Mumutio

VAD FAAAN!!? Fick ni inte ta hem någon lapp som era föräldrar skulle skriva på??

Helt sjukt hela grejen. Det kommer en ny lite halvfarlig influensa till Sverige (inte mycket farligare än maginfluensa...) och regeringen panikbestämmer sig för att köpa in splitternytt vaccin som är nästan helt otestat till HELA Sveriges befolkning för flera MILJARDER. Jag är otroligt glad att jag inte tog det.

Ingen orsak. :) Hoppas nu det är det och se till att få en diagnos!

Fast det där var ju iofs en väldigt tuff gräns. :o

Antagligen har du Narkolepsi då. :/ Skulle inte förvåna mig eftersom att så många läkare idag är fullkomligt inkompetenta. Men du är inte ensam, det är många ungdomar/barn som har fått det i samband med svininfluensan och vaccineringen. Gå till läkaren igen och be dem pröva dig för Narkolepsi, om du fortfarande tror du kan ha det. Som sagt det finns mediciner som kan hjälpa dig.

Och det här blev värre eller du fick det efter svininfluensan? Du har antagligen Narkolepsi då. Googla det. Inte så skoj, en sjukdom som gör att du förlorar kontrollen över sömnen. Du kan somna när du vill vara vaken vaken eller vara vaken när du vill sova. Finns inget botemedel vad jag hört men det finns medicin som kan hjälpa dig vara vaken/somna. Svininfluensan ökade risken för att få narkolepsi starkt. Det här är ju helt klart inget vanligt stress eller avslappningsproblem i alla fall.

Narkolepsi? :o Tog du svininfluensavaccinet eller fick svininfluensan?

Eh va? Som sagt när jag var 15 år sprang jag 2 km på 7:26, vilket innebär en snabbare medelhastighet än 1,5 km på 6 min. Jag hade dock ganska bra tränad kondition då men inte extremt. Min kompis som är väldigt duktig på att springa sprang på 6:46. 3,22 km på 13 min är inte snabbt (för killar), det kanske var något slags genomsnitt bland vanliga ungdomar?

Córdoba?

Sevilla!

När de målar över rutorna blir det faktiskt ett ganska jobbigt problem. :/ Hela attityden "jag får väl måla på vad jag vill" kan orsaka stora kostnader för samhället om den tillåts spridas.

1,80 är ju genomsnitt för män i sverige. :o

Det finns inte någon enskild studie som kan slå fast ett så sådant komplicerat påstående, det skulle i så fall vara en sammanställning av en himla massa studier som gjorts. Det jag pratar om är SKADOR, inte tillfällig påverkan drogen har. Du vet mycket väl om att det inte finns några exempel på folk som druckit ett glas vin och sedan fått psykoser för flera veckor framåt, eller för hela livet, liksom det inte finns exempel på folk som druckit mycket hela sitt liv utan att lida skada av det. Cannabis däremot är HELT annorlunda i det avseendet. Vissa kan som jag sa bevisligen röka på mycket utan att det händer något alls praktiskt taget och andra får en knäpp första gången. Det finns ingen studie som kan bestämma vad som är värst, det får man ju avgöra själv. Jag kan inga egentliga siffror men låt oss säga att 1/1000 av alla som röker cannabis en gång i veckan får en allvarlig psykos, medan ALLA som dricker alkohol får något försämrad hjärnkapacitet och njurar och allt vad det är. Vilket man tycker är värst av dessa är ju helt subjektivt, och inget man kan vetenskapligt fastslå. Man kan fastslå något som att "Cannabis orsakar mindre ekonomisk kostnad för samhället", eller "Cannabis är bättre för blodcirkulationen", men man måste ju fortfarande kunna se de nackdelar som existerar.

Cannbis påverkar användaren mycket mer oförutsägbart än alkohol. Vissa (få) får psykoser efter första gången medan andra kan röka hela livet utan att det händer någonting. Alkohol däremot skadar alla som dricker det ungefär lika mycket, givet att de dricker lika mycket såklart. Därför är det jättesvårt (omöjligt?) att säga vilket som egentligen är "farligast".

Jag har aldrig helt och hållet förstått den synpunkten. Det finns ju för- och nackdelar med både alkohol och cannabis. De är skadliga på helt olika sätt och det är väldigt svårt att göra jämföra dem så som du precis gjorde. Och Cannabis är mindre psykiskt skadligt än tobak?? Vad jag vet är tobak praktiskt taget inte alls psykiskt skadligt.

2 km på 07:26 Fast det var 2 år sedan, ingen aning om hur det är nu. :s

Haha ja du har faktiskt en poäng. Skulle vara jävligt skönt om man hade en relation helt utan krav och svartsjuka så att man kunde låta den andra göra vad den nu vill, men ändå ha kvar alla bra känslor och sexet. :o Har en lång bit dit dock.

Skulle du kunna bara bli kk bara sådär med någon du är kär i? XD

Jag är ju faktiskt bara 17 och det är ju inte så konstigt om jag är omogen relationsmässigt. När jag är 25 är det klart jag inte kommer räkna månader längre. :o Men det känns bättre nu, jag är inte orolig längre. Vi har pratat mycket och hon verkar känna ungefär samma sak som jag. alltså att det är lite jobbigt att vara så känslomässigt uppbunden med någon i en tid där vi egentligen inte behöver det. Om vi hade varit 30 hade vi antagligen gift oss och skaffat barn och allt det där, men det är ju så mycket man måste och vill göra nu och det känns jobbigt att ha den där "redo att skaffa barn-kärleken" nu. Vi båda vet om att vi inte kommer kunna vara tillsammans för alltid och därför känns det jobbigt att bara bli mer och mer känslomässigt fäst för varje dag som går, när vi båda vet att uppbrottet bara kommer bli ännu mer smärtsamt då. Lyxproblem egentligen ju. ;)

Haha ja det tror jag också. ;( MEn det var ju inte direkt så att jag planerade det. :/

Det var precis vad jag försökte göra där vid stationen. Men när hon håller mig kvar kan jag inte lämna henne, det går liksom bara inte. Och som Whore skrev kommer jag fortfarande må dåligt. Jag har verkligen inte tid att sörja några veckor just nu, det är det som är det jobbiga. Om det hade varit sommarlov skulle det varit enklare. Jag behöver den sortens vinkel du kommer med också.

Ja jag vet. Men om vi ska ha en paus måste jag ha tid att anpassa mig till det, försöka dämpa mina känslor lite. Men jag kan försöka att inte vara så enträgen och ge henne mer och mer luft. Till slut kanske vi inte träffas alls då och då får man ju se om hon vill vara med mig eller inte. Jag kan ju plugga förstås, det blir man aldrig färdig med. Du har rätt Whore, jag ska försöka vara så laid back som jag kan. Klarar inte av att göra det abrupt bara...

Egentligen skulle hon nog behöva det, men jag klarar helt enkelt inte av det. Även den lilla bekräftelsen hon ger mig nu håller mig från att bryta ihop. Om vi skulle vara utan varandra skulle tankarna börja snurra, som sagt skolan skulle inte fungera alls och jag skulle bara börja tvivla ännu mer. Det skulle bokstavligen vara det ända jag tänkte på och jag skulle gå runt som en zombie... Önskar att vi var på samma nivå, som vi varit det senaste året, då hade det varit lätt, men bara tanken att hon skulle vilja vara ifrån mig hugger som en kniv i mig, men som det är nu lyckas jag åtminstone stöta bort den för det mesta, speciellt när jag är med henne.

Jo hejsan. Vet inte riktigt vad jag vill ha för svar på det här, jag känner nog mest för att skriva av mig bara. Men om ni har några tankar eller förslag bara skriv. Jag och min flickvän har varit tillsammans i ca 22 månader, alltså snart två år. Det var min första och hittils enda förälskelse. För min del varade den dock bara ca 2 veckor in i förhållandet eftersom att hon sårade mig ganska snabbt. Resten av första halvåret var en emotionell berg- och dalbana som jag nu i efterhand inte skattar sådär speciellt högt. Nu däremot känner jag mig för det mesta bergsäker på mina känslor för min flickvän. Jag älskar henne mer än vad jag någonsin hade trott var möjligt, även om det numera är en nöjd- och trygghetskänsla jag får av att vara med henne, och inte förälskelsens eufori, även om den också återkommer då och då. För cirka en vecka sedan släppte dock min flickvän ur sig några grejer som verkligen sårade mig. Hon sade att hon vill åka och festa en vecka ensam med sina tjejkompisar eftersom att hon "känner sig så låst med pojkvän", och så sade hon att hon saknade vår resa på påsklovet eftersom att hon "kände sig förälskad" då. Detta gjorde att jag mådde illa i flera dagar, kunde inte koncentrera mig på lektionerna, ville inte prata, äta, träna och jag bröt ut i gråt på kvällarna. Så jag pratade med henne om detta och bad henne göra slut om hon kände sig osäker på mig. Hon kunde inte bestämma sig och vi båda satt och grät mitt på centralstationen. När jag frågade "saknar du verkligen förälskelsen så mycket?" svarade hon "ja". Det svaret högg som en kniv i mig och jag höll på att springa i väg därifrån (vilket skulle gjort att det tagit slut mellan oss). Dock så höll hon då fast mig, sade att hon visst älskade mig och ville ha kvar mig. Sen sade hon att hon trodde det var jag som ville göra slut. Efter detta möte blev det ännu värre fast på kvällen nästa dag ringde jag henne och storbölade i telefonen. Nu i helgen åkte jag med hennes familj till deras stuga. Vi hade det bra och sådär, det kändes som förut ungefär, även fast känslan av att hon är otillfredsställd gnagde i mig hela tiden. Vi hade sex en gång och det var helt okej, det är ju svårt att njuta fullt ut när man inte känner sig tillräcklig. Det gjorde ändå att vi kom närmare varandra och det kändes bra nästa dag. Vi är glada och avslappnade med varandra. Dock så ger hon mig inte samma kärleksförklaringar som hon en gång gjort. Nu mår jag ungefär som vanligt och klarar av att inte tänka på allt detta alltför ofta. Det jag vet är i alla fall att jag är beredd att göra VAD SOM HELST för att ha kvar henne. Att släppa henne just nu är inget alternativ för jag skulle bryta ihop fullständigt och mina studier skulle bli helt paj. Jag skulle helst av allt bara vilja lägga mig på knä med en miljon rosor i armarna, kyssa henne och berätta gång på gång hur mycket jag älskar henne, precis som förut. Men om hennes känslor för mig nu har svalnat känns det som om det bara skulle avskräcka henne och ge henne bilden av att jag är besatt av henne och känslan av att hon bara är tillsammans med mig för min skull. Jag vill ju att hon ska må bra, det är det viktigaste av allt. Jag vill bara göra henne lycklig, för det är det bästa jag vet. Hur ska jag göra för att få väcka hennes känslor igen??

Fysik och psykologi kanske. Det konstiga med mig är att jag tycker om och är ganska duktig på alla ämnen, utan att riktigt glänsa på något av dem. :o