Jag känner igen mig så sjukt mycket i din situation. Har flera gånger varit kär i tjejer jag inte kunnat få, men den senaste hade jag mer tur med än någon annan innan. Umgicks med henne mycket och pratade och hon gillade mig definitivt, visste inte säkert om hon var kär i mig dock. Efter cirka ett halvår tänkte jag att "nu j*vlar" och frågade om hon ville träffas nån gång. Det visade sig då att hon sedan länge förstått vad jag kände för henne och förklarade mycket tydligt att hon bara ville vara vänner. Givetvis tog detta mig grymt hårt och jag kände mig som ett nervvrak en lång tid framåt, och att umgås med henne efter det var väldigt svårt och plågsamt, det enda som fick mig att fortsätta kämpa var hoppet om att hon kanske skulle ändra sig. Nu, ungefär 1 år efter mitt lilla erkännande, är vi mycket goda vänner och den plågsamma känslan är i princip helt borta. Jag har vant mig vid tanken på att hon aldrig kommer ändra sig och är rätt nöjd med det, har fått flera tillfällen att prata ut med henne om mina känslor och det har känts bra.
Min poäng är iallafall att trots att det var jättejobbigt att bli nobbad så är jag i slutändan glad att jag ändå gjorde som jag gjorde, jag känner mig som en starkare människa så att säga. Men men, jag förstår att alla de tips du får inte leder till så mycket mer än att du får lufta dina tankar och få en känsla av stöd (vilket förstås inte är fy skam), så jag tänker bara önska dig lycka till!
(Ledsen för bristen på styckeindelning, är sent och jag är trött xD)