Jag hade en tjejkompis som var lite självmordsbenägen. Hon tvivlade på sig själv, delvis för att hon så annorlunda jämfört med dom andra i klassen. Hon var en indietjej med stuprör och lyssnade på kent. Jag kan inte säga att hon var mobbad, men utfryst. Det kunde även bero på att hon var jätteduktig i skolan.
Hon och jag var väldigt likadana, jag hade förvisso fler kompisar än vad hon hade. Båda var av samma sort. Det jag gjorde var att jag blev ungefär kompis med henne. Började prata med henne, om allt. Hon bodde inte så långt ifrån mig, så jag brukade möta på henne ibland. Sen fick jag veta hennes intressen och aktiviter, och råkade på avsikt möta henne i tunnelbanan. Hon var väldigt poetisk, att hon tänkte mycket på livet. Skrev dikter och noveller. Men även den strålande skriftliga kunskapen så kunde hon inte uttrycka sig så som hon ville. Jag hjälpte henne på sätt och vis, att kunna uttrycka sig genom att lyssna på musik. Hon visade sig vara en av dom mest intressantaste personerna jag någonsin mött i hela mitt liv.
Allt ledde till att vi blev ett lyckligt par. Nästan som Draghon och Sinistral, med mycket känslor.
Jag säger det rakt ut: Jag älskar henne.
Allt går, bara om man gör något.