Mobbad? Svara På Dessa Frågor.

[Aenrichus]

Hej alla läsare!

Jag är en högskolestudent som arbetar med ett projekt om mobbning och hur det påverkar individen. Vad jag vill är att ni ska svara på mina frågor om ni själva har varit eller känner någon som var mobbad under sin uppväxt. Om ni såg någon som var mobbad skriv era observationer. Det jag vill uppnå med detta projekt är att kunna förmedla hur en person känner sig och på så sätt skapa mer förståelse om detta ämne. Vad jag söker främst efter är erfarenheter från extremt mobbade personer. Jag förstår om vissa inte vill svara på mina frågor men jag kan säga med erfarenhet att man mår bättre efter att ha pratat med någon.

 

Om ni inte vill skriva här direkt kan ni skicka ett privat meddelande till mig. Jag kommer inte publicera era svar eller namn men jag kommer analysera och använda resultatet till mitt projekt.

Nedanför har ni frågorna. Kom ihåg att numrera era svar.

 

Tack för ert samarbete.

 

1: När började mobbningen? Hade situationen sett annorlunda ut om det hände vid ett annat tillfälle? Vilken påverkan hade det på dig under denna tid?

 

2: Hur många mobbade dig? Hände det att andra barn mobbade dig också för att själv inte bli mobbade? Spreds det rykten?

 

3. Hur blev du mobbad? Fysiska slag och knuffar? Förolämpningar och utfrysning? Vilket var tyckte du var värst?

 

4: Hur påverkades din hälsa? Ökade du i vikt? Blev sjuk oftare?

 

5: Hade du svårt för att möta andra människor? Hade du beteenden som ansågs vara annorlunda?

6: Hur kunde en vanlig dag se ut? Förklara i detalj.

 

7: Var det någonting du kunde göra mot mobbningen? Fungerade det?

 

8: Fick du stöd ifrån dina föräldrar eller andra vuxna? Vad gjorde de för att hjälpa?

 

9: Har mobbningen slutat? Hur gick det till?

 

10: Har dina erfarenheter format dig till den människa du är idag? Har det gett dig positiva eller negativa egenskaper?

 

[Mumutio]

Intressant, det verkar inte finnas så mycket forskning på detta område och problemet förtjänar att lyftas fram. Hoppas du får några svar härifrån.

[Dave37]

1. Efter första terminen i ettan (grundskolan). Jag kom från en annan skola och hade inte gått med de andra i förskolan så jag var "ny". Jag blev kompis med den mest mobbade tjejen i klassen och blev därmed själv mobbad. Antar att det hade sett annorlunda ut under andra omständigheter men det är för många variabler för att det ska gå att gissa på vad den skillnanden hade varit. Det påverkade mig som så att jag var osäker på mig själv, en känsla av utanförskap och mindervärde. Sen var det givetvis också ett störelsemoment.

 

2. Det var ingen väldigt tydlig grupp som mobbade mig likt ett gäng utan snarare 2-4 av de "tuffaste" i klassen som var lite extra på mig och drev mobbingen. Ja jag tror att många valde sida för att inte råka hamna på "fel" (alltså min) sida. Ja det spreds rykten. Ser man tillbaka på dem så var de väl inte så där jättefarliga men det kunde vara eltande av gamla grejjer eller allmänt att man var klen och ful.

 

3. Lite av varje men jag blev aldrig blåslagen. Ibland försökte de hävda sig genom att knuffa till en eller försöka få en att börja slåss, typ ta ens saker och vägra ge tillbaka dem. Oftast var det ordet som var vapnet. Jag vill inte säga att jag blev aktivt utfrusen det var bara så att jag hade knappt några vänner och de få (1-3) som jag hade var i princip de enda jag umgicks med.

 

4. Nej, ingen fysisk påverkan alls.

 

5. Nej egentligen inte. Men det är klart om man på daglig basis får höra att man är ful och äcklig så antar man ju till slut att är det eller i alla fall att folk generellt tycker det så det är klart man blev lite mer passiv och underlägsen. Nej jag kan inte säga att jag hade några beteenden som skillde sig nämnvärt från andra i allmänhet. Alla har ju olika intressen men inget "ovanligt".

 

6. Jag blev mobbad från ettan till sexan så det ser lite annorlunda ut beroende från vilken tid man tar. Dessutom kommer jag inte ihåg detaljer så noga längre, tror jag har förträngt mycket från den tiden ändå. I grundskolan kan ju ens relationer med olika personer vara rätt fluktuerande så ena stunden går det helt ok att snacka men någon för att lite senare på dagen vara i slagsmål med densamma. Men som sagt, det kunde vara på raster när man skulle leka något att man inte fick vara med, eller att någon tog ens keps så man måste jaga dem i en kvart. Jag och min närmaste kompis brukade dra oss undan på rasterna, hitta ett najs ställe att sitta på, typ i ett träd eller nått, och bara snacka utom synhåll för alla andra. I konversationer med andra klasskamrater kunde man ju oftast dras upp som ett skräckexempel, typ hur en snygg kille inte ska se ut, och få kritik för att man hade glasögon eller tunnt hår eller spinkig eller tandställning eller något sånt. Även om allt var sant så kanske det var draget en aning till sin spets.

 

7. I princip nej. Några gånger frösökte vi prata med lärare och så men jag lärde mig snabbt att det inte funkade för fem öre. Jag var aldrig rädd för att gå in i ett slagsmål, även om jag aldrig var fysiskt stark nog att vinna så tänkte jag inte låta folk köra med mig utan något slag skulle de allt ha. Vet inte om det hjälpte så mycket. Jag försökte att strunta i dem, om de tog min keps så eller så så ryckte jag på axlarna efter ett tag och gick iväg. Den dök alltid upp förr eller senare, och om inte så var det ju inte mitt fel. Det funkade rätt bra för det var inte så kul att hålla på med någon som inte visade intresse.

 

8. Ja mina föräldrar stöttade mig men jag kände inte att det gav så mycket, jag fattade ju att de sa att jag var jättebra på alla sätt och vis bara för att försöka stötta mig men det gjorde ju inte hatet från mobbarna mindre verkligt. Lärarna visste om det men vad fan skulle de göra?

 

9. Ja det slutade mer eller mindre när jag började 7:an. Jag bytte skola och klass, inte pågrund av mobbningen utan för att vår skola bara gick upp till 6:an och därefter fick vi byta till en högstadieskola. Anledningen var väl dels att folk var mognare och jag träffade nytt folk som jag delade en del intressen med. Givetvis fanns det några rötägg kvar lite här och var på skolan som fortfarande såg ner på mig men de gick i andra klasser och hade väl inte ork att fortsätta. De kastade kanske lite gliringar då och då men vid den tiden hade jag slutat bry mig om förolämpningar för länge sen så det rörde mig inte.

 

10. Ja absolut. De erfarenheter jag har tagit med mig från de åren är jag faktiskt tacksam över. Jag vet att jag inte blev så hårt mobbad som vissa andra har blivit, jag blev aldrig nedslagen ordenligt, nedstoppad i toaletter eller liknande. Det positiva är att jag har en extremt stark självsäkerhet. Jag är inte rädd alls för att säga vad jag tycker och jag är i det närmaste omöjlig att förolämpa. Jag vet vad jag vill, vem jag är och det är inget jag behöver klä in eller gömma för det finns alltid folk som ska sätta sig på tvären och tycka illa om det oavsett. Nackdelar om jag ska ta något är väl att jag har fortfarande, om en väldigt vagt, den här känslan av att andra inte tycker jag är "snygg", att de tycker att jag är lite "fulare" än en normal kille och på något sätt förstår om folk undviker att sätta sig bredvid mig på bussen eller "skäms" lite över att känna mig. Men det gäller folk som jag inte alls känner eller bara väldigt vagt känner. Jag har många goda vänner nu jag kan lita på och känner mig helt trygg med. Jag vet också att den här vaga "mindervärdeskänslan" antagligen bara är något jag inbillar mig och jag jobbar med att försöka motbevisa den och arbeta bort den men jag kan tänka mig att den kommer hänga med ett tag till och kanske aldrig försvinner helt.

[Suicidans]

Det här inlägget svarar knappast på dina frågor, men...

 

Aldrig blivit mobbad på riktigt, visst kanske några gånger i förskolan/ettan på grund av min stamning (dock så händer det ju ibland att folk skrattar åt det, vet inte om det klassas som mobbning eller inte, jag tar väl olika illa upp beroende på vem det är). Trots det så är mitt självförtroende lågt, precis som Dave skrev så vågar jag ju säga vad jag tycker, även så skiter jag i vad andra säger om mig. Aldrig blivit psykiskt/fysiskt misshandlad heller, bara så att alla vet att lågt självförtroende inte behöver vara på grund av mobbning eller misshandel. Just för mig har det väl varit på grund av dåliga upplevelser, tex börjat stamma vid redovisning.

Redigerat 15 Mars 2012 av Lifelover

[Ankdamm]

Då ska vi se här:

 

1: Mobbningen började tidigt i skolan då jag sällan var där i lekis och ettan. Det slutade ungefär vid 6:an-7:an då mina klasskamrater börjat mognat och lärt sig att acceptera folk fast de är lite udda. Tror inte situationen hade ändrats väldigt mycket då jag främst var mobbad för att jag gick "konstigt" och att jag var allt för ärlig, vilket slutade med att folk kunde bli arga på mig. Under tiderna i låg och-mellanstadiet brydde jag mig inte mycket då jag alltid fick vad ensam, vilket jag trivdes bäst med. Gillade inte att umgås med folk alls.

 

2: Ett fåtal på ungefär 20 personer, oftast äldre. Det kunde hända lite då och då att folk pratade bakom ryggen på mig.

 

3: Jag skulle säga att det var mest utfrysning och blickar, ibland lite stryk. Det var ju självklart värst att få sig en omgång kokt stryk då och då. Utfrysningen var något jag gillade, för då slapp jag umgås med folk som jag aldrig gillat. Blickarna har jag ej fattat innan jag blev äldre, då kroppsspråk är något jag alltid haft svårt för, det ger mig problem än i dag.

 

4: Jag fann mig alltid stressad och blev deprimerad på det sättet att jag inte brydde mig om någonting, ingenting i världen betydde något. Dog någon hundvalp, det var inge problem, inga hårda känslor. Vikten har aldrig varit något problem för mig, jag är några kilon under medeln och det har varit så i flera år, den går varken upp eller ner.

 

5: Jag hade väldigt svårt att möta andra människor, jag har aldrig fattat på vilket sätt jag ska bete mig. Jag har haft väldigt många "annorlunda" beteenden. Ett par olika tics, t.ex har jag alltid tryckt ihop fingertopparna och placerat de under näsan. Jag var väldigt "straight forward" med mitt tal också. Jag beskrev att det var precis det skåpet, den pennan osv.

 

6: En vanlig dag i 4:an:

Mor tjatar upp mig på morgonen en timma innan skolan börjar. Jag slingrar mig upp till garderoben, sätter på mig kläder (absolut inte strumpor, började inte använda det innan 8:an), sitter vid matbordet och äter frukost medan min lite äldre bror med ADHD och Tourette's syndrom retar mig konstant. Det är naturligtvis något jag vänjt mig med sen jag var väldigt liten, dock så har det alltid lett till mild irritation och stress. Mor min kör iväg mig till skolan och jag sticker in på lektion direkt. Jag går och sätter mig vid min bänk och läraren slår upp en bok och läser i 30 minuter. Jag tar denna tid att sova lite då jag aldrig funnit böcker intressanta och sover in de timmarna jag inte sovit. (Har haft extrema sömnproblem i perioder, lider av det just nu, då jag tar sömnmedel innan jag lägger mig.)

Klasskamraterna börjar peta och knuffa på mig medan jag sover och läraren blir mer och mer otålig. Efter ett tag är bokläsandet äntligen slut och jag känner mig lite slö efter tuppluren. Då är det äntligen dags för matte och vi plockar fram matteböckerna. Läraren börjar omedelbart klaga på att jag inte skriver hur jag räknat ut problemen i boken. Jag förklarar för henne för 25:te gången idag att det beror på att jag inte vet hur jag kom fram till talet, klasskamraterna börjar fnissa lite då jag alltid får läraren att börja klaga. Jag säger att jag ser en siffra i huvudet och då skriver jag den. Läraren suckar och ber mig gå ut i rummet utanför klassrummet så att jag kan "tänka" på mina uträkningar. Rasten kommer och en klasskamrat skrattar och säger något i form av, "Bra jobbat, smartskalle". Jag går in och lämnar mina böcker och går ut på rasten och sätter mig på någon bänk och njuter av solen. Någon äldre pojk kommer fram och ska börja jävlas med mig igen, när jag äntligen fått lite lugn och ro. Jag ignorerar honom och väntar ivrigt på att han ska tröttna och gå iväg, ibland funkade det och ibland blev han hårdhänt för att jag ignorerat honom.

 

7: Jag gjorde att vara "social" till en vana. Jag slutade att vara en ensamvarg som bara satt och slöade. Det funkade väldigt bra. Jag tränade på kroppsspråk och på att tolka ironi. Jag skaffade vänner och mobbningen försvann bit för bit. Denna förändring började jag med i början av 7:an. Jag gick ut 9:an med en stor del respekt för den jag var då ingen kunde kliva på det eftersom att jag gjorde det som var bra för mig. Ingen kan komma och säga något när jag vet att jag gör det jag tycker är bra.

 

8: Min far var den som fick mig att börja umgås med folk och visade hur man skulle bete sig under min prao. Min far och mor har varit skilda i 11 år nu, så jag är bara med honom någon gång i månaden. Dock under min praktik diskuterade vi mycket om min framtid vilket fick mig att börja med denna förändring. Med konstant peppning av min far kom jag långt och fick vänner.

 

9: Ja, mobbningen är borta helt nu, jag känner att jag är respekterad för den jag är, och nu i gymnasiet trivs jag jättebra.

 

10: Denna resa har fått mig att inse många saker vilket jag inte skulle ha fattat innan. Det har fått mig att inse hur viktigt det är att bita ihop och bara göra saker. Det har lärt mig att jag är värt något, att jag kan ta för mig av sakerna livet har att erbjuda. Det har också fått mig att inse att Asperger's syndrom, något jag "lider" av inte är något negativt, utan bara någon bokstavskombination som beskriver mitt sätt att tänka.

 

Dang, detta var minsann en massa text, det var kul att skriva, hoppas du har någon nytta av det. Lycka till med ditt projekt!

Redigerat 22 Mars 2012 av WorldEdit

[Dave37]

Tänkte precis säga att det låter som om du har AS, men såg i slutet att du sa det. :D Jag känner (till) en del med Asperger's och de är väldigt trevliga allesammans.

[Suicidans]

Jag har aspergers (ja, diagnotiserad nu), och jag är ju trevlig. :)

[Fjeddo]

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att många ser Asperger, ADHD och liknande som något väldigt negativt och att man dömer personer efter det istället för hur de egentligen är. Jag känner bara till en snubbe med ADHD, han käkar nån medicin för det också. För det mesta är han trevlig och riktigt schysst, tycker det är synd att vissa tror att det är något "fel" på honom bara för det...

[Whore]

Jag har aspergers (ja, diagnotiserad nu), och jag är ju trevlig. :)

Det hade jag verkligen aldrig gissat. Hur övertygad är du själv?

 

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att många ser Asperger, ADHD och liknande som något väldigt negativt och att man dömer personer efter det istället för hur de egentligen är. Jag känner bara till en snubbe med ADHD, han käkar nån medicin för det också. För det mesta är han trevlig och riktigt schysst, tycker det är synd att vissa tror att det är något "fel" på honom bara för det...

Det är därför jag till viss del inte nämner det för andra. Om någon skulle fråga skulle jag tala om det, annars får det vara. Sen avskyr jag folk som säger saker i stil med "öööh han har ADHD, han kan faktiskt inte hjälpa att han stack ut lärarens ögon med en blyertspenna", som om ADHD-människor skulle vara inkapabla till personligt ansvar och att hantera sina problem.

[Fjeddo]

Det är därför jag till viss del inte nämner det för andra. Om någon skulle fråga skulle jag tala om det, annars får det vara. Sen avskyr jag folk som säger saker i stil med "öööh han har ADHD, han kan faktiskt inte hjälpa att han stack ut lärarens ögon med en blyertspenna", som om ADHD-människor skulle vara inkapabla till personligt ansvar och att hantera sina problem.

Yes, det tyder bara på hur otroligt inkompetenta de är själv.

[Suicidans]

Det hade jag verkligen aldrig gissat. Hur övertygad är du själv?

Rätt så mycket, känner igen mig i de flesta symptomen som ingår i asperger's.

 

http://simple.wikipedia.org/wiki/Asperger_syndrome

 

Dessa stämmer på mig:

 

may be clumsy when walking or playing sports

may have trouble understanding other people's emotions

may have trouble recognizing facial expressions

may have trouble understanding when someone is joking or using language that is not accurate in meaning

may often have a loud voice, a very quiet voice, or a voice that does not express emotion (a "monotonous" voice)

often do not like changes in school, work, and home life routines

may learn to speak very early or very late (lärde mig prata sent)

often learn to read very early or very late (lärde mig läsa tidigt)

may have trouble understanding what other people are thinking

often have a strong interest or hobby such as a computer game, sport statistics, or a TV show

may have difficulty understanding or not be interested in pretend play

may move in repetitive ways

may not know that another person is upset or annoyed, until the other person shows it clearly.

may not understand that when someone frowns at them it means "You are saying or doing the wrong thing and you should stop now!".

may not know if a person is joking. They have difficulty understanding irony, sarcasm, and slang.

may not understand the interests of other people or why other people do the things that they do.

may not know, unless they are told, when other people want them to stop talking about their interests.

may feel lonely and unwanted.

see and remember the details of things that other people miss

are very good at remembering rules, laws, systems and important facts.

are better at writing than at talking to people, because they are careful to choose words that mean exactly what they want to say

 

Var ju en del tester också, och tydligen det sättet som jag utgjorde dom var väldigt typiskt asperger's.

Redigerat 27 Mars 2012 av Lifelover