Det där låter bara så jävla elakt. Jag försöker inte "imponera", jag är alltid mig själv, men jag vet inte, jag kan prata med henne och vi har känt varandra skitlänge (sen förskolan :P, har inga problem att prata med tjejer heller egentligen även fast stamningen handikappar mig lite smått, jag var bara väldigt blyg den dagen) Vi har i princip samma intressen, samma åsikter och samma musiksmak - men ändå är det något som saknas, hon brukar ju stanna för att prata med just mig och vi brukar snacka mycket på lektioner, det är bara jag som saknar social kompetens och förståelse för hur det fungerar med förhållanden och hur man egentligen gör. (kan bero på min Asperger's, tänker inte så mycket på det dock) Å andra sidan så är hon också lite inåtriktad eller vad det heter, kanske känner hon samma sak, eller så kanske hon har samma svårigheter? Nej... Jag ska inte ha för höga förväntningar igen. Om det fortsätter så här så är jag rädd att hon börjar se mig som en vän bara, det känns jämt som att tiden rinner ut. :( Jag försökte vara speciell, Jagad, smal och glansigt blek Men med fläckar är jag född Jag hade nästan glömt Jag ville vara spirituell En gnistrande personlighet Men det kräver att man har Gener och anlag Och det har inte jag OnT: Jävla tics.