1. Efter första terminen i ettan (grundskolan). Jag kom från en annan skola och hade inte gått med de andra i förskolan så jag var "ny". Jag blev kompis med den mest mobbade tjejen i klassen och blev därmed själv mobbad. Antar att det hade sett annorlunda ut under andra omständigheter men det är för många variabler för att det ska gå att gissa på vad den skillnanden hade varit. Det påverkade mig som så att jag var osäker på mig själv, en känsla av utanförskap och mindervärde. Sen var det givetvis också ett störelsemoment.
2. Det var ingen väldigt tydlig grupp som mobbade mig likt ett gäng utan snarare 2-4 av de "tuffaste" i klassen som var lite extra på mig och drev mobbingen. Ja jag tror att många valde sida för att inte råka hamna på "fel" (alltså min) sida. Ja det spreds rykten. Ser man tillbaka på dem så var de väl inte så där jättefarliga men det kunde vara eltande av gamla grejjer eller allmänt att man var klen och ful.
3. Lite av varje men jag blev aldrig blåslagen. Ibland försökte de hävda sig genom att knuffa till en eller försöka få en att börja slåss, typ ta ens saker och vägra ge tillbaka dem. Oftast var det ordet som var vapnet. Jag vill inte säga att jag blev aktivt utfrusen det var bara så att jag hade knappt några vänner och de få (1-3) som jag hade var i princip de enda jag umgicks med.
4. Nej, ingen fysisk påverkan alls.
5. Nej egentligen inte. Men det är klart om man på daglig basis får höra att man är ful och äcklig så antar man ju till slut att är det eller i alla fall att folk generellt tycker det så det är klart man blev lite mer passiv och underlägsen. Nej jag kan inte säga att jag hade några beteenden som skillde sig nämnvärt från andra i allmänhet. Alla har ju olika intressen men inget "ovanligt".
6. Jag blev mobbad från ettan till sexan så det ser lite annorlunda ut beroende från vilken tid man tar. Dessutom kommer jag inte ihåg detaljer så noga längre, tror jag har förträngt mycket från den tiden ändå. I grundskolan kan ju ens relationer med olika personer vara rätt fluktuerande så ena stunden går det helt ok att snacka men någon för att lite senare på dagen vara i slagsmål med densamma. Men som sagt, det kunde vara på raster när man skulle leka något att man inte fick vara med, eller att någon tog ens keps så man måste jaga dem i en kvart. Jag och min närmaste kompis brukade dra oss undan på rasterna, hitta ett najs ställe att sitta på, typ i ett träd eller nått, och bara snacka utom synhåll för alla andra. I konversationer med andra klasskamrater kunde man ju oftast dras upp som ett skräckexempel, typ hur en snygg kille inte ska se ut, och få kritik för att man hade glasögon eller tunnt hår eller spinkig eller tandställning eller något sånt. Även om allt var sant så kanske det var draget en aning till sin spets.
7. I princip nej. Några gånger frösökte vi prata med lärare och så men jag lärde mig snabbt att det inte funkade för fem öre. Jag var aldrig rädd för att gå in i ett slagsmål, även om jag aldrig var fysiskt stark nog att vinna så tänkte jag inte låta folk köra med mig utan något slag skulle de allt ha. Vet inte om det hjälpte så mycket. Jag försökte att strunta i dem, om de tog min keps så eller så så ryckte jag på axlarna efter ett tag och gick iväg. Den dök alltid upp förr eller senare, och om inte så var det ju inte mitt fel. Det funkade rätt bra för det var inte så kul att hålla på med någon som inte visade intresse.
8. Ja mina föräldrar stöttade mig men jag kände inte att det gav så mycket, jag fattade ju att de sa att jag var jättebra på alla sätt och vis bara för att försöka stötta mig men det gjorde ju inte hatet från mobbarna mindre verkligt. Lärarna visste om det men vad fan skulle de göra?
9. Ja det slutade mer eller mindre när jag började 7:an. Jag bytte skola och klass, inte pågrund av mobbningen utan för att vår skola bara gick upp till 6:an och därefter fick vi byta till en högstadieskola. Anledningen var väl dels att folk var mognare och jag träffade nytt folk som jag delade en del intressen med. Givetvis fanns det några rötägg kvar lite här och var på skolan som fortfarande såg ner på mig men de gick i andra klasser och hade väl inte ork att fortsätta. De kastade kanske lite gliringar då och då men vid den tiden hade jag slutat bry mig om förolämpningar för länge sen så det rörde mig inte.
10. Ja absolut. De erfarenheter jag har tagit med mig från de åren är jag faktiskt tacksam över. Jag vet att jag inte blev så hårt mobbad som vissa andra har blivit, jag blev aldrig nedslagen ordenligt, nedstoppad i toaletter eller liknande. Det positiva är att jag har en extremt stark självsäkerhet. Jag är inte rädd alls för att säga vad jag tycker och jag är i det närmaste omöjlig att förolämpa. Jag vet vad jag vill, vem jag är och det är inget jag behöver klä in eller gömma för det finns alltid folk som ska sätta sig på tvären och tycka illa om det oavsett. Nackdelar om jag ska ta något är väl att jag har fortfarande, om en väldigt vagt, den här känslan av att andra inte tycker jag är "snygg", att de tycker att jag är lite "fulare" än en normal kille och på något sätt förstår om folk undviker att sätta sig bredvid mig på bussen eller "skäms" lite över att känna mig. Men det gäller folk som jag inte alls känner eller bara väldigt vagt känner. Jag har många goda vänner nu jag kan lita på och känner mig helt trygg med. Jag vet också att den här vaga "mindervärdeskänslan" antagligen bara är något jag inbillar mig och jag jobbar med att försöka motbevisa den och arbeta bort den men jag kan tänka mig att den kommer hänga med ett tag till och kanske aldrig försvinner helt.