Skriv gärna vad ni tycker, var tvungen att skriva efter en mall så jag fick inte en jätte stor frihet... Enjoy...
Uppdraget
Jag går tyst rakt fram emot bilen. Det är nästan helt tyst på gatan jag går på, bara några fåglar som kvittrar nyvaket uppe ifrån ett träd. Jag vet att jag måste skynda mig här ifrån efter allt jag gjort de senaste 10 åren. Jag måste fly från mitt land. Färden jag ska göra vet jag kommer att bli lång med många hinder. Jag tar bilen från staden jag föddes i. Kalmar, staden där jag tog mina första steg och cyklade min första meter på min första cykel.
Det kändes hårt. Jag satte mig i bilen och började köra. Jag kollade ut genom fönstret och sedan såg jag de tomma hylsorna ifrån förra rånet. Kilometerna blev mil, jag tänkte inte vila innan jag nådde slut destinationen, Lille i Frankrike.
Efter som att jag var en förrymd rånare som hade stått för de senaste rånen från 1991 och 10 år framåt utan att blivit stoppad så kunde jag inte stanna mycket längre. Några mil längre fram nära en järnvägsstation tänkte jag dumpa bilen inne i skogen och fortsätta via tåg till Helsingborg, därefter så skulle jag åka båt till Danmark. Efter jag kommit till Helsingör i Danmark så vet jag inte mer.
Tåget tuffade iväg och miljoner tankar flög i mitt huvud. Medan jag tänkte så föll jag i sömn och tankarna flydde till drömmarnas land. Jag vaknade snart upp utav tågets buller, det kändes som att jag bara hade sovit i några minuter. När jag kollade på klockan så visade den att det hade gått en timme sedan jag hade somnat och det hade satt sig en kvinna mitt emot mig som granskade mig noga. Hon trodde troligen att jag var en lodis som snål åkte via tåg utan att betala. Samtidigt som jag försökte lista ut vad kvinnan tänkte så sa hon
- Hej… vill du ha något att äta eller dricka? Med en lätt darr på rösten.
Jag blev helt stum, under de senaste 10 åren hade jag inte kunnat bli tilltalad av en främmande person utan att tänka på att fly eller ljuga. Jag väcktes ur mina tankar av att hon sa
- Hallå … är du döv eller?
- N-nej… eller jag menar ja, det skulle smaka gott med en macka… tack. Sa jag och log.
Kvinnan kollade på mig igen men med en helt annan blick. Jag blev glad.
- Okej. Jag går och köper något gott åt dig så du får lite mat i magen, sa hon och gick iväg.
Men jag hade tydligen missbedömt kvinnan för hon kom inte tillbaka. Jag var ändå glad för nu skulle jag kunna fortsätta att vila mig och vara ifred, men snart så suddades mitt smil bort när jag hörde ”Ding dong” nästa station är Helsingborg.
När jag hade klivit av tåget i Helsingborg gick allt som en dans. Båten var i tid och tåget anlände i tid, allt funkade enligt planen. Förutom att folk kollade snett på mig.
Väl framme i Danmark så hade det börjat bli mörkt och jag hade mycket att planera. Jag bestämde mig att checka in på ett hotell under namnet Jens Nilsén. När jag gick in på hotellet så kollade folk på mig men det var troligen bara för att jag inte hade duschat på tre dar och inte hade rena kläder.
Jag grävde i väskan efter mitt danska ID. Efter ett tags grävande så hittar jag det under mitt norska ID. Jag la fram mitt ID och 400 danska kronor på bordet.
- Ett rum, en säng, ingen mat. Tack sa jag och såg mig omkring.
- Okej… han kollade på mitt ID och sa… Mr.Nilsén. Vänta ett tag så ska ni få ett rum och gick iväg genom en trasig dörr.
Jag började snabbt leta efter gömda övervaknings kameror. Till min lättnad såg jag inget annat än trasiga tavlor och tapeter som höll på att trilla av väggen.
- Ni kan följa efter mig sir.
Det stod en man framför mig, troligen i 17-18 års åldern på ett prao jobb. Vi gick två trappor upp och kom till mitt rum. Knappt inne på mitt rum så blir jag knuffad, dörren stängs bakom mig och låstes. Mitt adrenalin började pumpa och jag ser folk springa förbi utanför dörren.
Jag förflyttar mig till fönstret och försöker öppna det. Låst. Jag ser en stol som jag greppar tag i och slänger ut den genom fönstret. Stolen och allt glas landar på en parkerad bil nedanför. Jag klättrar ut genom fönstret och känner hur vinden viner. Jag fortsätter klättra tills jag kommer till grannens balkong, bakom mig så hör jag hur dörren sparkas in av polisen.
- Han är inte här! Grupp A, sök igenom rummet! Grupp B, kolla igenom de närmsta rummen hör jag en grov röst skrika, troligen ledare av utredningen från FBI.
Jag hade blivit avslöjad och behövde snabbt fly. Väskan med alla mina pengar, pass och ID kort låg kvar i rummet. Jag kunde inte gå tillbaka och hämta det utan behövde sticka, snabbt. Det fanns ingen annan väg än att klättra ner. Just då ser jag en brandstege bara ett rum bort. Jag hävde mig upp igen och tar mig till den andra balkongen. Det var sent på kvällen och jag såg inte så mycket av det jag klättrade på men jag tog mig fram till balkongen till sist. Efter jag hade satt en trygg fot på balkongen så vilade jag någon sekund och kollade ner mot marken. När jag ser upp genom det öppna fönstret har dörren till rummet öppnats och det står en stor kille med en pistol i handen.
- Ta långsamt upp händerna i luften, räck dig inte efter något och håll händerna ifrån fickorna sa killen som stod i dörren.
I samma stund han avslutar meningen så vänder han huvudet och ropar på några andra. Det var min räddning. Jag slog igen fönstret och sprang till brand stegen. Jag klättrade det snabbaste jag kunde. När jag var endast 2 meter från marken hör jag någon skrika ”STANNA!” Jag kollar upp. Det stod minst 5 stycken beväpnade män uppe på balkongen jag hade klättrat ifrån. FBI märket lyste klart på dem alla. Jag bestämde mig för att släppa taget om stegen jag höll i och ta till flykt.
Kulorna från deras pistoler ven i luften och en träffade mig i benet och jag föll ihop på en grusväg. Några poliser hade börjat klättra ner och jag trodde jag var fast, men just i denna stund såg jag en kaj, endast 10 meter bort. Min kropp löd mig inte då jag skulle börja springa men jag stapplade mig upp på benen tillslut. Jag lyckades halta mig fram till kajkanten och hoppade i vattnet. Det hopp jag trodde skulle vara min frihet på en meter var istället fem meter som med lätthet skulle kunnat döda mig. Plask. Jag slog i vattnet. Det blev becksvart och jag trodde jag var död, men endast någon sekund senare kände jag den kyliga vinden möta mitt kalla ansikte. Jag hörde hur poliserna hade börjat samla sig vid hamnen. Efter som mitt svarta hår täckte mitt bakhuvud och det var becksvart så såg polisen troligen inte mig.
Jag förmodade att dom skulle försöka få hit en strålkastare så snabbt som möjligt, så jag blev tvungen att skynda mig. Jag ägnade hela natten åt att fly och gömma mig ifrån sökande poliser.
Min plan var att följa med arbetets strömmen vid klockan sju och sedan åka med tåg hela dan.
När jag har satt mig i det första tåget som skulle ta mig till Haderslev i Danmark, så lånade jag en snabb telefon som fanns inne på tåget jag färdades med. Mitt samtal gick till
Tony Estenberger, medlem i en tysk maffia.
Signalen gick fram fyra gånger. Tony hade sagt till mig en gång att om det ringer mer än just fyra gånger ska jag lägga på. Varför fick jag inte reda på. Fjärde signalen tutade.
- Lösenord? Hördes en mörk röst som jag identifierade som Tony.
- BQTW sa jag utan att tveka en sekund.
- Tony gamle vän det är jag. Vi möts i Essen, klockan 19.30 imorgon. Tag med dig pass, ID och det gamla vanliga sa jag.
- Okej 19.30 uppfattat sa Tony och la på.
Jag gick tillbaka till min sittplats och försökte sova men istället kollade jag bara ut genom fönstret och dolde mitt ansikte så mycket jag kunde hela resan.
När jag kom fram till Haderslev fick jag skynda mig till det andra tåget som skulle gå om 10 minuter. Jag fick ta flera omvägar för att inte komma nära säkerhetsvakter eller liknande. Jag kände mig instängd i den stora terminalen och hade inte mycket plats att gå på. Tåget jag skulle färdas med hade privata hytter som man kunde sitta i själv och få sova ostört. När jag skulle sätta mig i min hytt ser jag en polis sitta i min vagn och jag måste byta vagn den första timmen innan jag kunde gå in i en hytt.
Jag lade mig på en soffa och hörde tågets höga buller, det hade börjat regna och vatten dropparna piskade mot rutorna. Jag slöt ögonen och la till huvudet mot sätet. Bullret från tåget väckte mig flera gånger. När jag var framme vid Essen mådde jag mycket bättre fast min hunger hade börjat tjuta.
Stället jag och Tony hade bestämt att träffas på var en mörk gränd bakom ett fik som hette Kuchen, som betyder kaka på tyska.
Framme vid gränden stod redan Tony. Han hade en mapp med papper i.
- Hej… ledsen jag inte kan betala sa jag och tog emot mappen.
- Du vet! Det är alltid lugnt när det gäller dig sa Tony och smilade så att hans fyra skinande guld tänder syntes.
- När vi jobbade fick jag nog pengar från stötarna -94 sa han och skrattade.
Jag och Tony hade nämligen jobbat ihop med bankrån i ett helt år så att jag skulle kunna få Tony på fötter igen efter att hans hus hade brunnit ner utan försäkring..
- Resten finns i ett skåp på terminalen där du går av sa Tony och gav mig en nyckel och en kod till låset.
Det hade börjat regna igen så jag ville snabba upp mötet med Tony lite mer.
- Vi ses senare hoppas jag sa jag och vände mig om och började gå.
- Hejdå och kom ihåg du heter Jean Oliver Bernadotte nu ropade Tony efter mig.
Jag gick mot terminalen jag hade kommit ifrån. Regnet hade nu börjat ösa ner och den piskade mig i ansiktet. När jag kom till tåget var jag dyngblöt och vinden gjorde det inte bättre då den flög sig fram på mina blöta kläder.
Värmen från min hytt när jag kom in i den var det skönaste jag känt och somnade snabbt då jag la mig på mitt säte. Timmarna flög förbi och jag sov nästan hela resan förutom då jag väcktes utav några gamla tanter som kom in och gormade om livet på deras tid och självklart ljudet från när tåget bullrade fram på rälsen. När jag vaknade sken solen stark in genom det lilla fönstret i min hytt och jag tok svettades. En ung dam som jobbade som värdinna sa att det bara var två timmar kvar tills vi skulle komma fram. Hon frågade efter mitt namn och mitt pass, eftersom vi skulle komma in i ett annat land snart, så jag slipper gå till tullen och visa upp mig och få en massa frågor. Jag öppnade passet.
- Jag heter Jean Olivier… jag snegla ner på mitt pass jag hade fått av Tony. Ehm… Jean Olivier Bernadotte är mitt namn. Och här är mitt pass om du vill se.
Resten utav resan gick bra. Väl framme gick jag in och letade efter skåpet mina saker var i. Låset på skåpet klickades upp, och jag tömde skåpets innehåll i en påse.
Jag hade en flakbil som stod parkerad utanför stationen, och ett hus på landet bara några få mil från där jag befann mig. Allt var klart. Jag var redo att börja mitt liv som Jean, en pojke som växte upp på landet. Mitt liv som Jean Olivier funkade bra och nu har jag levt som honom i femton långa år. FBI har lagt ner fallet för länge sedan och jag är redo att åka hem från Frankrike till mitt hemland, Sverige.
Jag gick ut på gården och kollade på huset.
- Farväl, jag kommer sakna mitt liv i Lille.
Jag satt mig i min bil och började köra iväg, fast inte till en tågstation den här gången utan till en flygplats. Planet kom i tid och jag fick en fin plats vid fönstret.
Planet skulle landa i Kalmar samma dag. Jag var äntligen på väg hem!
