Lite Små Relationsproblem

[Svampen2]

Att du räknar ditt förhållande i månader tyder på omogenhet och osäkerhet, ingen vettig människa gör detta förutom alla små kids.

Får man fråga varför? Jag själv är glad att jag snart kan "fira" ett års tid med min första pojkvän. Ser inget konstigt eller fel med det.

 

 

 

Men jag tycker att du borde prata med henne, fråga vad det är som stör henne kanske? Hon kanske behöver lite tid för sig själv så att hon börjar sakna dig igen? Kärleks sägs ju bli starkare om man har mellanrum ibland. Och du borde nog klara en vecka med att bara prata med henne på telefon eller nåttt.

 

Jag själv kan bara träffa min pojkvän på lov och helger, och det är väldigt smärtsamt ibland så jag vet. Men det gör ju så att jag saknar honom ännu mer.

 

 

jag vet inte hur eran situation är eller nått så, men jag tror det är bäst att du pratar mycket med henne om det och bara inte glömmer bort det och låtsas som att det inte finns, för det gör det ju - allt hon sagt. Måste ju finnas nån förklaring för det.

[Nomatic]

Får man fråga varför? Jag själv är glad att jag snart kan "fira" ett års tid med min första pojkvän. Ser inget konstigt eller fel med det.

Inget fel med att fira sitt "års jubileum" med sin pojk -flickvän. Men att sitta och räkna exakta månader är kanske lite väl, mja.

[Mumutio]

Jag är ju faktiskt bara 17 och det är ju inte så konstigt om jag är omogen relationsmässigt. När jag är 25 är det klart jag inte kommer räkna månader längre. :o

 

Men det känns bättre nu, jag är inte orolig längre. Vi har pratat mycket och hon verkar känna ungefär samma sak som jag. alltså att det är lite jobbigt att vara så känslomässigt uppbunden med någon i en tid där vi egentligen inte behöver det.

 

Om vi hade varit 30 hade vi antagligen gift oss och skaffat barn och allt det där, men det är ju så mycket man måste och vill göra nu och det känns jobbigt att ha den där "redo att skaffa barn-kärleken" nu. Vi båda vet om att vi inte kommer kunna vara tillsammans för alltid och därför känns det jobbigt att bara bli mer och mer känslomässigt fäst för varje dag som går, när vi båda vet att uppbrottet bara kommer bli ännu mer smärtsamt då.

 

Lyxproblem egentligen ju. ;)

[Nomatic]

"För långt att citera"

Bli kks, win win.

[Mumutio]

Bli kks, win win.

Skulle du kunna bara bli kk bara sådär med någon du är kär i? XD

[Nomatic]

Skulle du kunna bara bli kk bara sådär med någon du är kär i? XD

Naj inte direkt, det har du rätt i. Fel av mig att inte nämna att man kanske skulle vänta ett tag ;>

[Mumutio]

Naj inte direkt, det har du rätt i. Fel av mig att inte nämna att man kanske skulle vänta ett tag ;>

Haha ja du har faktiskt en poäng. Skulle vara jävligt skönt om man hade en relation helt utan krav och svartsjuka så att man kunde låta den andra göra vad den nu vill, men ändå ha kvar alla bra känslor och sexet. :o

 

Har en lång bit dit dock.

[Mumutio]

Jag behöver verkligen mer råd. :(

 

Jag är nu säker på att hon inte är lika kär i mig som jag är i henne. Jag har tänkt på henne typ hela tiden de senaste två åren, och hon har verkat tänka på mig lika mycket, för vi har alltid smsat mycket och sådär. Jag har frågat henne och numera tänker hon knappt alls på mig när vi är utan varandra, och hon tycker jag borde göra detsamma. Hon förstår helt enkelt inte alls mina känslor för henne. Sedan allt det här började har det också helt plötsligt blivit jätteviktigt för henne att träffa sina kompisar ensam, alltså utan mig. Jag däremot vill helst alltid ha med henne när jag är med mina kompisar. Hon har även blivit mycket mer utseendefixerad och tycker det är väldigt viktigt att vara snygg inför andra numera.

 

Jag mår dåligt lite varje dag för detta och gråter ibland. Inte lika allvarligt längre, jag överlever, fast det är ganska jobbigt.

 

Jag har på något sätt förlikat mig vid tanken på att hon inte är kär i mig, men kan inte göra slut just nu, då vi har bokat en resa tillsammans på höstlovet. Efter lovet får jag se om hennes känslor har förändrats. Om inte måste jag nog tyvärr göra slut för jag orkar inte vänta på att hon ska bli kär i någon annan innan hon gör slut.

 

Jag avundas henne så jävla mycket, hur hon kan vara helt oberörd medan jag tänker på henne 24/7 och mår så dåligt pga henne. Hon håller verkligen på att trasa sönder mitt självförtroende helt och hållet. Jag trodde aldrig att det var på det här viset det skulle sluta. Jag har ju verkligen inte gjort något fel, det är bara så att hon helt plötsligt tycker att hon blivit för bra för mig. Jävla fitthorajävel.

 

 

[Dave37]

Jag känner att du är lite kluven över vart du lägger din omsorg. Är du ihop med henne för att du älskar henne eller för att du älskar dig själv? Alltså... Är det viktigare att hon är ihop med dig än att du är ihop med henne? Vad jag menar är för att vara kall och rak på sak: Är du där för henne eller vill du att hon ska vara där för dig? Vem prioriterar du?

 

För som jag ser på kärlek så handlar det om att vara extensionell. Man har ju träffat en person som på något sätt är mer än en själv, och om känslorna är besvarade så är man själv någon som är mer än ens partner. Så om du verkligen älskar henne så borde ju vara extentionell för henne. Om du älskar henne borde din lycka vara hennes lycka. Även om man ska hård dra det säga att hon hittar någon annan som hon blir kär i så har du ju misslyckats att möta hennes behov, och om hon då blir lyckligare av något annat så borde ju du stå bakom det, om det inte är nu för att du älskar dig själv för mycket och ser din flickvän som en ägodel och något som identifierar dig.

 

Det verkar som om du har stoppat en del av din personlighet i henne och det är farligt.

[Mezox]

Dave, resonemanget "om du älskar henne så borde du vara glad om det bästa för henne är att vara utan dig (eller t.o.m. med någon annan)" funkar verkligen inte. Hur logiskt det än låter så funkar det absolut inte och vem som helst som har varit kär i någon vet det.

[Mumutio]

Dave, rationell som vanligt. :)

 

Du har rätt men ändå inte. Jag vill vara där för henne, och det är det som är det jobbiga. Det känns som om hon börjar låsa mig ute, och det är väldigt jobbigt eftersom att jag väldigt gärna vill ta hand om henne, eftersom att jag bryr mig så mycket. Om något allvarligt händer kommer jag troligen alltid finnas där för henne, oavsett om vi är tillsammans eller inte, så länge hon inte sårar mig för allvarligt, för jag måste ju ha lite självbevarelsedrift också...

 

Jag verkligen älskar att göra henne glad och få henne att skratta, det är det bästa jag vet. Det som sårar är att det inte känns som jag kan göra det på riktigt samma sätt längre.

 

Jag tror inte det är så att hon behöver någon annan specifikt, utan mer att hon känner att hon inte vill ha den typen av kärlek jag kan ge henne just nu. Hon vill vara ung, bli förälskad om och om igen och vara fri, vill få uppmärksamhet och bygga upp sitt självförtroende.

 

Det vill egentligen jag också, men sedan allt det här började har jag varit alldeles för upptagen med att oroa mig för hennes känslor och alla andra tankar har prioriterats bort.

 

Jag mår fortfarande jättebra när jag är med henne, men om inte hon känner samma sak för mig efter vår resa kommer jag göra slut, som sagt, för hennes skull, för jag kan inte slappna av när jag inte är säker på att hon verkligen vill ha mig där.

 

Att jag är kär är det ingen tvekan om, frågan är snarare hur jag ska komma ur det här utan att såra mig själv för mycket.

[Dave37]

Du sårar dig själv när du tror att dina projektioner av verkligheten är sanningen. Det konceptet är skitsvårt att förstå och det tar lång tid att inse vad det innebär.

 

Jag kan inte säga det bättre än Jacque Fresco:

 

Se videon, jag tror den kommer hjälpa dig och du kanske klarar dig igenom vad som än nu händer i framtiden lite bättre.