Och här träder kvant fysikern guggo in i leken.
Strängteorin försöker beskriva materiens allra minsta byggstenar. De byggstenarna inom strängteorin är endimensionella, dvs. de har en rumslig utsträckning till skillnad från tidigare fysiskaliska modeller som baserades på punktlika (noll-dimensionella) partiklar. Genom att använda denna modell kan fysiker undvika vissa problem som annars uppkommer. Djupare studier av strängteorier har visat att strängteorier beskriver inte bara strängar utan också andra objekt, både punktlika objekt och objekt med högre dimensionalitet, så kallade bran. Som kommer att framgå nedan har strängteori ännu inte fått experimentell bekräftelse.
Huvudproblemet med strängteorin är att universum inte alls har de väntade fyra dimensionerna – tre i rummet och en tidsaxel – utan 10 eller 11. Mer exakt har bosoniska strängteorier 26 dimensioner, medan supersträngar och M-teorier visar sig innehålla 10 eller 11 dimensioner.
Dvs. Strängteorin funkar bara på pappret (än så länge)
Edit: Gud vilken diskusionsdödare det där blev då