Det är förutsättningarna man växer upp i som definerar hur mycket man kan ta utan att bli deprimerad. Växer man upp med föräldrar och vänner som älskar en och har det relativt bra, ja då klarar man inte av så mkt negativa upplevelser.
Har man däremot växt upp med tuffa och hårda förutsättningar, ja då kan man lätt se den på "de vanligas" depressioner. Men det är inte ändå inte rätt att göra det, för det är inte deras eget fel att de inte har blivit så starka som "de utsatta" har blivit.
Finns alltid undantagsfall. Allt är relativt.
Jag tycker inte det är sjukt, hewitt. Alla är olika, alla får tycka som de vill. Jag avundas också dem som egentligen har det bra i livet, men väljer att blunda för att de inte vill se dem som älskar en... En del av mig säger att de bara vill ha uppmärksamhet. Men en annan del säger mig att det är inte deras fel, de kan inte hjälpa att de råkat trampa lite snett, för i deras värld är det lilla felsteget det som utgör hela skillnaden mellan att vara lycklig och att vara nere.