hoppas verkligen att det inte kommer att hännda!!!!!!!!!!
Så var ännu ett år till ända, och det har minst sagt varit händelserikt i spelväg. VR-hjälmarna fick äntligen sitt genombrott, konsolerna har integrerats än mer med vardagsrummets befintliga utrustning, och vi fick äntligen ett spelår värt namnet vad gäller exklusiva titlar. Men blickar vi framåt mot år 2011 kommer vi märka att en aktör saknas. En aktör som varit med oss under århundraden, en aktör som betytt mer för TV-spelen än någon annan. Nintendo.
2010 blev året då det inte gick längre. Nintendo kunde inte stå emot den sviktande försäljningen, och flera år av förluster blev för mycket för företaget. Det utlovade samarbetet med Microsoft avbröts på det sistnämnda företagets begäran, vilket lämnade Nintendo naket i en brännhet öken. Speltitlarna ansågs inte vara nyskapande och försöken att gå över till att bli tredjepartstillverkare uteblev. Hur kunde det bli så här? Hur kunde en av världens största och mest respekterade tillverkare av TV-spel gå i graven?
Egentligen började det redan i slutet av 1990-talet. Nintendo hade valt kassetter som lagringsformat i stället för de då så populära CD-ROM-skivorna. Något som marknaden hånade. Det fanns ingen plats för filmsekvenser, sade man. Vad man inte förstod var det som återstod, spelglädjen. Några upptäckte det dock, maskinen (Nintendo 64) sålde i en hyfsad upplaga, men försäljningen lämnade inga större fotspår i historien. Trots det hyllades några av Nintendos spel, allra mest Super Mario 64 och The Legend of Zelda:– Ocarina of Time. Men det räckte inte. Klagomålen mot företaget hade börjat. Klagomål av ett helt annat slag än de tidigare fått utstå (kritik kring företagets monopolpolicy). Klagomål mot maskinen i fråga samt mjukvaran.
Men det riktiga allvaret började under tidigt 2000-tal. Nintendos speltitlar anklagades för att vara på tok för lika sina föregångare. Företagets GameCube var förvisso en liten och stabil konsol. Men lagringsformatet åkte återigen på syrlig kritik då skivorna rymde för lite jämfört med konkurrenterna. Nintendo släppte uppföljare till i princip alla stora serier, men hånades gång på gång. 2003 var ett extraordinärt år för hån. Sveriges tre största, och mest inflytelserika medier under detta år, GON, Gamereactor och Super PLAY, tävlade i att skriva åt Nintendos håll nedvärderande ledare samt komma på fyndiga spydigheter att slänga mot den röda loggan. Några försökte göra sig lustiga över speltitlarna, Super Mario Sunshine blev Super Mario Fönsterspruta och så vidare. På spelmediernas forum var folket inte sena att haka på. Gliringarna haglade och försvaret kämpade en ojämn kamp mot förespråkare av Xbox och PlayStation 2, de konsoler Nintendos maskin konkurrerade emot.
Vad alla missade var det faktum att spelen inte var så lika sina föregångare. Att de i själva verket var relativt unika, nyskapande, och att de faktiskt ligger till grund för vad vi spelar i dag. Ta Super Mario Sunshine, eller Super Mario Fönsterspruta som den gamle skribenten i ett tamt försök till lustighet kallade det. Här gjorde Nintendo som folket ville, de bytte ut svampriket mot en paradisö, de bytte ut huvudattacken (vilket var att hoppa) mot en vattenspruta. Och även om attacktekniken inte var fulländad håller den än idag, där många plattformsspel bygger på denna teknik. Eller vad vore Colin McRae Rally: The New Generation, utan Mario Kart: Double Dash!! Att samarbeta två stycken i en go-kart var unikt, det har hjälpt utvecklingen för många bilspel i dagsläget. Men Codemasters senaste rallyspel tog det ändå till sin bredd. Nu kan man äntligen spela rally som det ska spelas, där du kör och din medspelare via VR-hjälmen har fullt ansvar för kartläsningen. Genialt. Tack Nintendo för att ni startade denna revolution. Eller ta Metroid Prime som exempel. Anklagad för att vara en förstapersonsskjutare på sin tid –– idag grunden för många av de nya action/äventyrsspelen som släpps. År 2003 var förstapersonsgenren en uttjatad sådan. Folk ville ha mer. Det var inte längre kul att bara skjuta. Nintendo visade vägen. Eller nej, de hade modet att lägga ansvaret på någon som kunde visa vägen. Ett genidrag. Half-Life 3 är lika mycket äventyr som action. Detta hade inte skett om inte Nintendo hade haft mage nog att visa vad skåpet skulle stå.
Idag vet vi bättre. Idag är samtliga av ovan nämnda spel, i komplett skick, värda en smärre förmögenhet på eBay. Folk vill ta del av revolutionen, veta vem som startade allt, veta varifrån dagens spel härstammar. Det är lustigt när man tänker på hur alla hyllar det konkursdrabbade Nintendo idag. För samma sak gjorde man med Sega år 2003. Företaget hade några år tidigare misslyckats med såväl Saturn som Dreamcast. Och även om spelen ansågs nyskapande klagades det på att många var för kortlivade. Men 2003 var de revolutionärerna. De som skapat allt, de var ställda på en pedistal av ädlaste diamanter. 2003 suktade man exempelvis efter NiGHTS 2. Något sådant spel kom aldrig, vilket bara bredde på längtan. Nights var kungen av annorlunda spelupplevelser. NiGHTS into dreams var fantastiskt. Men när det kom i mitten av 90-talet var reaktionerna helt andra. Vissa var förvisso positiva, men många andra bara ryckte på axlarna. Förklaringen är så enkel som den kan bli. I mitten av 90-talet var inte Sega döda, precis som Nintendo inte var döda år 2003. Idag vet man bättre, idag uppskattar man allt det företaget trots allt gjort. Idag skulle man inte drömma om att kalla Mario Kart: Double Dash!! för en kopia av Mario Kart 64. Tiderna förändras.
För precis som den allra bästa konstnär vinner de flesta ingen ära förrän de satt sitt sista fotavtryck. Det är först då som man inser hur världen ser ut utan dem, det är först då som utvecklingen stannar av. Vissa klarar sig ur krisen. Det kommande året är speciellt på framförallt ett sätt. Då ska Sega släppa sin första konsol på över ett decennium, och precis som alltid förr har de gått i spetsen för ny teknik.
Tyvärr gavs inte Nintendo samma chans. Lycka till, Sega!
