Men det gör skolåren till en ständig och förtvivlad kamp. Hon är ingen enslingsnatur, som stark och stolt kan gå sina egna vägar - ack, hon ville så innerligt gärna närma sig de andra barnen på naturligt sätt, men de drar sig tillbaka med barnets fina instinkt. De märker, att deras lekar inte roar henne och att deras tankar inte går i samma banor. Så kan man då få se henne stå där på skolgården, långbent och smal, med svarta naglar och sår på anklarna, därför att hon går så sladdrigt, så att hon alltid sparkar sig själv - ensam och ödmjuk, alltid nära intill en flock snattrande flickor, för att lärarinnan som har vakten på gården skall tro att hon är med.
- ur Barndomens gata av Tove Ditlevsen