Hoppa till innehåll

Min Vän...


BloodMan

Rekommendera inlägg

  • Svar 29
  • Skapat
  • Senaste svar

Ledande medlemmar i detta ämne

Hade en "kompis" som tog livet av sig för ett och ett halvt år sen snart, han hoppade framför ett tåg. Dumt gjort. Det var en väldigt bestämd och riktig kille som visste vad han ville och då skulle "ingenting i hela j*vla världen stoppa honom".

Tror inte hans närmaste riktig fått reda på anledningen riktigt ännu faktiskt.

Jag själv snackade inte hlr så mycket med honom, vet att han var rätt skum dock. tror det hade nåt att göra med att han hade slått ihjäl sin hund, och att han trodde att han skulle komma till h*lvetet om han dog som alla andra och väl där skulle hans hund stå vid porten.

istället trodde han att om han tog livet av sig som han inte tyckte han längre förtjänade skulle komma till himmeln och Gud skulle förlåta honom, och han skulle slippa se sin heleveteshund igen. och så vet jag att man kunde se honom som en filosofisk, dagdrömmande och poetisk kille... vet att han kunde fundera som f*n, bara sådär spontant. att han ville veta vad som hände efter livet var ökänt.

 

Mitt bästa tips till dig som har en vän som ska ta självmord är att inte snacka om det. gör roliga saker, fortsätt vara vän till din vän och om han vill dö så är det upp till honom.

(Vi saknar dig, Niklas. Även om du luktade vaselin.)

Redigerat av Slasktratt
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Jag hade en tjejkompis som var lite självmordsbenägen. Hon tvivlade på sig själv, delvis för att hon så annorlunda jämfört med dom andra i klassen. Hon var en indietjej med stuprör och lyssnade på kent. Jag kan inte säga att hon var mobbad, men utfryst. Det kunde även bero på att hon var jätteduktig i skolan.

Hon och jag var väldigt likadana, jag hade förvisso fler kompisar än vad hon hade. Båda var av samma sort. Det jag gjorde var att jag blev ungefär kompis med henne. Började prata med henne, om allt. Hon bodde inte så långt ifrån mig, så jag brukade möta på henne ibland. Sen fick jag veta hennes intressen och aktiviter, och råkade på avsikt möta henne i tunnelbanan. Hon var väldigt poetisk, att hon tänkte mycket på livet. Skrev dikter och noveller. Men även den strålande skriftliga kunskapen så kunde hon inte uttrycka sig så som hon ville. Jag hjälpte henne på sätt och vis, att kunna uttrycka sig genom att lyssna på musik. Hon visade sig vara en av dom mest intressantaste personerna jag någonsin mött i hela mitt liv.

Allt ledde till att vi blev ett lyckligt par. Nästan som Draghon och Sinistral, med mycket känslor.

Jag säger det rakt ut: Jag älskar henne.

Allt går, bara om man gör något.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Gå med i konversationen

Du kan skriva nu och registrera dig senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.

Gäst
Svara på det här ämnet...

×   Klistrade in som rich text.   Klistra in som vanlig text istället

  Endast 75 emojis är tillåtet.

×   Din länk har automatiskt inbäddats.   Visa som en länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa redigeraren

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller infoga bilder från URL.

×
  • Skapa ny...