa sanslösa distanser. Detta helt på bekostnad av precisionen, där det istället känns som att gissningar och allmän tur är det som resulterar i de bästa tiderna. Detta är givetvis helt överflödigt och spelet var faktiskt bra som det var innan.
Flera nya minispel finns till förfogande tillsammans med de ursprungliga från förra spelet. Bland dessa kan särskilt den roliga apfotbollen nämnas, lika knasigt som det låter. Dessutom har ett sorts story-läge tillkommit där man får en kvasihistoria att följa. Meningslöst men kan underhålla kortare stunder. Minispelen är faktiskt det, till skillnad från det första spelet, jag tillbringat mest tid med. Det blir som ett slags substitut till Mario Party 4 när man bara vill spela en liten stund och inte springa runt en spelplan i två timmar.
Nå, Super Monkey Ball 2 är inte alls dåligt. Kontrollen är lika klockren som alltid och flera nya minispel finns som nämnt ovan till förfogande bredvid de från förra spelet. För den som vill göra allt och lära sej spelet på riktigt håller spelet länge. Därefter kan man alltid jaga tider där enorm svårighetsgrad gör hundradelsjakten till ren prestige. Super Monkey Ball 2 är helt enkelt mer, men i vissa fall för mycket, av allt.
-
Betyg 9/10
Omdöme av shodow skrivet December 2004
Ni vet brädspelet där man har en kula i en labyrint. Genom att luta hela spelplanen åt olika håll ska man guida kulan förbi diverse förrädiska fällor och in i mål. Super Monkey Ball baseras på detta enkla koncept och enklast är bäst.
Som det första fast lite annorlunda
Har man spelat det första spelet så känns hela konceptet igen. På en spelplan så släpps en stackars apa instängd i en boll ner. Den enda egentliga kontrollen man använder är styrspaken och med den lutar man spelplanen åt olika håll. Lutar man den lätt så blir det en behaglig promenad för apan, AiAi, men lutar man den kraftigt så tappar han snabbt fotfästet och får garanterat en sjuhelsikes huvudvärk. Detta är givetvis bara kosmetiskt för spelaren och som spelare så är ens mål att få bollen med apan i mål. På de första banorna är det bara att rulla rakt fram men snart blir det jobbigare i takt med att hål, block, sluttningar och andra hinder kommer fram på banorna. Precis som i originalet alltså.
En skillnad man snabbt märker är en genomgående designmässig förändring av banorna; det finns fler rörliga objekt. Förr så handlade det mycket om att ta sig fram på slingriga smala spångar eller ta sig upp på en eller annan flygande plattform, men nu så kommer det bland annat lite flygande klingor lite varstans ifrån. Visst går det att undvika dessa, oftast genom att räkna ut mönstret och agera utifrån det, men det handlar om att lära sig just detta mönster för varje hinder och man känner inte på dessa delar att man vinner så hemskt mycket på att vara duktig ap-rullare. På vissa delar blir det hela faktiskt väldigt likt ett plattformsspel. Detta skulle kanske kunna uppskattas av vissa spelare men kameran i spelet är verkligen inte alls byggd för plattformsspel så man har sällan kontroll på vad som händer. Det hela leder till slut oftast till att man trycker rakt fram på styrspaken, blundar, hoppas på det bästa och misslyckas fatalt. Just denna typ av hinder är också väldigt dåliga på att vara förlåtande och en enda snudd betyder i nio fall av tio att man flyger långt bort mot horisonten och förlorar ett försök.
En annan nymodighet är de olika knapparna som man kan rulla upp på och aktivera. De kontrollerar de rörliga delarna av banan och kan få dem att röra sig fortare, långsamma eller frysas. Ännu ett plattformsliknande moment alltså, men detta är inte beroende av en bättre kamera och fungerar således bra mycket bättre. Nu har det varit väldigt mycket negativt, men det är bara för att de nya momenten i ärlighetens namn är ganska kassa. Man förstår ändå att utvecklarna velat få in nyheter och man förstår även att det kan vara svårt att förbättra ett så perfekt koncept.
Nytt är också Story Mode där man får se en mellansekvens var tionde avklarad bana. Dessa handlar om hur den elake Dr. BAD-BOON stjäl alla bananer (Donkey Kong Country någon?) och om hur de fyra hjältarna AiAi, MeeMee, Baby och GonGon ska rädda situationen. Givetvis är hela storyn fullständigt hopplöst fjantig, men kan ge många härliga skratt om man ser på den som avsiktligt övergullig. Spelmässigt är den största funktionen med Story Mode att man har obegränsade försök, till skillnad från Challenge Mode som erbjuder ett högst begränsat antal sådana.
En himla massa härliga minispel
Nu är Super Monkey ball inte / har varit / kommer någonsin att vara bara huvudspelet. Än större del tar de många minispelen och de sex gamla är tillbaka i ny tappning, tillsammans med sex nya. En favorit, Monkey Bowling, kommer nu med såväl raka fina banor som banor som guppar och kringlar och ålar sig. I Monkey Target kan man nu flyga med fem apor samtidigt, något som lätt blir kaotiskt och som höjer svårighetsgraden väsentligt, speciellt om man är fanatisk angående höga poäng. Alla spel är förbättrade i någon mån och också precis lika roliga som sist. Det vill säga: Monkey Race och Monkey Fight funkar en stund medan Monkey Target och Monkey Bowling är odödliga och lika gärna skulle kunna ha släppts som egna spel.
Monkey Boat Race är ett roddbåtsspel där man enbart använder axelknapparna. Ett tryck på vänster gör att ens apa paddlar med sin vänstra åra och vice versa. För att göra det hela mer intressant har man även slängt in lite torpeder. Att hastigt och med stor koordination behöva trycka på axelknapparna är inte alltid så skönt och Boat Race är med viss tävlan det sämsta nya minispelet.
Monkey Shot är lite av en Time Crisis-klon där man åker framåt i ett förutbestämt mönster och skjuter på allt som man ser. Till sin hjälp har man ett hårkors som man styr med styrspaken. Lite lätt och kort, men väl värd lite tid.
I Monkey Dogfight skickas man upp i luften och ska med hjälp av maskingevär och målstyrda raketer ta ner sina motståndare. Man myser ordentligt när man får in några raketträffar uppföljda av en perforerande kulsvärm som sänker motståndaren. Mindre kul är det när man ser den blinkande varningstexten som vänligt men bestämt informerar om att en annan motståndare kommit upp bakifrån och låst siktet. Helt enkelt hysteriskt roligt i sina bästa stunder.
Monkey Tennis är en enkel version av Virtua Tennis och är faktiskt, minispel till trots, ett av de bättre tennisspelen på marknaden. Alltså ännu ett spel som faktiskt kunnat släppt helt ensamt. Nu är det visserligen så gynnsamt att det inte är ensamt.
Monkey Baseball är som namnet antyder ett basebollspel, men det är inte alls som man kanske skulle kunna vänta sig. Visserligen kan jag inget om baseball, men jag är övertygad att man inte spelar det såhär. En spelare ”kastar” och den andra ska träffa. För att fånga bollen måste man byta försvarspositioner, alltså flytta sina fångare. Med finns också olika ”poängfack” som förflyttar de som springer och ramper som skickar iväg bollen och ger homerun. Det hela involverar nästan mer strategi än action.
Till slut så har vi Monkey Soccer som ensamt på allvar utmanar Monkey Boat Race om jumboplaceringen. Med så många apor på en så liten yta känns taktiken värdelös och med så dålig kontroll känns hela spelet ungefär lika bra som minispel brukar göra i de flesta andra spel.
Samtliga minispel, såväl nya som gamla, gör sig bäst i sällskap. De flesta har inbyggda spelsätt som enbart går att köras ensam, men man får avgjort roligast ju fler man är och de flesta spelen tillåter som mest fyra spelare. Det går inte att sticka under stol med att det är minispelen som faktiskt gör Super Monkey Ball till vad det är och det höga sifferbetyg som delas ut är inte direkt enbart huvudspelets förtjänst.
Så något ord om grafik och ljud
Även om både grafik eller ljud knappt påverkar spelet då all uppmärksamhet är riktig på vad som händer kan några ord var på sin plats. Grafiken är såklart ännu finare än sist, men framförallt så flyter den på i samma stadiga och höga hastighet oavsett hur många spelare man är och vad som händer. Tittar man sig noga omkring så ser man också alla de vackra bakgrunderna, underbara vattenfall och sprutande vulkaner, men det är som sagt sällan man kan låta ens blicka vila på sådana oväsentligheter när en apa rullar för fullt. Om detta var kort om grafiken så blir det ändå kortare om ljudet för det behövs enbart ett ord för att beskriva det: påfrestande.
Har du vänner håller det även när du tröttnat på Zelda
Super Monkey ball är lättspelat, men har ett så otroligt djup att det är omöjligt att känna att man faktiskt gjort allt som är värt att göra i spelet. Även om inget av minispelen i sig kan matcha Tetris så är de tillsammans långt förbi denna odödliga klassiker. När jag får ont i huvudet av alla menyer och val i Master of Orion 3, när jag trots flera timmars ärliga försök att lära mig hur man fixar tillräckligt med mat ändå inte fattar groda, då är jag glad att det simpla och roliga Super Monkey Ball 2 finns. Och när jag vill ha roligt tillsammans med andra, då är Super Monkey Ball lätt förstahandsvalet.
Jag försökte hålla mig, jag försökte verkligen, men jag kan inte låta bli att berätta om det extra minispelet som man har tryckt in under eftertexterna, bara för att vara på den säkra sidan alltså. Galningar...