Depptråden

[Whore]

Jag får också problem med det periodvis men i mitt fall så har min flickvän räddat mig, eftersom hon såklart mår dåligt när jag har en apatisk inställning till henne, så blir hon ledsen och skäller på mig. Det får mig alltid att vakna upp och känna av livet mer.

 

Jag vet inte om det är att jag har någon som jag verkligen älskar och inte vill förlora eller om det är att jag har någon som kan smälla mig på käften när jag är på väg att slöa till som hjälper.

 

Så jag vet inte om behöver någon/något som du verkligen brinner för eller en smäll på käften som påminner dig om att du inte behöver vara apatisk. Men det går att komma ur iaf. :)

Du har faktiskt helt rätt, mitt problem är att jag saknar någonting som gör att livet känns värt att engagera sig i. Det finns sällsynta tillfällen, när jag är med rätt person, då jag helt och fullt kan uppskatta vad som pågår just nu och inte känna mig distanserad eller frånvarande, en fullkomlig kontakt med livet, och jag tycker att leva kan faktiskt vara underbart. När det går över, vilket det kan göra ganska fort, är det tillbaka till sluten, fåordig, orkeslös och ointresserad. Ibland blir det för mycket av det, ledan och rastlösheten tar över och jag söker en reaktion genom antingen medvetna provokationer eller fysisk hyperaktivitet. Det känns som att jag alltid måste vara stimulerad av någonting för att vara helt förankrad i verkligheten.

 

Egentligen så beror det nog på att du, enligt min uppfattning, är en sjukt intelligent person, då är det lätt att tänka för mycket och glömma bort här och nu. Så du kan ju alltid trösta dig med att du helt enkelt är för smart...

Ha, tack för den, narcissisten inom mig blev nöjd. Mitt ego är nog allra mest kopplat till min intellektuella fåfänga. :D Men jag vet inte om jag tänker för mycket, ärligt talat känns det som jag tänker alldeles för lite. En av mina största rädslor är att vara korkad och inkompetent, och när jag känner mig apatisk är hjärnaktiviteten lika med noll. Därmed blir klyftan mellan min idealbild och mitt verkliga jag större, och önskan att slippa krav från omvärlden högre.

 

Det här är nog min gnälligaste bekännelse någonsin, men vafan.

[Mumutio]

Ibland blir det för mycket av det, ledan och rastlösheten tar över och jag söker en reaktion genom antingen medvetna provokationer eller fysisk hyperaktivitet. Det känns som att jag alltid måste vara stimulerad av någonting för att vara helt förankrad i verkligheten.

 

Men jag vet inte om jag tänker för mycket, ärligt talat känns det som jag tänker alldeles för lite. En av mina största rädslor är att vara korkad och inkompetent, och när jag känner mig apatisk är hjärnaktiviteten lika med noll. Därmed blir klyftan mellan min idealbild och mitt verkliga jag större, och önskan att slippa krav från omvärlden högre.

Du låter som en konstnär. :P Ovanstående skulle kunna taget direkt från en riktigt bra bok.

 

De brukar ofta ha liknande funderingar verkar det som, men de blir oftare missbrukare och begår självmord oftare än andra. Tror att det har mycket med gener att göra.

 

Men du får väl försöka rikta din energi i rätt riktning eller nåt. ;)

[Whore]

Du låter som en konstnär. :P Ovanstående skulle kunna taget direkt från en riktigt bra bok.

 

De brukar ofta ha liknande funderingar verkar det som, men de blir oftare missbrukare och begår självmord oftare än andra. Tror att det har mycket med gener att göra.

 

Men du får väl försöka rikta din energi i rätt riktning eller nåt. ;)

Jag är ganska konstnärligt lagd, ja. Dominant höger hjärnhalva och allt det där. :)

 

Ärligt talat kan jag förstå en som fallit i missbruk efter att ha vandrat i dessa tankebanor för länge, även om det är ett slöseri med liv. Verkligheten kan vara djupt otillfredsställande. Jag vet inte just vilka genetiska anlag jag har för att bli missbrukare, men jag tror vissa personlighetsdrag kan förstärka den mentaliteten.

 

Men du har rätt. Roten till min likgiltighet är energi som inte ges något uttryck, vilket resulterar i mental spridning och en motvilja att vara delaktig i någonting som har med vardagligt levande att göra.

Redigerat 10 Mars 2012 av Whore

[purjo]

Whore, Mumutio, ganska djups prat nu, med avancerat språk. Men jag anser mig har förstått det mesta och förstår precis och kan "känns mig in i"! Whores tankar. Kommer med ett ordentligt svar imorgon när jag har nyktrat till och kan formulera mig ordentligt.

Ifs så brukar man väl generellt sett säga att folk är mer känslomässigt ärliga när de är fulla, men det stämmer inte riktigt in på mig då jag kan bli lite av en "känslomytoman" (egenkomponerat ord) när jag är full. Så ett ordentligt inlägg och någorlunda inetlekutuellt inlägg kommer troligtvis under morgondagen.

[Lynott]

En av mina största rädslor är att vara korkad och inkompetent, och när jag känner mig apatisk är hjärnaktiviteten lika med noll. Därmed blir klyftan mellan min idealbild och mitt verkliga jag större, och önskan att slippa krav från omvärlden högre.

Håller med så jäkla mycket om det där, bra skrivet också! Man kan säga att du gjorde ord av mina snurrande tankar som har rullat omkring de senaste åren, det passar verkligen in.

Jag vet inte hur det går för dig i skolan osv. när du har dessa tankar?

Själv känner jag mig så jävla ointresserad av allt när jag är där, huvudet dyker ner i sanden flera gånger per dag, vare sig det är att man måste ringa och ordna ett jobb eller fixa ett skolarbete, speciellt grupparbeten, jag har nog aldrig känt mig mer värdelös än när det är grupparbeten. Folk som förlitar sig på att man ska ordna vissa saker när man själv är så sjukt ointresserad att ens apatiska jag börjar drabba andra likt passiv rökning.

 

Så svårt att sätta ord på, men ibland så känner man bara att man vill break free liksom, kanske är det de miljoner år man har varit i skolan som börjat sätta spår i mentaliteten eller om man helt enkelt bara är i en fas, knäppt igentligen då jag som person har skithöga mål, "nästa år ska jag blablabla, och om 5år borde jag ha blablabla", ibland undrar man om det kommer hända eller om det bara är skitsnack från min sida.

 

Enda som är säkert just nu är att film och musik är det bästa botemedlet. Filmen Hugo gav mig en riktig kick, underbar film.

[Whore]

Håller med så jäkla mycket om det där, bra skrivet också! Man kan säga att du gjorde ord av mina snurrande tankar som har rullat omkring de senaste åren, det passar verkligen in.

Jag vet inte hur det går för dig i skolan osv. när du har dessa tankar?

Själv känner jag mig så jävla ointresserad av allt när jag är där, huvudet dyker ner i sanden flera gånger per dag, vare sig det är att man måste ringa och ordna ett jobb eller fixa ett skolarbete, speciellt grupparbeten, jag har nog aldrig känt mig mer värdelös än när det är grupparbeten. Folk som förlitar sig på att man ska ordna vissa saker när man själv är så sjukt ointresserad att ens apatiska jag börjar drabba andra likt passiv rökning.

Jag är likadan. Hela dagen blir ett brus av saker jag inte bryr mig om som endast sker i bakgrunden. Totalt likgiltig inför hur jag presterar. IG på ett prov? Fuck it.

 

Delar din känsla inför grupparbeten. Jag ställer inte krav på någon annan och vill inte att några krav ställs på mig. Ska jag jobba vill jag göra det för mig själv och inte för någon annans skull.

[Northwest]

Bara att hålla tummarna och hoppas på att alla 5 i besättningen på det norska transportplanet som kraschat i Kirunafjällen har klarat sig :unsure:

[Lynott]

Min barndomskompis har efter 18 år flyttat, dock inte jätte långt men förr bodde vi typ grannar och kunde alltid hitta på något om man hade tråkigt :<

Yup, vi har typ helt tappat kontakten, vi snackar på skype kanske en gång i veckan och träffas nästan aldrig. Fan ganska surt, måste styra upp något fan ;<

[D48]

Idag är det st. patricks day eller något.

 

Och så har jag ingen att supa med. Ingen rolig polare iallafall.

[5FJSKFJSKGJES]

Söndag.

[purjo]

På dagen 7 år sedan idag som min pappa gick bort.. Och jag har förtfarande väldigt svårt att prata om honom, när han kommer på tal så sitter jag bara still och säger inget om jag inte måste.

Förstår inte varför det ska vara så jobbigt för mig, hela min familj kan prata om honom utan problem, medan jag fortfarande sitter och tycker att det är skitjobbigt. Vet inte hur jag ska bära mig åt, för jag vill inte sitta tyst och lyssna på när andra pratar om honom, jag vill också kunna skratta och glädjas ordentligt över alla underbara minnen jag har med honom..

[Organism]

På dagen 7 år sedan idag som min pappa gick bort.. Och jag har förtfarande väldigt svårt att prata om honom, när han kommer på tal så sitter jag bara still och säger inget om jag inte måste.

Förstår inte varför det ska vara så jobbigt för mig, hela min familj kan prata om honom utan problem, medan jag fortfarande sitter och tycker att det är skitjobbigt. Vet inte hur jag ska bära mig åt, för jag vill inte sitta tyst och lyssna på när andra pratar om honom, jag vill också kunna skratta och glädjas ordentligt över alla underbara minnen jag har med honom..

Det betyder bara att du har ett fint hjärta. Har du någon vän du litar mycket på, eller umgås mycket med som kan hjälpa dig att prata 'lite' om honom kanske eller en familjemedlem? Hur som är det okej, man förstår ju.