wildwolf

Daine tittade förvirrat på Zack och undrar om det är henne han snackar med. - Fisk går också bra, det är näringsrikt, säger hon och fortsätter peta på bordskanten, vad menar du med det där sista? Hon tittade på den andre mannen och undrade vad han var för någon, hon kom ihåg honom från däcket men inget mer.

Hon flinade ännu mera och sneglade på mannen som anslutit sig till dem. Så många gånger som hon nu sett mannen med kartan dra fingrarna genom håret kunde hon själv inte låta bli att göra det samma. - Ja, du måste ha fått kramp i armen, svarade hon fingrade på bordskanten och kollade om man kanske kunde vicka lossen bit trä. Hon tittade på honom innan hon svarade på hans fråga. - Daine ....och ni?

Daine som var van vid att slänga i sig maten så fort som möjligt var också klar och torkade sig om munnen med en belåten min. Hon tittade upp på mannen och flinade tillbaka. - Man gör bara sitt arbete, svarade hon och ryckte nonchalant på axlarna och puttade fram sin tallrik lite. -Haft ett arbetsamt jobb? , frågade hon med ett flin.

Daine hörde hur matklockan klingade och hon torkade bort svett från ovansidan av handen. Hon hade varit hungrig ett tag nu så hon kände sig glad när hon visste att hon skulle få mat igen. När hon kom till det ställe man åt såg hon sig om. Hon kände ingen här än. Hon gick fram och tog sin mat, kocken tittade konstigt på henne men det ignorerade hon. När hon tagit sin mat tittade hon sig omkring efter en plats att äta. De enda platserna som var lediga nu var bredvid mannen med kartan, hon hade inget emot att sitta och äta i tysthet och ryckte på axlarna. Hon anade iallafall att mannen inte var särskilt pratglad. Daine vandrade fram mot bordet och slog sig ner mittemot honom.

Ja, jag har tråkigt, och ja igen, bilden är väldigt suddig :3 http://i88.photobucket.com/albums/k173/wildwolf_02/SL380734.jpg

Daine såg lugnt på honom när han kom mot henne. Kvinnoskräck? Hon slutade inte att pilla på färstet, det var mer en vana hon hade än ett sätt att vara redo att dra den. - Jo det var det, svarade hon honom och ryckte ointresserat på axlarna, hon såg sig omkring lite, så det var här hon skulle vara den närmsta tiden, det hade hon inget emot. Hon tittade närstan nyfiket på mannen men rörde inte en min, synd att hon skulle få sällskap. Det kändes nästan skönare att vara ensam här nere. - Jag är Daine, sade hon till honom, vad det nu har för betydelse. Adrian verkade inte vara särskilt väl beväpnad, han kanske helt enkelt var duktig på att använda sitt vapen, sådant hade hon stött på tidigare.

Daine stannade genast, hon vände sig om och såg sig över axeln. Hon hade sett mannen, men valt att ignorera honom. Till slut vände hon sig mot mannen och tittade på honom med en granskande blick. Hon ryckte på axlarna lite. -Kanske det är så, jobbar du med djuren? undrade hon och fortsatte att betrakta mannen. Skulle han ha något emot att hon var en kvinna? Hon såg skeptsik ut, den här mannen hade antagligen hamnat här nere för att kaptenen inte ville ha honom på däck. Han kanske var oduglig. Hon vifta bort det och insåg hur yttlig hon var, jag får inte bli en adelsdam sade hon sig själv. Hon fingrade med sin vänstra hand på fästet av sabeln.

Jo, gjorde en till Amo men eftersom han inte vill ha den gjorde jag den till en vän istället. Gillar texten bättre nu. På Amo's så blev det bara så fel. http://i88.photobucket.com/albums/k173/wildwolf_02/Shimo.jpg

Daine kilade iväg under däck, men när hon väl kom utom synhåll så hade hon inte lika bråttom, även om hon gick i en rask takt. Djuren, tja hon var väl van det, hade inte kaptenen på hennes gamla skepp också satt henne hos djuren när han fått reda på att hon egentligen var en flicka. Samtidigt som hon gick genom skeppet passade hon på att komma ihåg så mycket som möjligt av vad som fanns där nere. Det var inte så annorlunda från det anda skeppet. Hon skulle kunna känna sig hemma hur lätt som helst här.

Kan inte komma på något, men elaka saker är det väl inte. Mer att vi har snöbollskrig inomhus på vintern och vattenkrig på sommaren.

Hon förstod genast det där illvilliga leendet han visade, hon var inte dum, men så länge hon fick stanna på skeppet fick det bli så. Det var onödigt att skapa mer osämja än vad som redan fanns där. Hon nickade för att visa att hon accepterade det, hon skulle bevisa att även en kvinna kunde vara en pirat. Hon tog på sig sina skinnskor kvickt och tittade på kaptenen och sedan på mannen, hon undrade fortfarande varför hon fick hans hjälp.

Hon tittade förvånat upp på mannen som gått emellan. Vad ville han henne? Hon tvekade lite, men sade inget utan betraktade istället kaptenen. Hur det än blev så skulle hon med, så var det bara. - Hur blir det kapten? undrade hon medan hon såg på upp på hans gamla ansikte.

[OOC: Nej, det var egentligen Gamling Tor, låg inte han bakom där någonstans och gömde sig? Mega93: Det står redan skrivet i ett av mina tidigare inlägg.] Hon blängde elakt på Kaptenen innan hon snabbt ändrade sig och bara såg uttrycklöst på honom. - Jag tänkte gå med i din besättning, kapten Stevensson, svarade hon lugnt honom. Hon hoppade ner från trätunnan och stod framför honom. Hon tänkte inte ge sig i det här. Hon kunde ha chansen till ett av de största äventyren någonsin. Att hitta den berömda skatten. Hon mötte hans blick utan att ge vika, eller titta bort.

Daine sitter kvar och följer mannen med kartan med blicken när han klättrar upp på masten, hon följer honom ända tills han stte sig på spetsen. Då vred hon tillbaka blicken på dörren in till kaptenens hytt och väntade hoppfullt på att han skulle komma ut. Hon såg en arm sticka ut men lade ingen vikt i det, det var säkert bara en ur besättningen som tuppat av på däcket.

Daine som sett ur det hela artade sig suckade tungt. Ännu en gång missade hon chansen att prata med kaptenen. Hon tog själv ett skutt över räcket och ner på däcket, slog sig lugnt ner på en tunna utanför kaptenens hytt. Hon kunde fånga honom så fort han kom ut och samtidigt kanske snappa upp ett ord eller två där in ifrån. Hon tittade ner på sina fötter medan hon tyst satt och provade lyssna på vad som sades.

Daine sneglade på honom och nickade bara när han sade något. Hon kände samma sak. Vart hörde hon annars hemma? Hos en rik adelsman? Aldrig. Hon skulle aldrig klara det. Hon gillade inte att vattnet reflekterade ljuset, och blinkade några gånger innan hon vände sina klara blåa ögon mot himmlen istället. Ljuset irriterade henne, regn kändes mycket bättre. Hon tänkte på skattkartan som mannen visat kaptenen och pillade lite gran träräcket. - En skatt ..... Hon tänkte högt igen.

Hon suckade och skakade lätt på huvudet. Hon såg sig förvirrat om, hon visste inte riktigt vad hon skulle göra än. En idé flög genom hennes huvud och hon började plötsligt gå fram mot räcket. Det var sent på eftermiddagen, men solen hettade fortfarande och en svett droppe rann ner från hennes panna och ner för kinden. Daine torkade snabbt bort den och gnuggade sig sedan i bakhuvudet innan hon kom fram till mannen. Utan att säga något ställde hon sig någon meter från den unge piraten, lutad över räcket och tittade själv ut över det vackra havet.

Daine vred blicken mot mannen och lade märke till att hon tittade på henne. Hon fnös, anatgligen så tänkte hon på hennes kön. Det betydde ju otur att ha en kvinna med på skeppet. Trotsigt satte hon armarna i kors och mötte hans blick tills mannen tittade bort. Han var underlig, det hade hon konsaterat.

Nu när kaptenen inte verkade upptagen steg hon fram så att hon var just bakom honom och harklade sig lite. - Kapten Stevensson? Hon fingrade fortfarande på fästet av sabeln medan hon begrundade på hur hon skulle lägga upp det. Hon sig smått ur ögonvrån, och tittade på besättningen som fanns ombord.

Jag tycker att det beror mest på beteende än kläder och smink. Måste man nödvändigtvis vara en fjortis för att man bär smink och vissa sorts kläder? Man kan ju fortfarande vara en trevlig, snäll, mogen o.s.v. person.

Hon vek inte med blicken, hon ville egentligen bara säga att mannen verkar vara antingen väldigt godtrogen eller så kändes det som han lurades. Varför helt plötsligt berätta om den här skatten? Borde man inte behålla det för sig själv ett tag innan man börjar visa den för alla möjliga människor. Allra minst pirater. Hon fnös lågt och fingrade med den hand hon inte höll i skorna med på fästet av sin sabel.

Daine som genaste fått syn på pergamentstycket hade utan att visa det lyssnat på vad mannen sade och blev plötsligt väldigt intresserad av vad det handlade om. hon fick en listig syn i sina blåa ögon medan hon iakttog mannen vidare. En skatt. Inte vilken skatt som helst, det var den största skatten genom historien. Detta kunde hon inte missa, inte en chans på miljonen. Hon fick en ännu mer beslutsam hållning och ett allvarligt uttryck i ansiktet.

Daine såg bara på med uttryckslös min utan att röra en minsta vink. Hon skulle prata med kaptenen så fort han var klar med denna främling. Hon hade inte bråttom, hon hade aldrig haft bråttom. Hon klev tyst ett steg bakåt och iaktok mannen tankfullt. Humor hade han iallafall, eller om det var dumdristighet, det visste hon inte.

Hon vände inte bort blicken när mannen tittade tillbaka på henne utan mötte, nästan trotsigt. Hon reste på sig och tog med sina skinnskor som stod på bryggan just bredvid henne. Solen hettade mot hennes ansikte och hon grinade illa. Hon tyckte alltid mycket bättre om regnet. Hon stannade upp framför skylten som det stod att besättning sökes och funderade ett tag. Skulle hon testa sig på det? En snabb blick utöver havet gav henne svar på frågan. Hon skulle be om att få gå med i besättningen. Hon började beslutsamt gå efter kaptenen men saktade in och tittade på mannen som plötsligt dykigt upp. Var inte det .... ? Hon skakade på huvudet och sade till sig själv att hon inbillade sig.