Inflation är en ökning av det allmänna prisnivån, vilket också innebär att penningvärdet urholkas.
Om den totala efterfrågan är högre än utbudet, stiger priserna. Det kan inträffa om staten söker stimulera ekonomin genom att spendera pengar på exempelvis nya arbeten. Inflation kan också uppkomma från utbudssidan genom att kostnaderna för att producera varor och tjänster stiger, exempelvis när löner eller råvaror, t.ex. oljepriser, ökat kraftigt.
För att en inflationsimpuls skall övergå i stadigvarande inflation måste riksbanken tillåta att penningmängden ökar. Särskilt inflationsdrivande är det om statens utgifter finansieras direkt med sedelpressarna. När inflationsförväntningar etablerats drivs ytterligare inflation fram genom att löntagare, långivare och prissättare vill gardera sig för förväntad inflation.
Inflationens verkningar (förutom att både löner och priser stiger) kan innebära en omfördelning av både förmögenheter och inkomster, åtminstone om inflationen är oförutsedd. Dessutom kan utrikeshandeln påverkas av höjda prisnivåer, särskilt vid fast växelkurs.
Inflationsbekämpning drivs genom åtstramningspolitik för att dämpa efterfrågan. Det är främst genom en åtstramad finanspolitik (höja skatter och minskade de offentliga utgifter) och penningpolitik (höjda räntor), som staten kan dämpa inflationen. Det är viktigt att en inflationsbekämpande politik görs trovärdig så att inflationsförväntningarna minskar.
Riksbankens mål ligger på att inflationen skall vara ca 2 % av året.